I torkans Sverige: Nödfoder och lövfoder

Nyheterna har under de senaste veckorna fyllts med rubriker om foderbrist till kor och andra husdjur på grund av torkan, och att tillväxten i hagar och på ängar och vallar är mycket begränsad. Många lantbrukare och hästägare får nu börja använda det foder som var tänkt att sparas till vintern eller till och med nödslakta sina djur. Det kommer rapporter om att djur skänks bort, på grund av långa köer till slakterierna, och att priset på foder trissas upp allt mer.

Vårt moderna specialiserade och storskaliga lantbruk är framgångsrikt i produktionstermer, men saknar den förmåga att balansera störningar som det traditionella lantbruket hade. Det var före andra världskriget och den stora förändring av jordbruket som bland annat konstgödseln innebar. Man löste försörjningen av foder, både sommartid och vintertid, med diversifiering. En viktig aktivitet för bondebefolkningen under sommaren var att repa löv eller skörda lövkärvar. Lövfodret var förmodligen minst lika viktigt som ängshöet. Därför hamlade man lövträden och ägnade sig åt skottskogsbruk (att skörda stubb- och rotskott av framför allt lövträd). Löv, kvistar och barken från finare grenar blev foder åt djuren. Lövträd i hagmarken gav också skugga och gynnade grästillväxten. Många av de äldre husdjursraserna är också mer begivna på att beta buskarna i landskapet än dagens moderna produktionsdjur. Det vi saknar idag är dessutom möjligheten att skörda och transportera tillräckligt mycket lövris från skogen till djuren innan löven hinner bli dåliga, nu när produktionsenheterna har blivit så stora. Vi har heller inte möjligheterna att torka lövhö i tillräcklig skala.

I norra Sverige var så kallat utmarksbete – när boskap gick på mark som inte var inhägnad för åker- och slåtterbruk – en viktig del av försörjningen, och den vidsträckta utmarken skapade en trygghet i fodertillgången. Varje gård hade dessutom en eller flera vattenkällor och bara ett begränsat antal djur. Antalet i besättningen var anpassat efter fodermängd och vattentillgång.

Under senare hälften av 1900-talet och framåt har vi allt mer kommit att förlita oss på storskaliga djuranläggningar med krav på stora tillgångar av färskvatten och betesmarker, vilket gör systemet sårbart för störningar i de grundläggande förutsättningarna, såsom extrem torka. Ett par hundra kor behöver tiotusentals liter vatten om dagen och om torkan begränsar vattentillförseln så uppstår akuta problem. Detta är ett uttalat problem, särskilt i östra delarna av Svealand och Götaland, och kommer troligen att bli vanligare i klimatförändringarnas tidevarv.

Jordbruksmetoderna påverkar landskapet

Under 1900-talet har mängden betes- och slåttermarker minskat drastiskt. Jordbruksverket redovisar att det år 1927 fanns bortåt 1,3 miljoner hektar ängs- och hagmarker i Sverige, vilket minskade till knappt 0,6 miljoner hektar vid 1992 och idag handlar det om cirka 0,4 miljoner hektar. Därmed har vi blivit mer beroende av färre och mer högproducerande marker.

- Det är kanske dags att ompröva möjligheten att komplettera animalieproduktionen med användningen av lövhö och utmarksbete, men det kräver utveckling av praktiska och effektiva metoder att ta tillvara på utmarkens foder. Lättast är naturligtvis om djuren själva hämtar hem fodret, det hjälper för stunden, men ger inte vinterfoder, säger Håkan Tunón, forskare vid CBM.

I Norge har man beräknat att betesvärdet i norska fjällkedjan är värt mer än en miljard norska kronor. Ett ökat användande av utmarken kan vara ett sätt att skapa förutsättningar för en ökad inhemsk foderproduktion, nu när det börjar pratas om livsmedelssäkerhet och självförsörjningsgrad.

Påverkar biologiska mångfalden

Skogsbete, fjällbete, hamlingsträd och stubbskottsbruk främjar dessutom den biologiska mångfalden genom att skapa förutsättningar för en varierande flora och gräs- och örtproduktion, och mycket av den biologiska mångfald vi har idag har sitt ursprung i de traditionella jordbruksmetoderna. Det är också därför många arter av både djur och växter kopplade till jordbruksmarker idag är hotade. Det skapar också ett landskap som många finner mer attraktivt. Vid CBM pågår forskning inom en rad områden kopplat till gräsmarker, skogsbete och alternativ markanvändning, exempelvis inom interreg-projektet "Biologiskt kulturarv som bærekraftig verdiskaper" och inom Naptek (Nationellt program för lokal och traditionell kunskap relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald).

Bilden visar lövtäkt. Ur Nybyggarliv i Vilhelmina av Rolf Kjellström, vol 1, s. 58.Källa: Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.