Verklighetens Spero och Ips i granen

Du som har lyssnat på julkalendern vet nog mer om hoppstjärtar än de flesta! De är okända men roliga små djur. Hela 300 arter har rapporterats från Sverige och antagligen finns det ännu fler, det är bara det att ingen har sett dem. Många arter har en hoppgaffel på sin bakkropp så att de kan hoppa iväg om de blir skrämda. Ett riktigt superhopp på 100 gånger sin egen längd. Men Spero tillhör en art som inte har någon hoppgaffel.

Hoppstjärtarna i granen

Många hoppstjärtar lever till stor del i marken och livnär sig på bland annat svamp, förmultnade växter och bakterier, men vissa arter finns även ovan jord. Kanske har du sett dem sprätta omkring när du har plockat svamp. Du kan också möta dem i skidspåret när det är nollgradigt eller tö. Plötsligt hoppar de omkring i massor ovanpå snön. Mitt i vintern. De största kan du se med blotta ögat, men om du ska kunna se de mindre måste du ha lupp. De kan ha många olika former, färger och mönster.

Det stämmer att de är vanliga i granar och du får säkert in dem med julgranen precis som i kalendern. De kommer troligtvis upp på stammen och i trädkronorna för att äta alger, svampar och lavar. Ofta är det arter med pigment som skyddar mot solljus som vistas ovan jord - de som lever en bit ner i marken är bleka.

När vi nyligen inventerade insekter och andra småkryp i granar var hoppstjärtarna de allra vanligaste. Av 8937 kryp var 5586 hoppstjärtar – alltså lite mer än 60 procent. Cirka en fjärdedel av krypen var spindlar och de gillar att äta hoppstjärtar.

Det var olika många hoppstjärtar i granarna. Av de 200 träd som var med i studien var det två som hade över 100 hoppstjärtar. I en del fanns det knappt några alls.

I en annan undersökning satte vi upp limringar på trädstammar för att undersöka vilka hoppstjärtar som levde i träden under ett år.
I båda studierna verkar hoppstjärten Entomobrya nivalis vara vanligast. Den har inget svenskt namn – men gissningsvis är Speros lillebror Ento döpt efter den.

Granbarkborrare med dåligt rykte

Granbarkborren Ips har lite dåligt rykte i radiokalendern. Han kallar sig själv för ”skogens mest hatade skalbagge”. Det är sant att skogsägarna inte är så förtjusta i den åttatandade granbarkborren (som heter just Ips typographus). Granar som blåst omkull eller är svårt torkstressade kan inte försvara sig mot barkborrarna speciellt bra. Om det finns många sådana försvarslösa granar kan granbarkborrarna bli väldigt många fler och det var det som hände den mycket varma och torra sommaren 2018. Sedan dess har de dödat många granar – även i somras var det ovanligt många träd som dog historiskt sett.

Granbarkborren är förstås inte elak. Den vill bara leva sitt liv.  Honorna lägger sina ägg under barken, de blir larver och till slut vuxna skalbaggar som kläcks ut ur granen senare på sommaren. Det är granbarkborrehonan och larverna som gör de vackra gångarna som du kanske sett ute i skogen.

Men granbarkborren är aldrig ensam under barken - det finns många insekter som gillar den - 140 arter lever som rovdjur, svampätare eller avfallsarbetare i barkborrarnas gångsystem. Tidigare ovanliga arter som barksvartbagge och mindre timmerman har blivit en vanligare syn på senaste tiden tack vare alla döda granar som erbjudits på senare år.

I kalendern följer Ips (en egentligen ganska snäll bagge som försöker varna Spero när katastrofen kommer) med in. På riktigt får du inte med dig några  granbarkborrar när du tar in din julgran om du inte väljer en gran med mer än 15 centimeter i diameter – då gäller det att ha högt i tak eller välja en konstig form på gran.
Det gäller i alla fall den åttatandade granbarkborren. Den sextandade gillar den traditionella julgransstorleken. Fast om du tar in levande gran är chansen ändå mycket liten. Barkborrar finns nämligen bara i granar som dött nyligen - och vem tar en sådan som julgran?

Vet du förresten vad granbarkborrarna använder sina tänder till – de sitter som taggar i rumpan och med dem kan de kan skovla ut trämjölet som de gnager loss när de gör gångarna.