Permanenta åtgärder mot stora rovdjur

Stängsel används i flera delar av världen för att förebygga angrepp på tamdjur. Åtgärden räknas som en av de effektivaste, men också dyraste. Olika stängseltyper fungerar olika bra mot olika rovdjur. Viltskadecenters slutsats är att femtrådiga stängsel fungerar bra mot varg. All erfarenhet tyder på att de stängsel som fungerar mot varg oftast fungerar lika bra mot björn som också är ett stort djur.

Mot lodjur tycks det bästa stängslet vara ett vanligt fårnät kompletterat med två eltrådar, en hög och en låg. Det är svårt för större individer att klättra över nätet och för de mindre att gå igenom maskorna utan att få kraftiga stötar. Fårnät med låsta knutar och små maskor är omöjliga att tränga sig igenom. Sådana stängsel fungerar även mycket bra mot varg och björn.

Elstängsel förebygger rovdjursangrepp effektivt och kan användas i de flesta tamdjursbesättningar i Sverige. De stängseltyper Viltskadecenter rekommenderar kallas gemensamt för rovdjursavvisande stängsel och förkortas ibland som "RAS" (se nedan).

I de fåtal besättningar där stängsling av olika anledningar bedöms som som orealistiskt (bland annat vid "fritt fäbodbete") får man söka särskilda lösningar utifrån de förutsättningar som råder i varje enskilt fall.

Mer om rovdjursavvisande stängsel

VSC rekommendationer för rovdjursavvisande stängsel (RAS)

Bok om stängsling mot stora rovdjur

Viltskadecenters bok innehåller praktiska råd och handledning kring olika stängslingsmoment. Läs mer och beställ boken här.

Viltskadecenters rekommendationer för rovdjursavvisande stängsel följer innehållet i boken. På de punkter rekommendationerna och boken skiljer sig åt är det rekommendationerna som gäller.

Stängsling mot stora rovdjur 2024

Risken för rovdjursangrepp på tamdjur är större i hagar som avgränsas av vatten än i hagar som har stängsel kring hela betesmarken. Exakt hur mycket större risken är vet vi inte, men vi jobbar med att försöka hitta metoder som kan minska den. I faktabladet Stängsling mot vatten redovisar vi åtgärder som testats i varierande, men begränsad omfattning.

OBS! Stängsling över mindre vattendrag/vattenförande diken görs med fördel med hängande plastkedjor. Armeringsjärn och -mattor ska undvikas eftersom de kan utgöra vandringshinder för fisk.

Radioutrustningen kan bland annat hjälpa brukaren att hitta djur på fäbodbete som saknas, skadats eller dödats i samband med rovdjursangrepp. Den kan också hjälpa brukaren att återfinna djuren vid oro för rovdjursstörningar eller när djuren inte kommer hem till kvällen genom minska tiden som boskapen exponeras för rovdjur. Eftersom användningen av sändare på tamdjur inte givit någon påvisbar minskning av risken för angrepp på tamdjur kan man inte betrakta metoden som en skadeförebyggande åtgärd. Däremot kan man se den som en metod att underlätta bruket av fritt skogsbete i områden med stora rovdjur.

Radiosändare på tamdjur på fritt fäbod- och skogsbete, slutrapport

Fungerar framförallt för att förhindra lodjursangrepp på den individ som bär skyddshalsbandet. Skyddshalsbandet är gjort i kraftigt läder eller plast och försvårar bett i nacke och hals. Har använts med varierande framgång på lamm i Norge. Metoden är billig och enkel vilket gör den användbar trots att effektiviteten varierar kraftigt. I områden med god tillgång på vilda bytesdjur kan skyddshalsband användas för att minska antalet lodjursangrepp på tamdjur. I områden med få alternativa bytesdjur till tamdjur kan skyddshalsband användas på t ex avelsbaggar för att styra eventuella lodjursangrepp till mindre värdefulla tamdjur som t ex bagglamm.

