Sju vargar från öst ökade genetisk variation i den skandinaviska vargpopulationen

Genetisk variation är förutsättningen för att organismer ska kunna anpassa sig till sina speciella livsmiljöer. I små och uppdelade populationer kan genetisk variation minska om inflödet av nya individer från andra populationer inte är tillräckligt stor.

Den skandinaviska vargpopulationen består av ca 450 vargar i Norge och Sverige. De ingår i en större population i Norra Europa med ca 750 vargar i Finland och nordvästra Ryssland. Vargpopulationen i Skandinavien grundades i början 1980-talet av ett fåtal individer. Den är relativt isolerad och forskare har påvisat negativa effekter av inaveln på flera egenskaper som är viktiga för vargarnas reproduktion.

DNA-prov från vargarna har samlats in sedan 1983 och det finns ett nästintill fullständigt släktträd. Forskarna har använt data från 1983-2014 i den aktuella studien som nyligen publicerats i Conservation genetics. Under de åren har 20 vargar vandrat in och de har kunnat identifieras tack vare den omfattande DNA-kartläggningen. Sju av dem har lyckats reproducera sig.

- Invandringen har gjort att den genetiska variationen är högre än när populationen grundades. Mellan 1991 och 2007 lyckades inga invandrade vargar reproducera sig i Skandinavien och under denna period minskade den genetiska variationen i populationen, säger Mikael Åkesson, forskare på SLU Grimsö forskningsstation.

Studien bekräftade att de invandrade vargarna kom från Finland eller Ryssland. Forskarna ville också ta reda på om det går att se vilket av länderna som de härstammade ifrån. Det har betydelse eftersom vargförvaltning och åtaganden skiljer sig åt mellan Finland och Ryssland.

– Men det gick inte att avgöra var de enskilda vargarna kom ifrån på grund av liten genetisk skillnad mellan de finska och ryska vargpopulationerna. De är helt enkelt för lika genetiskt vilket tyder på ett relativt stort utbyte av individer över gränsen. Det mest troliga scenariot är ändå att immigranterna har kommit från båda länderna, säger Mikael Åkesson.

Studien visar också att vargarna i den skandinaviska populationen har lägre genetisk variation än vargar från Finland och Ryssland.

Många av de 20 invandrade vargarna verkar vara helsyskon eller halvsyskon.

– Detta är ett viktigt resultat. Om man antar att våra invandrade vargar är obesläktade finns risk att man överskattar deras bidrag till minskad inavel., säger Mikael Åkesson.

Bevarandet av varg i stora delar av Europa går under det skydd som nationerna gemensamt kommit överens om i samband med Bernkonventionen och/eller lagstiftningen som gäller under EU:s art- och habitatdirektiv.  På detta sätt finns alltså gränsöverskridande avtal som gör det möjligt för många länder att ha livskraftiga vargpopulationer givet att vargar också kan röra sig över nationsgränserna. Samtidigt finns det länder i Europa som är beroende av att vargar kommer in även från länder som inte ingått i dessa avtal, som Ryssland.

– Det behövs underlag och strategier för att främja den gränsöverskridande övervakningen och förvaltningen av varg i norra Europa. Då får vi bättre kunskap om den genetiska situationen för olika populationer av vargar i hela regionen, säger Mikael Åkesson.

Studien är ett samarbete mellan SLU, Norsk institutt for naturforskning, Universitetet i Oulo, Naturresursinstitutet i Finland, Høgskolen i Innlandet, Norge

Vetenskaplig artikel

Åkesson, M., Ø. Flagstad, J. Aspi, I. Kojola, O. Liberg, P. Wabakken, och H. Sand. 2021. Genetic signature of immigrants and their effect on genetic diversity in the recently established Scandinavian wolf population. Conservation Genetics. https://doi.org/10.1007/s10592-021-01423-5