För att nätverket av skyddade områden i svenska kust- och havsområden ska bidra till att upprätthålla ekosystemens funktion är det viktigt att arter kan sprida sig mellan områdena. Genom att sammanställa kunskap om djurs och växters spridningsförmåga och hur väl dagens nätverk av skyddade områden fungerar har forskare från SLU skapat en grund för sådana utvärderingar.
Rapporten kartlägger vad vi vet idag och identifierar områden där det saknas kunskap. Kunskapen om hur långt växter och djur sprider sig i havet är generellt sett begränsad. Det är framförallt hos fisk som man gjort märkningsstudier och kunnat få ett mått på hur långt dessa arter aktivt vandrar. För arter som inte är kommersiellt intressanta saknas ofta information, även om det kan vara arter som är viktiga för ekosystemens funktion.
Hur fungerar nuvarande nätverk?
I rapporten ingår en sammanfattning av befintliga studier av ekologisk funktionalitet hos nätverket av skyddade områden i Sveriges havsmiljöer. Dessa studier baserar sig främst på spridning av larver på en övergripande nivå för både Västerhavet och Östersjön som helhet och visar att nätverken både i Västerhavet och i Östersjön inte är ekologiskt funktionella ur detta perspektiv.
För arter som främst sprider sig genom aktiv migration, framför allt kustlevande fiskar och ryggradslösa djur, finns ett behov av att göra motsvarande analyser för både väst- och ostkusten. Genom att använda artutbredningskartor kan man göra rumsligt högupplösta analyser av spridningsmöjligheter för dessa arter som simmar eller går på botten, och då är beroende av undervattenslandskap där det finns lämpliga spridningskorridorer för dem.
Olika arter - olika spridning
Arters spridningsmöjligheter kallas ekologisk konnektivitet* och varierar mellan arter och miljöförhållanden. Kunskapssammanställningen visar att alger och fröväxter har frön och sporer som normalt sett sprider sig mycket korta avstånd (<10 m), men att det även finns mekanismer för långväga spridning.
Ryggradslösa djur och fiskar har ett brett spann av spridningsförmågor, med både stationära och mobila arter, där arterna kan sprida sig både med pelagiska larver och migrerande vuxna individer (1-1000 km).
Miljöfaktorer som salthalt, temperatur och strömmar har en stor påverkan på spridning, och kan påverkas av klimatförändringar. I Östersjön är andelen av arter som sprider sig genom aktiv migration högre än de med larvspridning. I Västerhavet är det tvärtom. Trots låg artdiversitet i Östersjön är mångfalden i migrations- och spridningsmönster stor, eftersom arterna har fått utveckla unika anpassningar pga. starka gradienter i salthalt och temperatur.
Ladda ner rapporten: Ekologisk konnektivitet i svenska kust- och havsområden - en kunskapssammanställning >>
