Ett snabbväxande lövträd kan bli ett bra alternativ till granen i skogsbruket. En hel del talar för poppel, men det behövs mer kunskap för att hitta odlingssäkra metoder. Henrik Böhlenius är på god väg i sin forskning inom TC4F. Han arbetar med poppel och hybridasp som båda har potential att producera 3–4 gånger så mycket virke som granen under ideala förutsättningar. Dessutom har lövträden fördelar för mångfalden och variationen i skogslandskapet.
Text & Foto: Pär Fornling
– Vi vet en hel del om att odla de snabbväxande träden på åkermark. Det är en helt annan sak att komma ut i skogsmarken, konstaterar Henrik Böhlenius.
Han arbetade tidigare med skoglig genetik på UPSC (Umeå Plant Science Centre). Den kunskapen är bra att ha med sig i bagaget när Henrik nu flyttat perspektivet från växternas celler till praktiskt inriktad forskning vid Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap i Alnarp. Det handlar om att bygga upp kunskap och utvärdera försök över hela landet för att hitta bra odlingssystem. Målet är att säkerställa metoder så att skogsbruket tryggt kan välja något av de snabbväxande lövträden som ett alternativ när ny skog anläggs.
En hel del talar för poppel, även om virket i dagsläget inte är lika efterfrågat som asp. Problemet för hybridaspen är att den är väldigt utsatt för betesskador under hela sin omloppstid. Viltstängsel för att hålla älgar och rådjur borta är ett krav men det är inget storskaligt alternativ.
– Våra försök bekräftar att hybridasp betas hårdare än poppel. På 23 olika platser planterade vi grupper med poppel och hybridasp, sida vid sida. I försöken klarade sig poppeln klart bättre. Dessutom visar försöken att det kan finnas skillnader mellan olika kloner av poppel. En del är mer attraktiva för klövviltet än andra. Analysen är inte färdig ännu. Går det bra lyckas vi få fram en relativt betningssäker klon, säger Henrik.
Bägge trädslagen betades under vår och sommar, men aspen drabbades mycket hårdare. På vintern däremot märktes ingen skillnad då det gäller betning av toppskotten. Då kan man å andra sidan behandla de unga träden med viltskyddsmedel, vilket inte är praktiskt möjligt på sommaren eftersom de växer så fort (2-4 centimeter per dag). Även om poppelplantorna betas så växer de oftast vidare och har dessutom god förmåga att valla över skadorna. När poppeln nått betningssäker höjd är träden, med sina grova bark, inte så attraktiva för rådjur och älgar. Hybridaspen, med sina fina släta stammar, lockar däremot till barkgnag. Med tanke på att det finns 400 000 hektar nedlagd åkermark i hela landet så innebär det likväl stora möjligheter för både poppel och hybridasp, även om de behöver stängslas.
– Realistiskt kanske vi talar om en potential på 50 000-100 000 hektar snabbväxande löv på åkermark, medan det i skogen kanske handlar om ett par miljoner hektar, gissar Henrik.
På åkermark går det att få upp poppel i betessäker ålder redan första eller andra året. Ett alternativ, som testats med framgång i försöken, är att sätta extremt långa sticklingar. I stenig skogsmark blir det dock problem att plantera dem. Dessutom är de relativt dyra.
– På åkermark fungerar alla planttyper, långa och korta sticklingar, barrot och täckrot. På skogsmark är det värre. Våra försök visar att sticklingar inte alls fungerar i skogsmark. Det måste vara en planta med välutvecklat rotsystem. Vi går nu vidare för att hitta den bästa planttypen, berättar Henrik.
Utmaningen vid anläggning av nya bestånd är konkurrensen med annan vegetation. På nedlagd åkermark är det tillåtet att spruta mot ogräs, vilket underlättar. Ett alternativ, som demonstrerats framgångsrikt i projektet, är att använda odlingsväv. Ingetdera är något alternativ i skogen. Kemisk bekämpning är inte tillåtet och odlingsväv är svår att hantera i fält. Forskarna räknar med att skogsägaren har ungefär två år på sig att lyckas med plantorna i skogen innan kruståtel, björk och annan konkurrerande vegetation blir problematisk. Det gäller alltså att snabbt skapa optimala förutsättningar för att poppelplantorna skall kunna etablera sig. Till skillnad från hybridasp trivs inte poppel i sura jordar, vilka är vanliga i skogsmark. Vid pH-värden runt 3,5-4 har det visat sig att plantorna dör, och tillväxten minskar om pH-värdet ligger under 5. Hybridaspen är däremot inte lika känslig.
På Tönnersjöheden görs försök med att kombinera markberedning och kalkning. På så sätt ökar pH-värdet även på djupet. En första utvärdering av försöket visar att plantorna efter två växtsäsonger är 1,4 meter höga och har lyckats etablera sig mycket bra. De har därmed förutsättningar att nå betningssäker ålder det tredje året. På jämförbara kalkningsfria ytor har tillväxten varit hälften så stor.
En metod som testas för att ytterligare förbättra etableringen är att kombinera aska och gödsel för att få upp tillväxten. Eftersom askan är basisk höjer den, liksom kalken, jordens pH-värde. De första utvärderingarna av resultaten är väldigt lovande.
– Egentligen är det inte ett lågt pH-värde i sig som poppeln inte tål, det är något annat som händer i jorden när den blir sur. Det tycks vara utfällningen av något ämne som träden inte klarar av, förklarar Henrik.
Genom att identifiera vilket ämne det är går det kanske att hitta resistenta kloner av poppel som klarar de sura förhållandena relativt bra. Försöken så här långt verkar lovande. När väl träden etablerats är nästa fråga hur de ska röjas och hur efterföljande generation ska anläggas. För hybridasp, som sprider en mängd rotskott, testas allt från korridorsröjning till mer traditionella metoder. Frågetecknen har främst gällt poppeln som skjuter många rotskott. Forskningen visar att det inte är några problem. Till slut tar en eller fåtalet stammar över, rätar upp sig och blir fina träd. Alternativt kan konkurrerande stammar gallras bort och användas till bioenergi. Försöken hittills har gett en tillväxt på 25 kubikmeter per hektar och år för poppel på åkermark, vilket är något bättre än hybridasp. Hur det går på skogsmarken återstår att se.
– Nya kloner är på gång och testas för hela Sverige. Innan de kan komma till storskalig användning gäller det att hitta säkra odlingssystem, avslutar Henrik Böhlenius.