Jag växte upp i Stockholmsförorten Handen, som dominerades av betongbyggnader, men som var omgiven av fina skogar och vackra sjöar.
Havet med skärgården låg dessutom bara någon mil bort. Min familj har rötter i Dalsland i västra Sverige, och traditionen att vara ute i skog och mark.
När slutet på gymnasiet närmade sig var det lite oklart vad jag skulle bli. Min bror hade valt civiljägmästarutbildningen och trivdes bra med den. Ett annat tänkbart val var kemiingenjör.
Jag valde civiljägmästarutbildningen på Skogshögskolan i Garpenberg i Dalarna, sedan i Stockholm, och så småningom i Umeå dit utbildningen flyttades 1978. Året dessförinnan bildades SLU genom en sammanslagning av bl.a. Skogshögskolan, Veterinärhögskolan och Lantbrukshögskolan.
Utbildningens blandning av biologi, teknik och ekonomi, och mixen av teoretiska och praktiska aspekter, gjorde den omväxlande. Afrika och utvecklingsfrågor intresserade mig mycket, vilket ledde till en studieresa till Tanzania och ett examensarbete om mykorrhiza (dvs. symbioser mellan svampar och växtrötter) hos savannträd. ... hitta inhemska träd som kunde användas mer aktivt i skogsbruk och i sambruk med jordbruksgrödor, s.k. agroforestry.
Det kom att åtföljas av doktorsarbete, också det om mykorrhiza men även om kvävefixerande rotknölar hos träd i Tanzania och Zambia. En målsättning var att hitta inhemska träd som kunde användas mer aktivt i skogsbruk och i sambruk med jordbruksgrödor, s.k. agroforestry.
Åren närmast efter doktorsexamen (1986) började jag också arbeta med kväveomsättning i nordliga barrskogar. Jag undervisade i marklära, särskilt i markbiologi, och var under några år studierektor för jägmästarprogrammets naturresursinriktning.
1991 blev jag professor i skoglig produktionslära vid Umeå universitet, men jag återvände redan efter några få år till en professur i marklära vid SLU.
Under den följande 15-årsperioden engagerade jag mig mycket internationellt, bl.a. inom fyra större EU-projekt och International Geosphere-Biosphere Programme, ett stort program med tusentals forskare. Där la man grunden till en ökad förståelse för hur världens ekosystem fungerar, inte minst de processer som påverkar kolbalansen, och därmed till dagens klimatförhandlingar.
Min egen forskargrupp studerade framförallt nordliga skogars kväve- och kolomsättning med hjälp av studier av naturliga fördelningar av stabila (icke-radioaktiva) isotoper av dessa ämnen, men också med hjälp av tillsatser av dem, s.k. spårämnesförsök.
...alltmer nyfiken på hur universitet fungerar...
Jag blev parallellt med arbetet som forskare och lärare också alltmer nyfiken på hur universitet fungerar, och engagerade mig i ledaruppdrag, först med tio år som prefekt vid två institutioner, därefter som dekan för den skogsvetenskapliga fakulteten och 2015-2018 som rektor för SLU.
Att arbeta vid SLU känns särskilt engagerande för mig. Vi har en stor potential att bidra till lösningar på flera avgörande utmaningar som mänskligheten står inför, t.ex. hur vi ska få den mat, de fibrer och den energi vi behöver med minsta möjliga negativa effekter på miljön.
