Över den vida slätten cirkulerar gamarna. Ingela Jansson närmar sig och överraskas av det hon ser. I gräset ligger i lejon. Ingela Jansson känner igen det stora kattdjuret, hon har följt det en längre tid. Men inte längre. Nu är lejonet dött.
- Jag ser direkt att är en rituell jakt. Lejonet har blivit ihjäl huggen med spjut och så är svansen och vänster tass avskurna, berättar Ingela Jansson.
Det är massajkrigare som dödat lejonet och tagit troféer som bevis för sitt mod. Några timmar senare står Ingela Jansson på flaket till sin pickup bredvid de två lejon som dödats. I närheten sliter polis ut massajkrigarna som gömt sig i ett buskage.
- Poliserna är fruktansvärt hårdhänta och respektlösa. Jag känner så starkt att det här är fel sätt att lösa konflikter på. Om det ska finnas en framtid för lejonen här så krävs det förändring, säger Ingela Jansson.
Hotad art
Det här var för mer än tio år sedan och blir början på ett arbete för att rädda lejonen men också för Ingela Janssons forskning. Hon är utbildad biolog och har forskat på björnar vid Sveriges lantbruksuniversitet men drömde om att jobba i Afrika. Till slut fick hon ett jobb som forskningsassistent i nationalparken Serengeti och Ngorongoro kratern och så blir det stora kattdjuren hennes forskningsfokus.
- Antalet lejon i världen har minskat snabbt och de fortsätter att försvinna i takt med människor tar ny mark för åkrar och bostäder. Det är bråttom om att hitta sätt för lejon och människa att leva bredvid varandra och gynna varandra. Vilket också är vad min forskning handlar om, säger Ingela Jansson.
Hon arbetar i Ngorongoro Conservation Area i norra Tanzania. Här utgör inte bara konflikter med människor ett hot mot lejonen, även inavel utmanar stammen, visar Ingela Jansson forskning. Kraterlejonen är i starkt behov av utbyte med sina artfränder i Serengeti. Men mellan lejongrupperna finns hjordar med boskap.
- En riven ko leder ofta till ett dött lejon. Konflikterna avlöser varandra här. Samtidigt finns det hos massajerna en beundran för lejonen och en önskan att om att de ska finnas kvar, säger Ingela Jansson.
Inspirerad och stödd av Lion Guardians i Kenya utvecklar Ingela Jansson tillsammans med sina lokala medarbetare ett arbetssätt som kan bli lösningen: organisationen KopeLion (Korongoro People’s Lion Initiative). Hela idén går ut på att göra lejonjägare till lejonväktare och att motverka konflikter med rovdjur i lokalsamhället.
- Det fanns nästan inga pengar och samtidigt skulle jag försöka vinna förtroendet från lokalbefolkningen som hade dåliga erfarenheter av inblandning av folk utifrån. Det var tufft, men jag såg också vilken potential det fanns i potential människorna och djuren. Och efter flera års arbete kan vi äntligen anställa unga killar för att vakta lejonen, berättar Ingela Jansson.
De som anställs får titeln Ilchokuti, ”den som aldrig lämnar sin hjord”. Spola fram några år och KopeLion har vuxit.
- Det gäller att hitta modeller för rovdjursbevarande som är bra för både människor och djur. I det här fallet innebär det att människor genom att skydda lejonen och förhindra rovdjurskonflikter får ett meningsfullt jobb och en stadig inkomst. Det ger en ljusare framtid för både lejon och människor.
Lejon gener
Ilchokuti motverkar jakt och främjar lejonstammen men hjälper även Ingela Jansson med hennes forskning. De tar prover på lejonbajs och hår, undersöker byten som dödats av lejon och rapporterar in kattdjurens rörelser.
Trots att lejonen nu enklare kan röra sig mellan Ngorongorokratern och Serengeti finns problemen med inavel kvar visar Ingela Janssons forskning.
- Chanserna för hanar att ta sig till kratern är bättre nu. Men väl där måste de konkurrera med de redan etablerade, Kraterfödda hannarna. Det vi får hoppas på är att fler honor ska para sig med hanar som inte etablerat sig med deras grupp, säger Ingela Jansson.
