I områden som tidigare dominerats av älg och rådjur finns numera även dovhjort, kronhjort och vildsvin. Fler arter ger ökad konkurrens om födan vilket i förlängningen kan öka betesskadorna på tall. En väg framåt är att fokusera mer på fodertillgång och hänsyn till alla klövviltsarter i förvaltningen. Det är ett par resultat från en ny forskningsrapport som forskare bland annat vid SLU gjort på uppdrag av Naturvårdsverket.
De svenska klövviltsarterna har ökat både i antal individer och i utbredning under de senaste decennierna. I dag finns ofta både dov- och kronhjort samt vildsvin i områden som tidigare dominerades av älg och rådjur. Det är en förändring som ställer nya krav på viltförvaltningen. De nyss avslutade forskningsprojekten Governance och Beyond Moose har studerat de utmaningar som följer med mer komplexa klövviltsystem.
– Forskningsresultaten visar på behovet av en flerartsförvaltning där vi aktivt förvaltar både klövviltsamhället och fodertillgången för att kunna nå uppsatta förvaltningsmål. En viktig faktor för att till exempel minska betesskador på tall, är hur mycket övrigt foder som finns tillgängligt i landskapet, till exempel bärris, säger Fredrik Widemo, viltforskare vid SLU och en av författarna bakom rapporten.
Vad gäller just betesskador lyfter Fredrik Widemo också att förekomsten av betesskador ser olika ut i olika delar av landet. Resultaten visar bland annat att i de södra delarna av landet, där älg, rådjur, kronhjort och dovhjort konkurrerar om bärris och ljung som sin kanske viktigaste foderkälla, kan konkurrensen blir så stor att älgen istället väljer att utnyttja annat foder, till exempel tall. Där kan det vara minst lika viktigt att reglera de andra hjortdjuren som älgen. I norra Sverige är konkurrensen om föda från andra hjortdjur mindre, men här kan strängare vintrar och djup snö göra bärriset mindre tillgängligt, vilket kan leda till att andelen viltskadad tall ökar.
– Det här visar behovet av att åtgärder anpassas till lokal-regional skala; vi måste fokusera på olika åtgärder i olika delar av landet. Det enda gemensamma mönstret vi fann var att andelen skadade tallar var lägre där det fanns mer tall, och det gällde även i Norrland. Därmed är det en bra åtgärd att sätta mer tall ur ett älgskadeperspektiv, och det gäller i hela landet, säger Fredrik Widemo.
Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och även knuten till SLU, har lett projektet Governance, som arbetat parallellt med Beyond moose.
– Ledamöterna i älgförvaltningsgrupperna behöver stöd för att hantera inte bara ekologiska utmaningar utan också det sociala samspelet i en grupp med motstridiga intressen. Det kan till exempel handla om kompetensutveckling i processledning och om utbildning i såväl ekologiska som sociala aspekter av viltförvaltningen, säger Camilla Sandström.
