Rovdjurskunskap för tjänstemän: Varg

Ordförklaringar till särskilda begrepp i texterna finns på sidan Om Rovdjurskunskap för tjänstemän.

Innehåll

Utseende

Reproduktion

Spridning och utvandring

Dödlighet och faktorer som påverkar

Social organisation

Revir och revirstorlek

Aktivitetsmönster

Föda och predation

Skador på tamdjur

Förebyggande åtgärder

Varg och människa

Utbredning och populationsstorlek i Sverige och Skandinavien, Europa

Förvaltningsmål

Genetisk status

Hotstatus

Inventeringsmetodik

Utseende

Vargarna i Skandinavien är grå-vit-gula, med inslag av röda toner. Ibland kan de ha mörka partier på kroppen, t.ex. över ryggen. Även om de flesta skandinaviska vargar liknar varandra varierar det gula inslaget den mörka färgen över ryggen och färgen på svanstippen mellan olika individer. Svanstippen är som regel svart, men det är numer ganska vanligt även med vit svanstipp. Det finns varken helvita eller helsvarta vargar i Skandinavien.

Man brukar nämna tre karaktärer som är typiska för den skandinaviska vargens utseende (se bilden ovan):

• vita kinder, där det vita inte går upp över ögonen
• gulaktiga sidor och ben (vargar går aldrig i enbart grå-vit-svart skala)
• svart svanstipp (även vit svanstipp förekommer regelbundet)

Årsvalpar upp till 1 års ålder har en lite annorlunda och typisk färgteckning. Det medför till att de ofta, men inte alltid, kan identifieras som årsvalpar på foton eller vid synobservationer. Det krävs dock erfarenhet och kunskap om skillnaderna för att kunna se detta.

Vuxna tikar väger 35–45 kg och vuxna hanar 45–55 kg. Hanvalpar kan redan i slutet av sitt första levnadsår vara lika stora som vuxna hanar. Det går inte att skilja vuxna och valpar åt via storleken på tassavtrycken under inventeringssäsongen (1 oktober – 31 mars).

Läs mer: Den skandinaviska vargens utseende

Varg–hund

Varg och hund är samma art. De kan para sig med varandra och få fertil (fruktsam) avkomma. Två fall av hybridisering (valpar med en förälder av vardera varg och hund) har upptäckts i den skandinaviska vargpopulationen: ett i Norge 1999 och ett i Sverige 2017. I båda fallen har valparna avlägsnats genom skyddsjakt. Hybridisering kan bekräftas via genetiska analyser.

Det går inte att skilja spårstämplar från varg och hund åt med säkerhet. Formen är identisk och flera hundraser har lika stora tassar som vargar. För att göra en kvalitetssäkrad särskiljning mellan varg och hund måste man spåra flera kilometer och observera djurets beteende.

Det finns två hundraser i Sverige (Saarloos varghund och Tjeckisk varghund (få exemplar) där vissa individer är så lika vargar att det är svårt att skilja dem från varg, även för ett tränat öga. 

Reproduktion

Vargar får valpar först vid två års ålder och kan därefter reproducera sig varje år tills de är över tio år gamla. Det är vanligtvis den revirmarkerande tiken och hanen i ett revir som får valpar varje vår. De och deras valpar utgör en familjegrupp. Flera tikar som föder valpar i en och samma familjegrupp har inte observerats i Skandinavien. Däremot har enstaka observationer gjorts av ensamma tikar som fått valpar utan att de ingått i par med någon hane.

Löpblod hos tiken kan noteras redan i december, men högbrunsten med parning sker under perioden februari – mars. Tiken är dräktig i ca 65 dygn och valparna föds i slutet av april – början av maj. Kullen består av 1-11 valpar (i genomsnitt 5 i Skandinavien). De kan födas under en gran, bakom en rotvälta, under stora stenblock eller i en grävd lya. Under sommaren kan valparna flyttas av föräldrarna till nya lyor efter behov. Platsen där valparna befinner sig medan föräldrarna är på jakt eller hävdar sitt revir kallas under sensommaren för rendezvous-plats. Först på hösten börjar valparna vandra runt med föräldrarna i reviret. Tidpunkten för detta varierar.  