En stor del av rovdjursangreppen (sannolikt fler än hälften) inträffar sent på kvällen, under natten eller tidigt på morgonen. Om tamdjur tas in på natten i fålla eller fähus, kan således risken för rovdjursangrepp reduceras. Möjliga nackdelar är lägre slaktvikt, högre parasittryck och ökade kostnader för foder. Åtgärden kan vara ett alternativ för fäbodbrukare.

Sambete kan ske genom att djuren betar i samma fålla utan att först präglas på varandra. En annan variant är att fåren först präglas på nötdjuren under en period. När djuren sedan släpps på bete kommer de präglade fåren att hålla sig inom ett kortare avstånd till nötdjuren och de kommer vid fara att springa till nötdjuren. En icke präglad fårflock betar på ett längre avstånd från nötdjuren samt buntar ihop sig i en egen flock vid fara, utan att beblanda sig med nötdjuren. Nötdjuren försvarar inte fåren utan fungerar avskräckande och försvarar sig själva om rovdjuren kommer i närheten. I Nordamerika har metoden testats och har under vissa förhållanden visat sig reducera predationen från prärievarg på får med närmare 50 procent. Relativt effektiv och billig metod om bägge djurslagen redan finns på gården eller på granngården. Idag finns dock ingen tradition vad gäller att prägla får på nöt i Sverige.

I flera länder i världen används boskapsvaktande hundar som en förebyggande åtgärd mot rovdjursskador på tamdjur. I delar av Europa och Asien används metoden traditionellt och det finns flera raser av hundar som avlats fram under flera hundra år för ändamålet. I andra delar av världen, till exempel Nordamerika, har metoden börjat användas först på senare år.

Traditionellt används hundarna vanligen (i Europa och Asien) av herdar som vaktar frigående får eller getter som betar på bergssluttningar och ängar. I Nordamerika är det vanligare att hundarna utan herde vaktar tamdjur som går i stora hägn. Det tredje sättet som hundarna kan användas på är att de utan herde vaktar frigående tamdjur.

Oavsett hur hundarna används är den grundläggande principen att hundarna ska präglas på tamdjur från ca två månaders ålder. Syftet är att hunden ska knyta känslomässiga band till tamdjuren, som då kommer att omfattas av hundens vaktinstinkter. Hunden ska frivilligt följa tamdjursflocken och trivas bland djuren den ska vakta. Hundar som arbetar utan herdar behöver vara hårdare präglade på djuren.

Boskapsvaktande hundar kan vara ett alternativ där rovdjursavvisande stängsel inte kan användas. Användningen av boskapsvaktande hundar är mer beroende av brukningsförfarandet på gården än vad övriga skadeförebyggande åtgärder är. Metoden kräver även engagemang och tid från djurhållaren, som måste vara väl medveten om vad hen engagerar sig i när en hund införskaffas. Hur många hundar som behövs på varje besättning beror på brukningsförhållandena.

OBS! Viltskadecenter informerar enbart här inom SLUs webbplats. Vi har ingen relation till "boskapsvaktandehundar.se" eller någon annan sida om boskapsvaktare på webben, även om Viltskadecenter nämns där.

Läs mer om Boskapsvaktande hundar

Lamadjur och åsnor används i Nordamerika för att skydda tamdjur mot framförallt prärievarg. Enligt uppgifter från Nordamerika uppmärksammar lamadjur och åsnor annalkande rovdjur och kan gå till anfall och sparka mot ett rovdjur om det kommer för nära. Beteendet uppmärksammar även brukaren på närvaro av rovdjur i besättningen.

Det saknas vetenskapliga undersökningar på hur effektiva åsnor och lamadjur är som skadeförebyggande åtgärd. VSC bedömer att lamadjur och åsnor inte är några alternativ för att skydda tamdjur från rovdjur (främst varg) i Sverige.

Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som av rovdjuren kan uppfattas som en födoresurs kan locka rovdjuren till. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för angrepp på tamdjuren. Åtgärden har stor potential att reducera antalet angrepp av framförallt varg och björn.

Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna som finns. Dessvärre också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till exempel herdar. Många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen. Tillsyn av tamdjuren bör således förläggas till den tiden på dygnet för bästa effekt.