Större klimatnytta i de delar av norra barrskogsbältet där skogen brukas

De boreala skogarna har hamnat allt mer i världens blickfång och studien är därför av stort intresse. Dessa skogar utgör hela 30 procent av världens skogar och täcker ungefär 10 procent av den globala landytan. Storskaliga studier av hur atmosfärens halt av koldioxid varierar i tid och rum pekar på att de nordliga skogarna är en sänka för koldioxid, dvs. att de tar upp mer koldioxid än de avger till atmosfären.

För första gången någonsin redovisas nu en jämförelse av utvecklingen av skogens kolförråd över tid i olika delar av det boreala skogsbältet, som sträcker sig genom Kanada, amerikanska Alaska, Ryssland, Sverige, Finland och Norge. Studien publiceras i en rapport som författats av 25 forskare från de sex länderna, samt från forskningsinstitutet IIASA i Wien, Österrike. Analysen bygger på de data som de inblandade länderna har rapporterat till FN:s klimatorgan, UNFCCC.

I studien jämfördes länder med relativt intensivt skogsbruk (Norge, Sverige och Finland) med länder där skogsarealen brukas mindre intensivt (Kanada och Ryssland) eller inte alls (boreala Alaska). Det mått som användes på intensiteten i skogsbruket var hur många procent av skogarnas totala kolförråd som skördas varje år. I Sverige och Finland rör det sig om 1,5 procent, jämfört med 0,9 procent i Norge, 0,3 procent i Kanadas skötta skogar och 0,1 procent i Rysslands skogar. I länder med skogsbruk sker detta huvudsakligen som ett rotationsskogsbruk med kalavverkning. I länderna med mindre intensivt skogsbruk är stora arealer avsatta att brukas, men det sker inte för att de är belägna i avlägsna trakter utan vägar.

Studien visar att skogarnas kolförråd ökade i länderna med intensivt skogsbruk. Samtidigt som skördarna ökade under perioden 1990–2017, så ökade även kolförrådet i träden med 35 procent, sett som ett genomsnitt över hela skogslandskapet i de nordiska länderna. I länderna med mindre intensivt skogsbruk var förändringarna betydligt mindre (några få procent plus eller minus).

– Resultatet motsäger tesen att skogsavverkning orsakar en så kallad ”kolskuld”, som på sikt skulle leda till ett minskat förråd av kol. Rapporten stödjer alltså inte påståenden om att obrukade skogar gör störst klimatnytta, säger Peter Högberg, som är professor i skoglig marklära vid SLU och har lett arbetet med rapporten.

I ländernas rapporter till UNFCCC ingår även skattningar av förändringar av kolförrådet i marken. Studien visar att förrådet av kol i mineraljordar i de nordiska ländernas mer intensivt brukade skogar ökar dubbelt så snabbt i jämförelse med länderna med mindre intensivt skogsbruk. Från dikade torvmarker sker däremot betydande förluster, i vilka ingår emissioner inte minst av lustgas och metan. Trots detta är de svenska skogsmarkerna i genomsnitt en sänka för atmosfärisk koldioxid.

I rapporten förklarar forskarna varför skillnaderna i kolupptag mellan brukade och obrukade skogar kan vara så stora. En viktig orsak är den höga tillväxten i de skötta skogarna, som i genomsnitt är yngre. En annan är de stora förlusterna av kol i de skogsbränder som förekommer betydligt oftare i de mindre intensivt skötta eller oskötta skogarna. I Alaska, Kanada och Ryssland brinner i genomsnitt 0,5–0,6 procent av skogsarealen varje år, jämfört med 0,01 procent i Sverige och ännu mindre i Norge och Finland. Det brinner således minst 50 gånger mer i de mindre intensivt brukade skogarna.

– Dagens låga brandfrekvens i de nordiska länderna beror på effektiv brandbekämpning, motiverad av trädens ekonomiska värde, säger Peter Högberg. Under perioden 1500–1850, när virket inte värderades på samma sätt, brann grovt räknat 1 procent av arealen varje år. Man anlade bland annat bränder för att förbättra betet för kor, får, getter och renar i skogarna.

Studien omfattar perioden 1990 till 2017. Längre tillbaka saknas jämförbara data från några av de sex länderna. En utmaning för forskarna har varit att jämföra data som har samlats in på olika sätt och håller olika hög kvalitet.

– För att minska betydelsen av skillnader som kan bero på olika metoder, har vi studerat trender i kolförrådens utveckling land för land, säger Peter Högberg.

Rapporten är resultat av ett uppdrag som gavs vid ett ministermöte i Haparanda 2018 och som inbegrep sex länder: USA, Kanada, Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Uppdraget gavs till IBFRA, en organisation som förenar skogsforskningsinstitutioner i den boreala zonen och där SLU medverkar. Arbetet har skett inom ramen för det nationella skogsprogrammet i Sverige.

Kontaktperson

Peter Högberg, professor
Institutionen för skogens ekologi och skötsel
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå
peter.hogberg@slu.se, 090-786 86 05
https://internt.slu.se/cv-originalen/peter-hogberg/

Rapporten

Peter Högberg m.fl. Sustainable boreal forest management
– challenges and opportunities for climate change mitigation. Skogsstyrelsen, Rapport 2021/11. (Öppnas i nytt fönster)