Spridning och utvandring

De flesta valpar i den skandinaviska populationen vandrar ut från sitt födelserevir när de är drygt ett år gamla. De söker då egna revir och partners. Antingen vandrar de tills de hittar en partner att slå sig ned med eller så hävdar de först ett revir ensamma i väntan på en partner. Det senare är vanligare hos tikar. Världsrekordet för en utvandrare med GPS-halsband innehas ändå av en skandinavisk vargtik. Hon vandrade 1 100 km från södra Skandinavien till nordöstra Finland. Det genomsnittliga utvandringsavståndet i Skandinavien är drygt 300 km medan etableringsavstånden är 130 km för tikar och 170 km för hanar (från födelserevir till eget revir). I Sverige har fler hanar än tikar dokumenterats på vandring i södra och norra Sverige utanför området med fast förekomst av varg.

Några få valpar blir kvar ytterligare ett år eller två i föräldrareviret och går tillsammans med gruppen även när nästa års valpar föds. Om en förälder dör kan det komma in en ny partner utifrån, men ibland tar en av valparna över som nytt revirmarkerande djur.

Dödlighet och faktorer som påverkar

Den årliga genomsnittliga dödligheten i den skandinaviska vargpopulationen är knappt 30 %, baserad på forskning med hjälp av radiomärkta vargar. En tredjedel av populationen omsätts således varje år. Hälften av denna dödlighet är tämligen jämnt fördelad på trafik, legal jakt och naturlig dödlighet. Den naturliga dödligheten kan vara sjukdom, ålder, drunkning och strider med andra djur. Den andra hälften av dödligheten bedöms bero på illegal jakt. Ser man till olika kategorier i populationen är det vargar i utvandringsfas som har den högsta dödligheten med ett årligt genomsnitt på ca 60 %.

Social organisation

När en ungvarg vandrar ut från sitt föräldrarevir kallas den för vandringsvarg. Om den hittar ett område som den börjar revirmarkera ensam benämns den som ensam stationär. När den får en partner bildar de ett revirmarkerande par som försvarar reviret mot andra vargar. När paret får valpar bildas en familjegrupp, vilken består av hanen, tiken (föräldradjuren) och deras valpar. Valparna utgörs nästan alltid av årsvalpar (under ett år gamla), men ibland kan även äldre valpar från tidigare kullar ha stannat kvar. Från ett års ålder kallas valparna fjolingar. Nästan varje år i Skandinavien dokumenteras någon eller några familjegrupper utan årsvalpar, men med fjolingar eller äldre valpar.

Benägenheten att hålla ihop i grupp varierar mellan olika revir. I en del revir går djuren ofta tillsammans medan de i andra föredrar att dela upp sig i mindre grupper. Vissa djur går helt ensamma ibland. Det är inte ovanligt att valpar går runt på egen hand i föräldrareviren. Föräldrarna går nästan alltid tillsammans, förutom när valparna är små. Även om familjegruppen delar upp sig i olika konstellationer av flera eller ensamma djur hör alla till samma familjegrupp och revir, så länge de rör sig inom föräldrarnas revir.

Föräldradjuren markerar och hävdar sitt revir mot andra vargar. Om en av föräldrarna dör kan en ny partner komma in i gruppen. Det är hittills den enda situation i vilken en familjegrupp i Skandinavien tagit upp en obesläktad varg. Det finns flera sådana fall. En del familjegrupper fortsätter att hålla samman väl tillsammans med den nya partnern, medan andra kan bli mer splittrade. Fastän valparna stannar kvar i föräldrareviret så är den totala gruppen sällan samlad.

Vandringsvargar kan ibland leva nomadiska (kringvandrande) liv i ett par år. Det vanligaste är dock att de som överlever etablerar revir inom något år, med eller utan en partner.

Vargar som börjat revirmarkera regelbundet i ett område kan ändå överge det om de antingen blir av med sin partner eller om de inte träffat någon partner efter en viss tid. Detta beteende är endast observerat hos hanvargar i Skandinavien.

