Naturens positiva inflytande på hälsan är allmänt känd. Forskning har tenderat att främst fokusera på den direkta påverkan omgivningen har för människors hälsa, i linje med idén ”go-greener-feel-better”. Vi går bortom de inbyggda begräsningarna i denna idé och engagerar oss i landskap som ett sätt att förstå hur människors välbefinnande beror av hur de möter och tolkar sina omgivningar, inklusive de kulturella faktorer som utgör vår omgivning.
Begreppen landskap och hälsa är kontroversiella, komplexa och subjektiva. Denna studie utgår från Världshälsoorganisationens arbete där hälsa ska förstås som beroende av fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande. Dessutom att hälsa är ett positivt koncept - skapat och levt av människor i sina vardagsmiljöer. En viktig utgångspunkt är alltså att hälsa och välbefinnande formas i människors relation till sina omgivningar, vilket studien tog sin avstamp i och genom policydokument- och litteraturstudier, workshops och arbetsmöten.
I samklang med detta använde sig forskarna även av Europeiska Landskapskonventionens definition, som beskriver att landskap är något som uppfattas av människor, och vars karaktär är resultatet av handlingen och samspelet mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer. Landskap rör vem vi är i förening med den plats vi relaterar till.
I forskning och praktik studeras eller ifrågasätts sällan den verkliga omfattningen av dessa relationer, vilket innebär att den verkliga potentialen i landskapets hälsofrämjande och holistiska betydelse inte tas till vara. I projektet utgick man därför från landskapet som ett sätt att förstå hur människors välbefinnande beror av hur de möter och tolkar sina omgivningar, inklusive de kulturella faktorer som utgör vår omgivning.
Studien av akademisk- och policylitteratur visade att ämnet ofta hanteras på ett förenklat sätt. I akademisk litteratur tenderar ämnet att definieras inom en specifik disciplin. En liknande åtskillnad är också tydlig i policydokumenten, där olika nationella myndigheter arbetar inom sina respektive definierade gränser. Ett gap mellan producerade forskningsresultat och hur dessa sedan kommer till användning framkommer också.
- Vi ser dock en stor potential, att med kunskap från både akademi och policyfältet, skapa större gehör för temat och utforma verktyg för att i praktiken möta den komplexitet och subjektivitet som är central, säger Andrew Butler, en av SLU-forskarna i projektet. I denna studie har vi kopplat undersökta frågor till delaktighetpraktiken inom fysisk planering.
Det har skett en kraftig kvantitativ ökning av akademisk litteratur under de senaste 10 åren. Denna ökning genereras både av ökat intresse för natur och hälsa samt utvärdering och inkrementell utveckling av tidigare studier.
Studier som rör naturens återställande kapacitet dominerar, ofta med fokus på ’go-green-feel-better’ och hur detta fysiskt påverkar människors välbefinnande. Ett annat spår som inte haft samma historiska utveckling fokuserar på relationer som individer skapar i förhållande till sin omgivning. Detta spår bygger på begrepp som ’identitet’, ’place attachment’, byggande av identitet’. Även om båda spåren behandlar människa-miljöinteraktioner, angrips frågan inom skilda discipliner med sin egen teori och metod. Som en konsekvens har överföringen av idéer mellan dessa två trådar varit långsam. Ett växande interdisciplinärt akademiskt fokus finns dock som drar dessa två trådar samman och det är denna litteratur som varit i fokus för denna studie.
År 2003 fick Sverige nya folkhälsomål som pekade på att hälsa var en angelägenhet även för sektorer utanför medicin och sjukvård. Vid ungefär samma tid, 2001, kom Europeiska Landskapskonventionen (som Sverige ratificerade 2011). Båda dessa policyers delar idén om att människors välbefinnande beror av sin omgivning och betonar vikten av deltagande. Idag, nästan 20 år senare, lyfter flera statliga myndigheter i en genomgång av det nationella miljömålsarbetet, att samverkan kring hälsofrågan länge varit vilande och att de önskar vitalisera arbetet genom att bland annat lyfta det hälsofrämjande perspektivet (friskfaktorer) och betona fysisk planering som en viktig arena för arbetet.
