De senaste decennierna har lodjuren kommit tillbaka till sina forna områden i södra Sverige. Heather Hemmingmoore visar i sin avhandling från SLU varför återkoloniseringen har lyckats så väl. Det finns gott om livsmiljöer. Lodjuren i söder tappade inte kontakt med populationen i centrala Sverige och har därför inte förlorat genetisk mångfald. Dessutom har Sveriges förvaltningsstrategi underlättat lodjurens spridning.
Den eurasiska lodjuret, som jagades till utrotningens brant i början av 1900-talet, har naturligt återkoloniserat Sverige. I dag är populationen cirka 1200-1600 individer. Så sent som 2003 fanns ingen permanent lodjurspopulation i södra Sverige men sedan dess har populationen i regionen återhämtat sig till cirka 345 individer under vintern 2021/2022. Det är mer än dubbelt så många som förvaltningens miniminivå på 148 lodjur för regionen (som sträcker sig söderut från Mälaren och Vättern).
Heather Hemmingmoore har studerat lodjurens resa tillbaka till sitt tidigare utbredningsområde, en återkolonisering som inneburit flera utmaningar för djuren.
För att en återkolonisering ska lyckas måste det finnas tillräckligt mycket lämpliga livsmiljöer. Forskare har följt lodjur i Sverige sedan 1996, först med hjälp av VHF-radiohalsband och sedan med GPS-halsband. Heather Hemmingmoore har använt dessa data för att studerat hur lodjur använder landskapet. Med hjälp av kartor fann hon att mer än hälften av marken i södra Sverige är lämplig livsmiljö för lodjur.
– Så det första kriteriet är uppfyllt – det fanns platser där lodjuren kunde etablera revir. De föredrar skog och oländig terräng, säger Heather Hemmingmoore, SLU Grimsö forskningsstation.
Det kan vara en utmaning i glesa populationer att hitta parningspartners. Heather Hemmingmoores avhandling visar att populationen i söder hade långsammare tillväxt än den i centrala Sverige i början. Ändå har ingen genetisk mångfald har gått förlorad i söder. Det har Heather Hemmingmoore sett genom DNA-analys på prover från döda lodjur som skickats in till SVA.
– Det är goda nyheter! Lodjuren har en imponerande förmåga att sprida sig över hundratals kilometer, även över olämpliga livsmiljöer som jordbruksmark eller områden med bebyggelse. Det har hela tiden funnits ett genetiskt utbyte mellan lodjuren i centrala och södra Sverige.
Sverige har haft ett mål att lodjuren skulle sprida sig söderut. Längst norrut äter lodjuren framförallt renar vilket förstås är ett problem för rennäringen. I andra delar av Sverige är rådjur det främsta bytet.
Och lodjurspopulationen har etablerat sig i södra Sverige trots viss laglig jakt och eventuellt viss tjuvjakt. Resultaten visar att stora rovdjur kan expandera trots att det inte finns skyddade områden.
Heather Hemmingmoore hoppas att lodjurens återkolonisering kan vara ett gott exempel för andra rovdjur som skulle kunna återvända till sina tidigare utbredningsområden. Även om alla populationer och landskap förstås är unika.
– Det illustrerar vikten av kontakt mellan populationer och behovet av noggranna förvaltningsstrategier som uppmuntrar mänsklig tolerans och underlättar populationstillväxten. Lons förmåga att återta sitt ursprungliga utbredningsområde påminner oss om att naturen har en extraordinär förmåga att återhämta sig med rätt förutsättningar och skydd.
The recolonization of lynx from central to southern Sweden : A success story