Det ekologiska grisproduktionen hade i studien sämre ekonomisk hållbarhet på gården och slakteriet, men bättre i butiken jämfört med det konventionella. Klimatpåverkan var lika för båda systemen medan ekoproduktionen hade högre risk för övergödning och försurning. För ekoproduktionen var risken lägre risk för ekotoxicitet, negativ påverkan på biologisk mångfald och förlust av markkol. Den sociala risken för grisarna (djurvälfärden) var betydligt lägre i den ekologiska produktionen men det fanns risker för sociala problem förknippade med importerad soja och användning av förnybar energi.
Miljömässig hållbarhet
I en så kallad livscykel-hållbarhetsanalys (LCSA – Life Cycle Sustainability Assessment) har den miljömässiga, sociala och ekonomiska hållbarheten i svensk ekologisk grisproduktion jämförts med den i svensk konventionell grisproduktion. Resultaten beräknades dels per 1000 kg tillagat benfritt griskött och dels per 1000 hektar grisproduktion. För den miljömässiga delen har gängse indikatorer som klimatpåverkan, övergödning och försurning använts, men också indikatorer som är mindre vanliga såsom toxicitet för att bedöma negativ påverkan från utsläpp av toxiska ämnen (till exempel som ett resultat av användningen av bekämpningsmedel), påverkan på biodiversitet och förändringen i markkol.
Social hållbarhet
Vad gäller den sociala hållbarheten användes så kallad social livscykelanalys (SLCA) där den ”sociala risken” för anställda (i foderproduktionen, på grisgården och på slakteriet), lokalsamhället, aktörer i värdekedjan, samhället, konsumenter och grisar bedömdes baserat på ett stort antal sociala aspekter utifrån en skala från 0 (ingen risk) till 100 (mycket stor risk). En aspekt för anställda var till exempel risken för barnarbete som bedömdes som låg för sojaarbetare i Brasilien (gäller importerad soja i den konventionella produktionen). Grisarnas välfärd bedömdes med hjälp av 19 indikatorer som inkluderade till exempel förekomst av olika sjukdomar och skador, tillgång till utevistelse, grovfoder och halm. Data hämtades från tidigare vetenskapliga studier, statistik, rapporter och från en global databas med data för sociala aspekter (Soca). Risker i olika subsystem aggregerades baserat på hur lång tid som behövdes för att producera 1000 kg griskött eller bedriva grisproduktion på 1000 hektar. Det innebär till exempel att hur grisen har det under uppfödningen spelar större roll än hur grisen har det under slakt, eftersom den är betydligt längre tid på gården.
Ekonomisk hållbarhet
Ekonomisk hållbarhet mättes med indikatorn värdeökning/livscykelkostnad (VA/LCC, Value Added/Life Cycle Costs + arbetskostnader). Detta beräknades separat för grisgården, slakteriet och handeln. Kostnaden inkluderar alla rörliga kostnader inklusive löner som en aktör (gården, slakteriet eller handeln) har för produktionen och värdeökningen beräknas som skillnaden mellan det pris en aktör får för grisköttet och nämnda kostnader. Kvoten säger alltså något om den potentiella lönsamheten för den aktuella aktören.
Fördel eko i 18 av 22 indikatorer
Resultaten visade att den ekologiska grisproduktionen presterade än den konventionella för 18 av de 20 indikatorerna när produktionssystemen jämfördes per ytenhet. Det var för de ekonomiska indikatorerna för gården och slakteriet som den konventionella produktionen presterade bättre. Priset för ekogrisköttet är visserligen högre men den ekologiska produktionen har högre kostnader på grund av att den är mer arbetskrävande och använder mer foder än den konventionella. Det gör att kvoten VA/(LCC + arbetskostnader) blir under ett för den ekologiska produktionen vilket innebär att priset som lantbrukaren erhåller inte ens täcker de rörliga kostnaderna (inklusive lön till lantbrukaren). För handeln är denna kvot betydligt högre, 27 för eko och 13 för konventionellt, vilket signalerar en hög betalningsvilja för ekogrisköttet hos en del konsumenter och höga marginaler i handeln för både ekologiskt och konventionellt griskött.
Om jämförelsen istället görs per 1000 kg griskött, presterade den ekologiska produktionen bättre än den konventionella på 11 av de 20 indikatorerna. Vad gäller miljöpåverkan så hade båda produktionssystemen samma klimatpåverkan, medan övergödningen, försurningen och förbrukningen av fossila resurser var högre i den ekologiska produktionen. Ekotoxiciteten, påverkan på biologisk mångfald och förlust av markkol var dock lägre i ekoproduktionen. Vad gäller den sociala hållbarheten så var den ”sociala risken” högre i ekoproduktionen för arbetare och lokalsamhället. Det är ett resultat av sociala risker kopplade till den ekologiska sojan från Kina och från olyckor kopplade till produktion av förnybar energi. För övriga aktörer var den sociala risken lägre för eko. För grisar var den betydligt lägre inom den ekologiska produktionen tack vare bland annat större utrymme, utevistelse och tillgång till grovfoder. Det fanns dock några indikatorer för grisarna där det konventionella systemet hade en lägre risk, till exempel vad gäller förekomsten av parasiter.
Författarna avslutar med att konstatera att LCSA har fördelen att den inkluderar såväl miljömässiga som sociala och ekonomiska aspekter i hållbarhetsanalysen. Tidigare LCA-studier på griskött har främst berört de miljömässiga aspekterna. Att välja ett antal relevanta indikatorer kan dock vara svårt och valet påverkar också resultatet, liksom hur indikatorerna utformas och vägs samman.