Det finns tusentals skrifter spridda över olika nationella myndigheter om respektive natur, landskap, hälsa och välbefinnande. Skrifterna spänner från målformuleringar till kunskapsunderlag, vägledningar och verktyg. Det är svårt att orientera sig i mängden av information och sakområden hanteras ofta förenklat och mer sällan gemensamt - med vissa få undantag. Detta är förståeligt men innebär att studier med ambition att synliggöra potentiella kopplingar för att stödja förmågan att agera utifrån temat välbefinnande-landskaps komplexitet är viktiga. Policyanalysen presenterad i punkter nedan ska ses som orienterande (inte heltäckande) med syfte att bidra till detta.
Deltagande i form av dialog och samråd har fått ett ökat fokus i dagens debatt om hållbar fysisk planering. På många håll arbetas det för att förbättra processerna. Bland annat genom att finna sätt att göra allmänheten mer delaktiga i beslut som rör dem. Detta ser vi som en positiv utveckling. Detta utvecklingsarbete sker dock sällan i samarbete med fälten naturhälsa och landskap. Fokus är dessutom i praktiken ofta på insamling av allmänhetens synpunkter på tänkt etablering, effektivisering av processen eller för att undvika konflikt av olika slag. Detta står (i olika grader) i kontrast till följande principer som framkom i studien och som vi ser som en viktig grund för god planering:
I den tredje delen av projektet utvecklade och testade forskarna olika verktyg som stödjer samtal kring vilka vi är och vill vara i relation till en plats. Syftet var att finna sätt att operationalisera resultaten från litteratur- och policystudierna. Viktiga element var att skapa plats och rum för att formulera, lyssna till, engagera sig i och bättre förstå mångfalden av berättelser och interaktioner som platsen ger upphov till.
Viktiga principer var att
- Anslaget har framförallt givit oss möjlighet att nå ut till andra forskare vid (främst) SLU med liknande intressen och att gemensamt studera viktiga relationer och överbryggande begrepp med planering utifrån våra olika bakgrunder. Det är en bra start för fortsatt samarbete, menar Mari Kågström, forskare vid SLU.
- Rent konkret har dessa nya kontakter bland annat lett till samarbete kring en Formas-ansökan (utlysning Societal effects and opportunities for transition after Covid-19). Det har också initierat en diskussion inom vår institution och inom det tvärsgående samarbetet ’SLU Landskap’ om temat kan fungera som en arena för utökad samverkan. I projektgruppen undersöker vi också möjligheten att använda resultaten i en kommande vetenskaplig publikation, berättar Mari.
Projekt är ett inledande steg med målet att bidra till att utforma delaktighetsprocesser som tar en annan utgångpunkt än traditionellt utformade samråd. Detta är dock ett arbete som behöver utvecklas, både som metod och för att få gehör att bedriva denna typ av processer.
- En viktig skillnad som framkommer i vår studie är synen på människans interaktion med omgivningen som direkt, eller som en del i ett meningsskapande. Det är centralt att både dessa dimensioner tas med genom att utveckla interdisciplinära studier. Det är också viktigt att stärka kommunikationsvägarna mellan akademiska studier och praktiken, konstaterar Sylvia Dovlén, forkare vid SLU.
Att tydligare lyfta deltagande som en hälsofråga inom fysisk planering kan ge ökad kraft i det arbete som betonas inom landskapsplanering men som ännu inte fått så stort genomslag i praktiken. Genom att tydligare betona människors skapande av sig själva och sin framtid som en viktig del i samrådsprocesser flyttas fokus från expertkunskap till människors vardag och betonar vikten av samverkan och samskapande mellan olika former av kunskap.
- Det sätter också fingret på hur denna (’tysta’) kunskap ska kunna förmedlas, menar Sylvia.
Det här är ett viktigt fält, att samverka med den delaktighetsforskning och praktik som betonar att kunskap formas i det mellanmänskliga och därför fokuserar på själva dialogpraktiken – dess planering och genomförande.
- Här kan resultaten från vårt projekt bidra med (inom det fältet sällan diskuterat fokus) att stödja människor i att formulera och förmedla sin relation till platsen/landskapet. Det är också värdefullt att samverkan sker med naturvägledare, som hanterar både människans direkta och indirekta relation till natur och landskap, men vars kunskap sällan nyttjas inom fysisk planering, förklarar Mari.
Projektet, som påbörjades 2018 och pågick ett år, finansierades av SLU Future One Health (då Framtidens djur, natur och hälsa), som stöder framtidsinriktad tvärvetenskaplig forskning inom One Health - god hälsa och välfärd för människor och djur i hållbara ekosystem.
Mari Kågström, forskare, SLU Centrum för biologisk mångfald, +4618672516