Akuta åtgärder

Stängsel som kan monteras snabbt är antingen elnät eller provisoriska
elstängsel med järntrådar.

Vid uppsättningen gäller samma rekommendationer som vid uppsättning av permanenta stängsel: Det är viktigt att stängslen är väl sträckta och att understa tråden är så nära marken som möjligt (inte högre än 20–30 cm ovanför marken). Det är naturligtvis också viktigt att stängslet täcker alla sidor, naturliga avgränsningar som sjöar eller vattendrag ger inget effektivt skydd.

Elnät går vanligen fortare att sätta upp och ta ned än trådstängsel. Elnät kan användas för att skydda alla djurslag, men om de ska användas för att skydda nötkreatur eller hästar bör de sättas utanför ett befintligt stängsel, för att undvika att djuren skadar sig på nätet.

En lång lina med tyglappar sätts upp på utsidan av det ordinarie stängslet.
Effekten är tidsbegränsad, men erfarenheter visar att vargar inte
gärna passerar lapptyget på i genomsnitt sex veckor. Variationen mellan
olika vargindivider är dock stor.

Lapptyg har inte testats mot andra rovdjur än varg. Åtgärden är relativt billig i inköp och går snabbt att sätta upp. Är man två personer (en som sätter upp glasfiberstolpar och en som rullar ut lapptyget) kan lapptyget sättas upp med samma hastighet som man promenerar i motsvarande terräng.

Det är viktigt att tyglapparna hänger fritt så att de kan röra sig i vinden, annars tycks vargarna vänja sig snabbare och effekten avta. Tänk på detta då stolparna sätts upp och undvik att dra lapparna genom högt ris eller tätt gräs som hindrar dem från att fladdra. Om man monterar lapptyget strax ovanför knähöjd kommer lapparna att fladdra lagom högt, ca 1–2 dm ovanför marken.

Lapptyget bör alltid sättas upp och tas ned av länsstyrelsens personal.

Att ta in tamdjuren i stall eller en annan fålla på natten under en tid
efter ett rovdjursangrepp är mycket effektivt. Detta förutsätter dock att
det finns lämpliga byggnader eller fållor samt möjligheter till utfodring,
även under sommaren. Det medför också en extra arbetsbelastning för
djurägaren.

Hur stor kostnaden blir varierar mycket utifrån den enskilda
gårdens och brukarens förutsättningar. Oftast används åtgärden under
de allra första dygnen efter ett angrepp i väntan på andra lösningar.

Skrämmorna drivs via ström från nät eller batterier och genererar ljud
eller ljus regelbundet. Då ett djur närmar sig en skrämma blir intervallen
oregelbundna. Det finns många olika slags skrämmor – allt från en
vanlig radio med timer till solcellsladdade lampor med rörelsesensorer.
Precis som med lapptyg är åtgärdens effektivitet tidsbegränsad då rovdjuren
vänjer sig efter en tid.

Ljudskrämmor används ibland för att förebygga skador av björn på ensilagebalar.

Spegelprisma

Batteridrivna prisman eller "spegelpyramider" reflekterar ljus från himlen  på ett sätt som verkar irritera fåglar då de flyger över dem. Prismorna har provats med gott resultat vid en fårbesättning med örnproblem i Västra Götaland. Inga fler angrepp av örn inträffade efter det att prismat sattes upp. Det krävs dock flera tester innan det går att dra några egentliga slutsatser om åtgärdens effektivitet.

Halsband fungerar framförallt för att förhindra lodjur att angripa den
individ som bär det. De är gjorda i kraftigt läder eller plast och gör det
svårare för rovdjur att bita i tamdjurets nacke och hals.

Skyddshalsband har använts med varierande framgång på lamm i Norge. I enstaka fall kan de användas som akutåtgärd om inga andra åtgärder är möjliga och enstaka värdefulla individer (till exempel en avelsbagge) ska skyddas från angrepp av lodjur.

Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som av rovdjuren kan uppfattas som en födoresurs kan locka rovdjuren till. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för angrepp på tamdjuren. Åtgärden har stor potential att reducera antalet angrepp av framförallt varg och björn.

Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna som finns. Dessvärre också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till exempel herdar. Många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen. Tillsyn av tamdjuren bör således förläggas till den tiden på dygnet för bästa effekt.

Skrämsel kan användas för att med rop, skrik, stenkastning eller knallskott
driva undan rovdjur som närmar sig en tamdjursbesättning. Att
genom skrämsel få rovdjur att förknippa tamdjur med något obehagligt
och därigenom för en lång tid undvika kontakt med tamdjur är dock
inte realistiskt. Syftet med skrämsel som en akut åtgärd för att förebygga
rovdjursangrepp på tamdjur, är att hindra ett rovdjur från att komma i
närheten av tamdjur på en särskild plats vid ett särskilt tillfälle.

Åtgärden är relativt dyr eftersom den innebär att någon måste sitta ute under åtminstone natten och morgonen. Om betesmarken inte är väldigt liten och lätt överskådlig är åtgärden dessutom ineffektiv, eftersom ett rovdjur osedd kan ta sig in i hagen några hundra meter från platsen som bevakas. Vargar har vid flera tillfällen visat sig mycket målmedvetna och försökt passera vaktande människor på bara några tiotal meter i mörker.

Åtgärden ska ses som en nödlösning då andra åtgärder av olika anledningar
inte är möjliga.

Åtgärden bygger på att enstaka individer orsakar oproportionerligt
mycket skada och att en genomsnittlig individ av samma art kan ersätta en avlivad individ utan att förväntas orsaka lika stora skador. Åtgärden
är mycket effektiv vid de tillfällen det verkligen finns enstaka problemindivider.

Angrepp på tamdjur är oftast inte orsakade av att en särskild rovdjursindivid som är mer benägen att angripa tamdjur än andra individer av samma art, utan beror mer på situationen i området som rovdjuret befinner sig i.