Nyhet

Vilka skalbaggar som bosätter sig i trädhålet spelar roll

Publicerad: 11 oktober 2018

Många skalbaggar lever i den murkna veden i ihåliga gamla lövträd. Men spelar det någon roll för nedbrytningen vilka arter som hittar dit? Ja det gör det enligt forskare på SLU och Linköpings universitet. De har med hjälp av mulmholkar utforskat en av ekologins knäckfrågor: hur hänger biologisk mångfald (vedskalbaggar) ihop med funktioner i ekosystemet (nedbrytning av ved).

Inuti ihåliga träd ansamlas mulm som består av lös murken ved blandat med diverse andra saker, till exempel löv och rester av djur. Trädhålen är livsmiljö för många vedskalbaggar och en del av dem bidrar till den fortsatta nedbrytningen eftersom de lever av död ved, äter vedsvampar och gör gångar i ved. Gamla hålträd är en bristvara i landskapet och många arter som lever i dem har minskat och betraktas som hotade. Därför är det här en fråga som är intressant för naturvården.

I en studie som nyligen publicerades i Biological Conservation placerade forskarna Laia Mestre, Thomas Ranius och Nicklas Jansson ut konstgjorda hål, så kallade mulmholkar, som var fyllda av sågspån och löv från ek.

– Det var Nicklas idé från början. Han och jag satte upp mulmholkar på fritiden för att se om det skulle kunna fungera som en möjlig naturvårdsåtgärd. Det gick bra, många arter kom dit och vi tänkte att det skulle gå att använda mulmholkarna för att göra ett snyggt experiment, berättar Thomas Ranius, professor i ekologi på SLU.

Holkarna placerades dels inne i ekhagmarker där det var nära till ihåliga ekar och dels utanför där det var ca 100 meter till närmaste ihåliga ek. Tidigare forskning på bland annat SLU har visat att det har stor betydelse för vedskalbaggarna hur nära det är mellan lämpliga hålträd. Det beror på att åtminstone vissa av dessa arter sällan sprider sig långa sträckor.

Forskarna följde holkarna i fem år. De inventerade vilka vedskalbaggar som fanns där, mätte hur innehållet i holkarna minskade, och tog fram uppgifter om hur stora skalbaggarna av olika arter är.

Precis som forskarna hade gissat var artrikedomen större i de holkar som var placerade inne i ekhagarna. Där gick också nedbrytningen snabbare fram till det tredje året. Sedan var det ingen skillnad.

– Nedbrytningen gick snabbare i mulmholkar där medelstorleken för alla skalbaggsindivider totalt var större, medan vi inte såg någon effekt av antalet arter eller individer, säger Thomas Ranius.

Inom ekologin diskuteras sambandet mellan biologisk mångfald och ekosystemfunktioner, till exempel nedbrytning. Spelar det någon roll hur många arter som är närvarande eller räcker det med att det finns vissa arter som kan ”göra arbetet”? I det här fallet visade det sig att det spelar roll för nedbrytningen vilka arter som koloniserar snarare än hur många de är. Och de stora arterna som till exempel brun guldbagge är viktigare för nedbrytningen än de små.

– Det här var en rolig studie att göra eftersom det var ett experiment. Annars går vi ofta ut och kartlägger vilka insekter som finns var och drar slutsatser utifrån de mönster vi ser. Men mönstren kan påverkas av många faktorer varav en del kan vara svåra att mäta och testa effekten av. Men i ett experiment kan man mer bena ut orsakerna till att det blir som det blir och det är ett steg framåt för forskningen om vedinsekter, säger Thomas Ranius.

För naturvårdens del bekräftar resultaten tidigare kunskaper om att det bättre att bevara många hålträd nära varandra än att satsa på hålträd som står glest utspridda. Också mulmholkarna kan användas inom naturvården – och det gör man redan i dag. Nu finns även mulmlådor som står på marken och är lite lättare att hantera.

- Vi gör ett nytt experiment med mulmlådor nu. Vi vill se om det spelar någon roll för vedskalbaggar om den döda veden finns inne i städer jämfört med utanför, säger Thomas Ranius.

Vetenskaplig artikel

Saproxylic biodiversity and decomposition rate decrease with small-scale isolation of tree hollows, Laia Mestre,Nicklas Jansson, Thomas Ranius
https://doi.org/10.1016/j.biocon.2018.09.023