Sociala kategorier hos varg

Revir och revirstorlek

Vargar hävdar sina revir mot andra vargar genom att urinmarkera mot upphöjda föremål som buskar, tuvor, stenar, snöplogskanter och liknande. De krafsmarkerar även med alla fyra tassar i marken, ofta i anslutning till urinmarkeringen. Reviren kan överlappa något med grannreviren. I Skandinavien är revirstrider ovanliga.

Storleken på reviren varierar mellan 300 km² och 1600 km². Den genomsnittliga storleken är ca 920 km². Storleken varierar med bland annat breddgrad och täthet av rådjur. Utbredningen på reviren kan variera något mellan åren trots att det är samma vargpar som är i reviret. Detta beror främst på om grannrevir tillkommer eller försvinner.

Aktivitetsmönster

Vargar är aktiva hela året. Även under perioden då tiken mest ligger i lya med valparna rör sig hanen i hela reviret, med tiken och valparna som knutpunkt. När valparna befinner sig vid rendezvous-platser går föräldrarna fram och tillbaka till dem medan de fortsätter hävda hela reviret. En bit in på hösten börjar valparna röra sig tillsammans med föräldrarna. Under senhöst och vinter kan hela gruppen ses vandra tillsammans i reviret. Vandringarna i reviret kan vara ganska långa och sträckor på 20 km på ett dygn är inte ovanligt. Vargarna kan vara aktiva hela dygnet även om de är mer aktiva på natten. 

Föda och predation

Vargar är främst köttätare. De äter allt från gnagare, mindre rovdjur och skogsfågel upp till olika klövdjur. För familjegrupper och revirmarkerande par är den huvudsakliga födan klövvilt: älg, rådjur, dovvilt, kronvilt och ren. Bytesarterna varierar beroende på var i landet reviret är beläget. Andelen älg i födan beror på tätheten av andra mindre klövdjur. Ju högre täthet av rådjur desto mer sannolikt att de utgör den största delen av födan. Vildsvinet är undantaget som inte utnyttjas i samma omfattning som de finns i landskapet, även om de tas som byten i mindre omfattning.

Predationstakt på små och stora klövdjur 

Skador på tamdjur

Angrepp på renar kan ge upphov till både primära skador i form av dödade, skadade eller saknade djur och sekundära skador i form av till exempel merarbete och förlorad arbetsinkomst liksom stressade och oroliga djur. Sekundära effekter kan även vara ångest och oro hos renskötaren.

Skador på övriga tamdjur och hundar (ej ren)

Angrepp på andra tamdjur än renar sker varje år över hela Sverige, även utanför områden med stationär vargförekomst. Det är främst får som angrips, men enstaka angrepp på nöt och andra djur förekommer. Antalet angrepp varierar ganska mycket mellan åren. Jämfört med lodjur och björn dödar/skadar varg ofta flera får per angreppstillfälle: i genomsnitt sex får per angrepp. Varje år skadas eller dödas även flera hundar av varg. På sidan Vargar och hundar finns mer att läsa om detta.

På sidan Rovdjursskador på tamdjur finns mer information.

På sidan Viltskadestatistik finns statistik över rovdjursskador på tamdjur i Sverige.

Skador på renar

Varg dödar renar och kan ibland orsaka massdöd (när ett rovdjur dödar minst tio renar inom ett begränsat område under högst sju dygn). Studier av vargens predation på ren i Skandinavien saknas dock, då vargens utbredning i det svenska renskötselområdet idag är kraftigt begränsad.

Förebyggande åtgärder

Åtgärder för att skydda övriga tamdjur och hundar

Skadeförebyggande åtgärder för andra tamdjur än ren består dels av permanenta åtgärder för att långsiktigt minska risken för rovdjursskador, dels av akuta åtgärder i syfte att minska risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp.

För de flesta hägnade djur bedömer Viltskadecenter att ett bra elstängsel är den mest effektiva metoden. För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel fäboddrift, behövs oftast kombinationer av flera alternativa skadeförebyggande åtgärder. Boskapsvaktande hundar och nattintag är exempel på alternativa metoder som kan användas.

