Djur på "fäbodbete" betar fritt i skogen eller på fjället under betessäsongen. I Sverige överlappar vargens och fäbodbrukets utbredning varandra, dessutom finns även björn och lodjur i många områden.
Majoriteten av Sveriges fäbodar finns i
Dalarnas och Jämtlands län, men även i Gävleborgs och Värmlands län
finns fäbodar. Djurhållningen är fördelad på nötdjur, getter och får.
Det finns idag uppskattningsvis mellan 250 och 300 fäbodar i drift i Sverige. Denna siffra avser fäbodar med någon form av från hemgården säsongsvis förflyttad djurhållning med betesdrift i syfte att nyttja naturliga foderresurser i skog och fjäll. Dagens fäbodbrukare bevarar sällsynta och viktiga natur- och kulturvärden. Några av dem är även uppskattade turistmål.
Miljön kring aktiva fäbodar karaktäriseras av en speciell och relativt
artrik flora och fauna. Fäbodbruket anses därför, förutom att vara
en viktig lokal matproducent, ha ett högt miljövärde när det gäller
att bevara biologisk mångfald. Fäbodbruk bedrivs, som ett tecken
på detta, i viss utsträckning på skyddsvärda naturtyper enligt art- och
habitatdirektivet.
På grund av de speciella förutsättningarna som gäller för fäbodbruket (med fritt betande djur) är det mer sårbart för rovdjursattacker än modern konventionell djurhållning där man håller sina djur i hägn. Förutsättningarna inom fäbodbruket
är därför till viss del lika de som gäller för renskötseln.
Det finns ingen statistik över hur många djur som hålls på fäbodbete i Sverige i dag, delvis beroende på att det inte finns någon officiell definition över vad som kan klassas som fäbodbete.