Det är kväll den 1 mars 2003. Tre forskare på den dåvarande SLU-institutionen för skoglig zooekologi sitter på ett hotellrum i västerbottniska Åsele och stirrar fascinerat på en laptop där det rör sig fyra prickar på en karta. Det är lite ”James Bond” över det hela, tycker de.
Det forskarna ser är rörelser i realtid från de fyra älgar som de samma dag utrustat med helt nya GPS-halsband. Halsbanden skickar via ett klumpigt mobiltelefon-modem regelbundna uppdateringar av älgens position via ett SMS till en ny databas på SLU som visar positionen på en karta. Framtiden är här.
Innan 2003 pejlade forskarna manuellt älgarna som de studerade. Eller så väntade de ett år för att kunna plocka in halsbanden och tömma dem på de lagrade GPS-positionerna, bara för att ofta upptäcka att halsbandet gått sönder och inga positioner fanns lagrade längre.
Göran Ericsson skidar fram genom terrängen för att komma till älgen. Åsele 2003. Foto: Holger Dettki
Forskarna sitter länge framför datorn den där kvällen i Åsele och drömmer om alla de nya forskningsfrågor som plötsligt blir möjliga att svara på när det går att följa älgarnas förehavanden här och nu. Detta var exakt tjugo år sedan i dag och när systemet någon vecka senare görs publikt exploderar intresset. Människor som tidigare inte brytt sig ett skvatt om datorer eller internet sitter plötslig på helspänn framför en skärm. Lanseringen genererar stora rubriker.
– Till och med en stor amerikansk veckotidning hör av sig och undrar hur våra älgar fixar att skicka sms; hur ser mobil-tangenterna ut? Vi fick förklara en del…, säger Holger Dettki, koordinator för systemet som döps till Wireless Remote Animal Monitoring, WRAM.
Hur påverkas kungsörnar av vindkraft? Det är en forskningsfråga som studerats med hjälp av denna spårningsteknik. Foto: Jörgen Wiklund, SLU
Sen rullar det på, fler och fler forskare på SLU och utanför får upp ögonen för systemet. Förutom älgar följs vargar, renar, kungsörnar, björnar, och lejon. Över tid växer och utvecklas systemet till att också hantera fysiologiska data från djur som hjärtfrekvens och kroppstemperatur, så kallad biotelemetri.
– I dag är vi en av de största e-infrastrukturer i Europa för att ta emot, hantera, analysera, lagra, och visualisera sensordata från vilda djur, säger Holger Dettki.
Datan har använts i många olika sammanhang – allt från hur älgarnas kroppsstorlek och vandringsbeteende påverkas av klimatförändringar, hur kungsörnar påverkas av vindkraftsutbyggnader, hur björnars hjärtfrekvens varierar under vintern i idet, hur ursprungsbefolkningen i Tanzania kan samexistera med lejon, till juridiska processer runt samernas rätt till vinterrenbete i kustlandet. Och så i SVT:s framgångsrika program ”Den stora älgvandringen” där tittarna kunnat följa några utvalda älgar i realtid.
Framgångssagan borde firas med en hejdundrande födelsedagsfest, tycker Holger Dettki. Samtidigt lyfter han de orosmoln som lurar på finansieringshimlen.
– Jag tänker tillbaka på den där kvällen i Åsele: Mycket har vi åstadkommit tillsammans, mycket har blivit så som vi hoppades när det gällde ny forskning, nya nätverk, nya möjligheter för SLU. Tekniken har tagit gigantiska kliv – när vi började fanns inga smartphones – och datamängderna har formligen exploderat. Men hur förvaltar vi detta ansvar för kommande generationer av forskare och miljöanalytiker? Eller tittar vi bara kortsiktigt på hur vi kan spara en slant och flyttar över ansvaret till ”andra”?, undrar Holger Dettki.
