Hög omsättning av vargrevir i Skandinavien

Familjegrupper av varg försvarar sina revir mot andra obesläktade vargar. Dynamiken i en vargpopulation kan liknas vid ett schackbräde av områden som växlar mellan att vara tomma eller ockuperade av varg.

– Denna dynamik spelar en viktig roll i den praktiska förvaltningen av den skandinaviska vargpopulationen, säger Håkan Sand, forskare på SLU. 

I en ny studie har forskarna analyserat det geografiska mönstret för nya etableringar och hur snabbt olika revir omsätts i populationen samt mönstret för var de skandinaviska vargarna dör. I studien ingår 468 registrerades etableringar av olika revir samt den geografiska platsen för 634 döda vargar under perioden 1999 till 2020.

Etablering av nya revir

Vid ca ett års ålder utvandrar de flesta unga vargar från sitt födelserevir för att etablera ett eget revir. De kan antingen bilda ett nytt revir med en varg av motsatt kön eller hitta ett revir där det ena föräldradjuret saknas och det därför finns en ledig tik/hane som de kan bilda par med. Studien visade att det är stor individuell variation i avståndet från födelsereviret till det område som vargarna etablerade ett eget revir i men att detta avstånd minskade allt eftersom den lokala tätheten av vargrevir ökade. Den ökade lokala tätheten medförde därmed att de inte behövde vandra lika långt för att hitta en partner och ledigt revir.

Återkolonisering av revir

Att den ena eller båda föräldradjuren dör är den vanligaste orsaken till att etablerade vargrevir upphör efter ett antal år. Av 138 registrerade revir som upphörde men återkoloniserades under perioden 1999-2017 var antalet år till återkolonisering av samma område (revir) i genomsnitt 1,1 år och minskade från cirka tre år under perioden 2002-2009 till mindre än ett år för perioden 2015-2017.

Geografiskt mönster för döda vargar

Av totalt 634 döda vargar i Skandinavien som registrerades under studieperioden återfanns 217 (34 procent) utanför vargens huvudsakliga utbredningsområde. I medeltal utgjorde dessa döda vargar ca 3 procent av den totala populationen för respektive år. Denna andel, det vill säga de som dog utanför det huvudsakliga utbredningsområdet, ökade i populationen med ökande populationsstorlek från ca 1 procent till 5 procent. Däremot minskade andelen döda vargar inom vargens huvudsakliga utbredningsområde från ca 10 procent till 5 procent.

Slutsatser för bevarande och förvaltning

– Studien visar att den skandinaviska vargpopulationen har nått en storlek där de flesta revir som upphör i det huvudsakliga utbredningsområdet snabbt återkoloniseras, oftast inom ett år. Jakt på hela flockar kommer i de flesta fall endast att ha en tillfällig effekt eftersom nya individer snabbt kommer att återkolonisera området/reviret, säger Håkan Sand.

Studien visar även att andelen vargar som återfinns döda utanför det nuvarande utbredningsområdet ökar medan andelen döda vargar innanför minskar efterhand som populationen växer. Detta indikerar att vi börjar få en mättnadseffekt i populationen.

Den stora variationen i vargarnas spridning avseende både avstånd och riktning ger förutsättningar för hög populationstillväxt och motståndskraft mot nedgångar under år med hög dödlighet genom att nya revir etableras i nya områden eller genom återkolonisering av tidigare etablerade revir.

Rapport

Spatial dynamics in the Scandinavian wolf population– effects of increased population size and culling (sammanfattning på svenska)

Du hittar också mycket information om vår vargforskning på www.slu.se/skandulv 

Kontakt

Håkan Sand
hakan.sand@slu.se         
0581-697324

Olof Liberg
olof.liberg@slu.se
0581-697331