Skador på hundar (främst jakthundar) förebyggs idag genom avspårning på snö runt såten man ska jaga i och mekaniska skydd i form av olika sorters hundvästar. Läs mer om Åtgärder mot skador på hundar

Åtgärder för att skydda renar

Skador på renar av varg förebyggs i första hand genom att vargar skjuts bort från renskötselområdet via skyddsjakt. På sidan Åtgärder mot skador på renar beskrivs vilka åtgärder man kan arbeta med för att förebygga skador från samtliga stora rovdjur.

Varg och människa

I modern tid har inga skador på människor av vild varg dokumenterats i Sverige, Norge eller Finland. I andra länder finns dock exempel på angrepp, med skadade och ibland dödade människor som följd. Dokumenterade vargangrepp har varit kopplade till antingen förekomst av rabies (till exempel i Litauen och Ryssland), avsaknad av vilda bytesdjur (till exempel i Indien och Iran) eller vargar som vants vid människor (till exempel i Kanada och USA). De enstaka angrepp på människor som har inträffat i områden som liknar Skandinavien har vid flera tillfällen varit knutna till en längre period av tillvänjning, där vargar under månader eller år har vistats och även ätit avfall eller matrester i anslutning till mänsklig aktivitet.

Läs mer: Om du möter varg Råd till den som funderar på vad man kan göra för att minska sannolikheten att stöta på en varg och hur man bör agera ifall man ändå skulle göra det. 

Vargar nära bebyggelse

Viltskadecenter har sammanställt och utvärderat hur närgångna vargar bör hanteras. Läs rapporten här: Nära vargar - Rekommendationer för hantering av situationer med vargar nära bostadshus eller människor

Utbredning och populationsstorlek i Sverige och Skandinavien, Europa

Skandinavien

Sverige delar vargpopulation med Norge, men större delen av populationen finns i Sverige. Utbredningsområdet är i huvudsak Svealand, men sedan några år finns etableringar även i södra Sverige. Vargar som lämnat sina födelserevir kan röra sig över stora områden och passera i princip var som helst på den skandinaviska halvön.

Läs om den skandinaviska vargstammen här: Inventering av varg

Trenden i vargpopulationen följs genom antalet familjegrupper och revirmarkerande par. Antalet föryngringar (familjegrupper med årsvalpar) används för att uppskatta populationens totala storlek i individer, inklusive vandringsvargar. Vid summering av antalet revir med familjegrupper, föryngringar och revirmarkerande par i Norge och Sverige delas de gränsöverskridande reviren med 0,5 till varje land.

Utveckling av antalet familjegrupper (vargpar med avkomma) och revirmarkerande par (vargpar utan avkomma) i Skandinavien. Källa: Naturvårdsverket

Världen och Europa

Vargen förekommer på hela norra halvklotet, men har delats upp i olika underarter där vargar i söder är mindre än vargar i norr.

Utbredning i Europa 2012–2016. Källa: LCIE (Large Carnivore Initiative for Europe)

Populationen i Europa beräknas enligt LCIE till ca 17 000 vargar, varav 13 000 – 14 000 är inom EU. Olika varianter av varg finns i Europa: Den italienska vargen är till exempel mindre än den skandinaviska.

Förvaltningsmål

Miniminivån anger hur stor populationen som förvaltningen minst ska syfta till att upprätthålla för att arten långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Naturvårdsverket fastställer nivåerna utifrån förslag från länsstyrelserna. Fastställda miniminivåer gäller som längst i 5 år.

Miniminivåerna är satta i antal föryngringar. För varg betyder antal revir med dokumenterade årsvalpar. Siffrorna inom parentes anger motsvarar antal individer med gällande omräkningsfaktor 10.

Sverige = 30 föryngringar (300 individer)

Norra förvaltningsområdet (NFO): 1 föryngring (10 individer)

Mellersta FO: 28,5 föryngringar (285 individer)

Södra FO: 0,5 föryngringar (5 individer)

Genetisk status

Den skandinaviska populationen härstammar i dagsläget från sex invandrade vargar från den finsk-ryska populationen.

