En järnväg. Ett bostadsområde. En vindkraftspark. När vi bygger nytt försvinner skogar, våtmarker och hagar - livsmiljöer för många arter. Går det att kompensera förlusten av biologisk mångfald genom att restaurera eller skapa livsmiljöer på annan plats? Verktyget ekologisk kompensation används allt flitigare både i Sverige och på andra platser i världen. Men det finns inte vetenskapligt stöd för att det fungerar .
- Vi har sökt systematiskt efter vetenskaplig litteratur från hela världen där man har utvärderat effekter av ekologisk kompensation. Av de 40 studier vi hittade var det ingen som hade mätt vilken biologisk mångfald eller vilka ekosystemtjänster som förlorats genom exploateringen. Då är det omöjligt att veta om kompensationsåtgärderna är tillräckliga eller inte, berättar Erik Öckinger, forskare på SLU.
De flesta studierna hade istället jämfört kompensationsåtgärderna med andra platser som fungerade antingen som referens (motsvarande vad man vill uppnå) eller kontroll (motsvarande förhållandena innan kompensation).
Ekologisk kompensation lyfts allt oftare fram som ett verktyg för att hindra förlusten av biologisk mångfald och ekosystemtjänster, både i Sverige och internationellt. Ett av de mest kända exemplen i Sverige är Botniabanan som drogs genom skyddade Natura 2000-områdena vid Umeälvens utlopp – ett populärt tillhåll för fåglar. Där har man skyddat och restaurerat andra områden och placerat ut foder till rastande fåglar.
- Tanken är att den som orsakar förluster av biologisk mångfald eller ekosystemtjänster genom olika typer av exploatering ska kompensera för denna förlust, genom att förbättra för biologisk mångfald på en annan plats. I teorin är det bra men då gäller det att man vet att kompensationsåtgärderna fungerar, säger Erik Öckinger.
Forskarna föreslår att åtgärder som syftar till ekologisk kompensation alltid borde följas upp systematiskt och långsiktigt. När en myndighet (t.ex. en länsstyrelse) ställer krav på ekologisk kompensation bör de också ställa krav på långsiktig uppföljning av kompensationsåtgärderna. Detta behövs både för att säkerställa att kompensationsåtgärderna har den avsedda effekten, och för att man på längre sikt ska kunna förstå vilka typer av kompensationsåtgärder som fungerar bra eller mindre bra.
- Vi föreslår också att data från sådana uppföljningar ska göras öppet tillgängliga, för att både myndigheter och exploatörer ska kunna dra lärdom av vad som fungerat bra eller mindre bra, säger Erik Öckinger.
Det behövs helt klart mer data. Av de 40 studier som forskarna hittade var många från Nordamerika och de flesta studier var utförda antingen i våtmarker eller sötvattensmiljöer.
- Det är oklart hur representativa resultaten är för andra naturtyper eller för andra delar av världen. Men det spelar inte så stor roll för vår viktigaste slutsats, att det saknas vetenskapligt stöd för ekologisk kompensation i dag och att vi måste göra något åt det, säger Erik Öckinger.
Studien har publicerats i tidskriften Biological Conservation. Forskarna kommer från SLU (de flesta), Uppsala universitet och Greensway. Projektet har finansierats av Naturvårdsverket.
Compensating for lost nature values through biodiversity offsetting – Where is the evidence? Jonas Josefsson, Lina Ahlbäck Widenfalk, Malgorzata Blicharska, Marcus Hedblom, Tomas Pärt, Thomas Ranius, Erik Öckinger
Läs gärna Biodiverse nummer 2 2020 med tema Ekologisk kompensation