I Sverige har älgen historiskt sett varit den dominerande hjortarten med störst spridning över landet. Viltförvaltningen har därför traditionellt varit inriktad på just älg. Men förekomst av flera hjortarter tillsammans har blivit allt vanligare och utbredningen av mindre hjortarter som rådjur, kronvilt och dovvilt ökar.
I sin avhandling har Sabine Pfeffer studerat hur detta påverkar skador och tillväxt av kommersiellt viktig tall i ungskog.
– Specifikt har målet varit att förstå hur biologiska faktorer, som antalet hjortdjur och tillgången på föda respektive miljöfaktorer som snömängd, påverkar sannolikheten för betesskador på tall, säger Sabine Pfeffer, doktorand vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö.
Konkurrerar om samma föda
Älg anses orsaka merparten av skadorna på tall i ungskogar, men tidigare forskning har visat att älgens diet kan påverkas av konkurrens om bärris från de andra hjortarterna. När bärriset, som älgen föredrar att äta, betas av andra hjortdjur så tvingas älgen beta tall. Denna konkurrens kan vara mekanismen som påverkar mängden betesskador på tall av älg i områden med många andra hjortdjur.
– Vi såg att andelen betesskador på tall var högre när tätheten av hjortdjur var hög, samtidigt som en hög täthet av enbart älgar inte alltid var relaterad till större mängd betesskador, säger Sabine Pfeffer.
Effekten av älg på skador var tydligast i älgförvaltningsområden i norra Sverige, där älg fortfarande är den dominerande hjortarten. I älgförvaltningsområden i söder, där det finns ett stort antal mindre hjortarter, tyder resultaten på att det är nödvändigt att ta hänsyn till alla hjortarter för att begränsa betesskador på tall.
– En begränsning endast av antalet älgar kommer sannolikt inte begränsa skadorna effektivt, säger Sabine Pfeffer.
Mängden tillgänglig föda viktig
I en av studierna har Sabine Pfeffer undersökt variationen i betesskador som inventeras genom älgbetesinventeringen, som utförs varje år av Skogsstyrelsen. Resultaten visar att variationen i mängden betesskador sannolikt orsakas av variationer i landskapet, som tillgång på föda, snarare än växlingar i miljövariabler som snömängd eller temperatur.
– Mängden tillgänglig föda spelar alltså en avgörande roll, den är viktigare eller lika viktig som den totala tätheten av hjortdjur för mängden betesskador i ungskog, säger Sabine Pfeffer.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att sambandet mellan hjortpopulationers täthet och betesskador i ungskogar kräver en förvaltning som inte enbart fokuserar på älg. Det är dessutom viktigt att ta hänsyn till tillgången på föda för att effektivt kunna minska skador.
– Det tyder på att hjortdjur och skogar bör förvaltas gemensamt och att förvaltningsåtgärder bör anpassas efter regionala och lokala förutsättningar, säger Sabine Pfeffer.