Den genomsnittliga inavelskoefficienten i vargpopulationen var 0,24 vintern 2019/2020. Det är samma släktskapsnivå som om alla föräldrar vore helsyskon. Inavelskoefficienten har sjunkit i populationen sedan 2008. Det beror främst på att två invandrade finskryska hanvargar reproducerat sig mellan 2008 och 2016. Därefter har även deras avkommor (F1:or) reproducerat sig.

För att garantera långsiktig överlevnad för en svensk vargpopulation på 300 individer krävs att nya gener med jämna mellanrum kommer in i den. Detta förväntas ske genom att minst en varg per varggeneration (5 år) kommer in i från den finsk-ryska populationen och reproducerar sig i den skandinaviska.

När en finsk-rysk varg får valpar tillsammans med en skandinavisk varg kallas deras valpar för F1:or. Immigranter och F1:or anses i dagsläget vara genetiskt värdefulla vargar och undantas från licensjakt och skyddsjakt så långt det är möjligt. Det genetiska värdet på efterlevare till immigranter beror av hur många efterlevare som finns och om de i sin tur går in i den reproducerande delen av populationen.

De senaste 10 åren har nya finsk-ryska vargar dokumenteras nästan varje vinter i norra delen av Skandinavien. Ytterst få av dem har dock nått fram till den reproducerande delen av populationen i södra Mellansverige.

Antalet dokumenterade revir med årsvalpar per inventeringssäsong. Namnen representerar revir där minst en förälder är immigrant. Immigranterna har olika färg och visar vilka år de har dokumenterats med årsvalpar. F1:orna har slagits samman till en grupp och anger endast antalet kullar med en F1 som förälder. Som skandinaviska vargar räknas här alla andra vargar utom immigranter och F1. Källa: Viltskadecenter

Hotstatus

Artdatabankens rödlista 2020: Starkt hotad hotad (EN)

Klassningen har sedan 2010 varierat mellan Sårbar och Starkt hotad.

Inventeringsmetodik

Vargpopulationen inventeras varje vinter under perioden 1 oktober – 31 mars. Länsstyrelserna dokumenterar antalet revir med minst två vargar och klassar reviren som familjegrupper eller revirmarkerande par. Familjegrupperna undersöks även med avseende på förekomst av årsvalpar (föryngring).

I tabellen Sociala kategorier hos varg (i avsnittet Social organisation) redovisas vad som ska finnas för att reviret ska klassas med en viss status. Ensamma stationära vargar och vandringsvargar är inte obligatoriska att inventera i Sverige idag. Undantaget är renskötselområdet där ersättning utgår till samebyarna för rovdjursförekomst. I renskötselområdet inventeras därför samtliga vargar. Ersättning betalas ut för en föryngring. Övriga förekomster klassas och ersätts per individ som regelbunden eller tillfällig förekomst per sameby.

Vem gör vad vid inventering av varg?

Naturvårdsverket har det över­gripande ansvaret för inventeringen. De skriver föreskrifter och instruktioner samt fastställer inventeringsresultatresultat.

Länsstyrelserna ansvarar för att genomföra inventeringen i fält och kvalitetssäkra alla observationer som ligger till grund för inventeringsresultatet.

Jägare, renskötare och allmänheten rapporterar in observationer av stora rovdjur till Länsstyrelserna.

SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) obducerar och bedömer alla döda djur som ingår i inventeringsunderlaget.

SLU Viltskadecenter (VSC) samordnar inventeringen nationellt och granskar länsstyrelsernas arbete i enlighet med gällande inventeringsinstruktioner.  Efter varje avslutad inventering skriver VSC på uppdrag av Natuvårdsverket en skandinavisk rapport tillsammans med norska Högskolan i Innlandet.

Länsstyrelserna rapporterar resultat i renskötselområdet till Sametinget som beslutar om ersättning till samebyar utifrån rapporterad vargförekomst.