Ny molekylär metod ger mer kunskap om vargarnas meny

Det vanligaste sättet att studera vad vargen äter har hittills varit att följa individer som utrustats med GPS-sändare. När sändarvargarna stannar på en plats kan forskare eller fältassistenter åka ut och kontrollera bytet när vargarna lämnat området. Dessa studier har visat att älg är det vanligaste bytet i Sverige även om vargarna också äter andra djur (framförallt rådjur) och utnyttjar kadaver.

Utvecklingen av molekylär forskning öppnar nya möjligheter. Med hjälp av den metod som Cecilia har utvecklat så är det möjligt att göra studier på stora geografiska områden till en lägre kostnad. I framtiden kan metoden också utvecklas för att andra rovdjur.

Försöket på Järvzoo gav en viktig grund för metoden eftersom de kunde styra vad vargarna åt. Djurparksvargarna matades veckovis med olika dieter (älg, rådjur, dovhjort, kronhjort, vildsvin eller ren). Både köttbitar och hela kroppar. Därmed kunde Cecilia samla in vargspillning från vargar där bytesdjuret redan var känt. På lab kunde hon sedan undersöka hur väl bytesdjuren kunde identifieras i spillningen.

– Det har verkligen varit spännande att utveckla den här metoden. Eftersom jag har jobbat mycket i fält tidigare blev jag överraskad av hur roligt det var arbeta på labb,  säger Cecilia.

När metoden hade validerats på djurparksvargarna gick hon vidare till vargspillning som samlats in mellan år 2012-2019 i samband med varginventeringen. Under inventeringen användes materialet för att med hjälp av DNA fastställa vargarnas identitet.

– Vi använde helt enkelt den insamlade spillningen som förvaras i frysen här på Grimsö forskningsstation för ett helt nytt syfte. Sammanlagt var det ungefär 2000 prover, säger Cecilia.

I proverna letade hon efter DNA från 18 olika slags djur: älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin, ren, får, nötkreatur, grävling, bäver, skogshare, fälthare, tjäder, orre, brunbjörn, lodjur, järv och räv.

Älg var det vanligaste bytet, därefter rådjur och annat klövvilt.DNA från mindre bytesdjur, tamdjur och andra rovdjur upptäcktes också.

En slutsats var att det fanns en geografisk variation i hur vargarna nyttjade älg och rådjur, troligtvis beroende på skillnader i täthet av dessa två klövdjur. Cecilia kunde också relatera bytesvalet till olika egenskaper hos vargarna tack vare den omfattande genetiska kunskapen om den skandinaviska vargstammen.

– I stort sett stödde det vår hypotes att djur som kan förväntas vara mindre skickliga jägare åt förhållandevis mer rådjur än älg och mer kadaver, säger Cecilia.

Det gällde ensamlevande vargar som inte kunde jaga i flock. I synnerhet ensamlevande tikar eftersom de är mindre än hanarna. Också vargar som var mer  inavlade visade detta mönster.

Cecilia Di Bernardi presenterade sin avhandling i november men hon fortsätter att arbeta med den nya DNA-metoden inom det skandinaviska vargforskningsprojektet SKANDULV.

– I vinter satsar vi framförallt på att samla in spillningar från södra Sverige tillsammans med länsstyrelserna. Eftersom det finns fler olika klövviltsarter där kan det ge ny kunskap om vad som händer när vargens meny breddas. Vi ska också inkludera spillningsprover från Norge.