Aspen är vanligast i ett bälte från Mälardalen genom Närkes slättbygder och vidare västerut förbi Vänern bort mot Bohuslän. Lokalt starka förekomster finns även i Östergötland, Blekinge och sydöstra Småland.

Längs norrlandskusten förekommer aspen bara lokalt i större mängd, främst i kuperad terräng, ett stycke in från kusten. Rikliga förekomster är huvudsakligen koncentrerade till kanter mot åker- och betesmark . Till en del speglar detta aspens förkärlek för produktiva och väldränerade marker.

  Foto Göran Kempe, SLU

Älg och asp

Älgen har en förkärlek till aspen när det kommer till val av föda. Älgstammens storlek, speglad i avskjutnings- statistiken, ökade parallellt med tätheten av aspstammar i diameterklassen 1–99 mm fram till mitten av 1970-talet då aspens ökningstakt bröts medan älgstammen fortsatte att öka ytterligare ett tiotal år. Därefter är sambandet svagt negativt. 

Det är svårt att spekulera i orsakssamband som grundas på samvariationer, men det är värt att notera att det finns en eftersläpning i älgstammens utveckling i förhållande till aspföryngringen under expansionsåren.

En ökande älgstam i kombination med vikande ungskogsarealer och massiva röjningsinsatser från skogsbruket kan tolkas som det som bröt aspens föryngringskurva under tidigt 1970-tal.

Det måste dock påpekas att virkesförrådet av asp fortsatte att öka även senare. Detta kan ha berott på att en stor del av den asp som rekryterades under efterkrigstidens föryngringsboom hade vuxit förbi betesfarlig höjd vid mitten av 1970-talet.