Från ord till handling på Uppsala Health Summits första dag

Morgonen är kall och lite allmänt gråruggigt, men min bordsgranne från Kanada tycker att Uppsala visar upp en fantastiskt färgsprakande prakt, med löv i allmänhet och lönnar i synnerhet som ginstrar av skönhet.

Uppsala Health Summit gör vi, SLU, för sjätte gången tillsammans med framförallt Uppsala universitet men också flera myndigheter, kommunen, regionen och några fler partners. Temat varierar över åren men precis som namnet säger är hälsa alltid en central del. Vissa år är vår del av arrangemanget lite mindre, andra år lite större. Den här gången har Petter Åkerblom haft rollen som ansvarig för organisationskommittén, en roll han uppenbarligen har fyllt alldeles utmärkt, eftersom programmet är intressant och spännande och lockat deltagarantalet till de ca 200 som vi önskar för den här konferensen. Temat för i år, Healthy Urban Childhoods, är Petters hemmaplan sedan många år tillbaka.

Liksom tidigare finns deltagare från hela världen, även om de många kommer från Sverige.

Dagen inleds med ett öppningsanförande av prins Daniel och det märks att han är mycket engagerad, utöver den officiella person han också är.

Uppsala Health Summit bygger på en blandning av plenarföredrag från framförallt internationella höjdare och mycket ambitiösa workshops där deltagarna får ytterligare presentationer men där poängen framförallt är att identifiera aktiviteter och vägar framåt, att komma fram till vad var och en kan göra för att förbättra situationen inom årets tema. Genom att blanda erfarenheter och bakgrunder över discipliner, verksamhetsområden och länder är tanken att vi alla ska få med oss nya perspektiv och idéer som vi faktiskt kan omsätta i våra respektive miljöer.

I år är våra forskare, SLU-are, ansvariga för flera workshops, själva eller tillsammans med andra. Den workshop jag deltar i bjuder på precis det som vi vill se, engagemang, utbyte av erfarenheter från helt olika förutsättningar, en hel del igenkännande men också några nya perspektiv, som säkert kommer leda till framtida samarbeten med förgreningar långt utanför SLU.

Uppsala dansakademi uppträder och ger en tydlig illustration över hur utmanande det kan vara för barn att hitta utrymme i dagens städer, när de vigt dansar sig fram mellan konferensborden.

Två höjdpunkter under eftermiddagen vill jag gärna dela med mig av: När 15-åriga Emilia Carai som gjort ett skolarbete om barns syn på den fysiska miljö de vistas i, intar scenen så skickar hon samtidigt ut en närvaro och energi som omedelbart fyller hela Rikssalen. Det är sällan jag varit med om att någon intagit rummet, i detta fall ett helt slott, på ett så påtagligt sätt. Emilia talar om utemiljöns betydelse för barn och kondenserar ner ett brett anslag i en huvudsentens ”There should be a tree for every child”.

I en annan presentation beskrivs arbetet med att göra städer i Indien mer barnvänliga, eller i vart fall att skapa refuger där barn kan leka. Dr Sudeshna Chaterjee berättar initierat om utmaningar och hur de kan hanteras och hon gör det i kontexten att tala om situationen i ”the majority world”. Begreppet är nytt för mig. Det är nyttigt att bli påmind om att inte bara jag utan t.ex. hela EU tillhör en liten minoritet.

Det har varit en berikande första dag och jag slås av att jag å ena sidan tycker att det är lite märkligt att en konferens som den här behövs. Vi vet ju idag hur viktigt det är för alla människor, och för barn i synnerhet, med fysisk aktivitet och stimulerande utemiljöer. Vi har många vetenskapliga belägg för hur betydelsefulla barns möjligheter under uppväxtåren är och den fysiska aktivitetens positiva påverkan på en lång rad områden är idag helt oomtvistad. Å andra sidan är det så uppenbart att intentionen med årets konferens, att gå från ord till handling, att inspirera till aktioner, behövs i väldigt många städer och inom väldigt många områden.  

/Erik Fahlbeck, SLU