Boken ”När almen tystnar: om träden vi älskar och dödar” beskriver vår relation med träden - historiskt, kulturellt, ekologiskt, ekonomiskt – och hur sjukdomarna på bara några årtionden sopat bort allt detta. Författaren Mårten Lind har doktorerat i svampgenetik på SLU och arbetat många år som forskare och föreläsare om skogssjukdomar.
”Kanske har nu en miljard almar dött en för tidig död, och frågan är hur stort det hål är som därmed uppstår i människan själv. Trots det dystra ämnet är det en underbar bok.” Så skriver Göran Greider i en bokrecension i Aftonbladet.
”När almen tystnar” handlar egentligen om ett svek.
– Träden har i tusentals år varit människans bundsförvanter, nödvändiga för vår mat- och foderproduktion, vår tillgång till virke och bränsle, och som skydd undan regn och sol. Utan dem hade vi aldrig kunnat övergå till en bofast livsstil, berättar Mårten Lind.
– Symbiosen har var särskilt uttalad för ädelträd som ask och alm, som erbjudit extra fint virke, extra näringsrikt och smakligt lövfoder, och dessutom utgjort extra vackra inslag som skuggträd i våra städer. Egentligen förtjänar de plats vid vår sida jämte hunden eller hästen.
Den här vänskapsrelationen har dock tagit slut.
– Genom girighet, aningslöshet och vårdslöshet har vi utsatt våra trotjänare för skadegörare från andra sidan jordklotet. Skadegörarna har i tusentals år levt relativt anonymt på våra askars och almars släktingar i Asien, men har främst genom virke- och växthandel sprängt den geografiska barriären och tagit sig till Europa och Nordamerika. Här saknar träden det förvärvade och nedärvda skydd som de asiatiska släktingarna utvecklat. Effekten blir en massdöd av närmast bibliska proportioner. I decennier har almar och askar dött, från Kaspiska havet till Kalifornien. Almen som stort, hundraårigt träd är närmast utrotad.
Boken om vår långa och ömsinta historia med almen och asken kom ut den 26:e maj i år. Foto: Cajsa Lithell.
1/1
Idén till boken har Mårten haft i flera år.
– Sjukdomsutbrott till följd av invasiva arter är så dramatiska och jag vill alltid gå till botten med dem när jag läser om dem. Just att de kan kopplas till en enskild händelse, en transport, en båtresa, en import, gör dem fascinerande att följa, berättar Mårten Lind.
– Det mest fascinerande med skrivprocessen tyckte jag var upplevelsen av att ämnet och berättelsen växte framför mina ögon när jag började göra efterforskningar. Det som från början mest var tänkt som en ganska skogspatologisk redogörelse över invasiva skadegörares framfart i nya miljöer visade sig snart ha närmast existentiella beröringspunkter i människans själ. Patologin är förstås en väsentlig del av den färdiga boken men egentligen inte kärnan, vilket jag från början var helt inriktad på att den skulle vara, säger Mårten.
Vad har Mårten för råd till andra forskare som vill skriva en bok?
– Mitt första råd är att börja med att sälja in en idé hos ett förlag. Formulera ett bra upplägg och skriv ner det i en så utförlig synopsis som möjligt, och ta sedan kontakt med någon förläggare. Att skriva utan att först ha en engagerad mottagare tror jag riskerar att bli en vandring i blindo, som antingen riskerar att rinna ut i sanden eller att aldrig ta slut.
– Mitt andra råd är att låta processen ta den tid den behöver, även om förlaget såklart kommer att resa välbehövliga deadlines. Många av de inslag i boken jag själv tycker blev allra mest spännande eller perspektivvidgande framträdde ganska sent, som ett resultat av djupdykningar i litteraturen eller via mer lateralt vindlande associationsbanor. Det är ofta sådant som ger texten själ och hjärta, och det kommer av nödvändighet ganska sent i processen. Låt det hända.
Mårten Lind har doktorerat i svampgenetik på institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi och har arbetat många år som forskare och föreläsare om skogssjukdomar vid SLU.
Boken har fått finansiellt stöd genom Natur & Kulturs populärvetenskapliga arbetsstipendium.
Marten.Lind@slu.se, 018-67 18 19