Tillgången på smågnagare varierar stort mellan landets olika delar. Det visar resultat från årets nationella miljöövervakning av smågnagare, som SLU bedriver på uppdrag av Naturvårdsverket. Störst chans att se en fjällämmel i år är troligen i Norrbottens fjällområden.
Miljöövervakningen av fjällämlar sker i tre svenska fjällområden: Vålådalen/Ljungdalen, Ammarnäs och Stora Sjöfallet. Sommarens resultat från Stora Sjöfallet visar att antalet fjällämlar är de högsta där sedan år 2011.
– År 2011 var den senaste gången som vi hade ett riktigt lämmelår. Även om det är betydligt färre lämlar i Stora Sjöfallet nu än år 2011 är det antagligen här man har störst chans att se en fjällämmel. Vi påträffade också förvånansvärt många gråsidingar i Stora Sjöfallet, säger Frauke Ecke, som är forskare vid SLU och ansvarar för den nationella miljöövervakningen av smågnagare.
I Vålådalen/Ljungdalen och i Ammarnäs påträffades inga fjällämlar alls under sommarens fältinventering. Även sorkarna visade sig vara få och allt tyder på att populationerna just nu är på nedgång där. Likaså i Grimsö i Bergslagen och i Vindelnområdet (Västerbottens skogsland) är sorkpopulationerna mycket små.
Sorkar och lämlar utgör basföda för rovviltet, till exempel rovfåglar, ugglor och rovdäggdjur. Dålig tillgång på sork och lämlar missgynnar därför arter som lever på smågnagarna. För människan innebär dock låga sorktätheter, framför allt av skogssork, en lägre risk för att insjukna i sorkfeber.
– I Vindelnområdet bedriver vi också miljöövervakning av pärlugglor. Där har vi sett att de mycket låga sorktätheterna i norr har resulterat i en låg häckningsframgång för områdets ugglor, säger Frauke Ecke.
Däremot verkar sork- och skogsmuspopulationerna i Skåne befinna sig i en uppgångsfas. Där visade fältinventeringen på förhållandevis många mindre och större skogsmöss och skogssorkar.