Svenska forskare ”seglar” efter fisken i Hudson Bay

Ett väderbistert välkomnande - 22 juni

Ankomst till Iqaluit (ᐃᖃᓗᐃᑦ på det lokala språket Inuktut), en tretimmars flygresa rakt norrut från Ottawa. En centralpunkt och för Inuitbefolkningen i Nunavut, med en befolkningsmängd ungefär som Lysekil. Hamnen fortfarande full av drivis.

Segeldrönaren från Sverige, utlånad av stiftelsen Voice of the Ocean, anlände för tio dagar sedan och står i sin 200 kg tunga trälåda i Environment and Climate Change Canadas lager i utkanten av staden. Strilande regn och temperatur på sex grader. Stadens två vanligaste fågelarter: snösparv och korp! Morgondagens specialchartrade flyg till Coats island (Appatuurjuaq, ᐊᑉᐸᑑᕐᔪᐊᖅ) inställt på grund av dåliga väderutsikter.

Isig utsikt från luften - 24 juni

Verkar som att vi kommer iväg! Packar utrustningen, inklusive omkring 100 kg mat, gummibåt med motor, segeldrönaren, frysväskor för prover, och kör rakt ut på landningsbanan. Vi är tre som flyger idag; fyra kollegor är redan på plats på ön sedan några dagar för att starta upp stationen.

Lyfter genom spridda dimslöjor – flyger över fjällhedar, våtmarker, älvar, skärgård, och Hudson Bays vidsträckta hav, med massor av snö och drivs. På sina håll tiotals meter stora isberg – och då är detta ändå low Arctic med kanadensiska mått mätt, på samma breddgrad som Sundsvall. Vi ser flockar av vitvalar ligga nästan helt stilla nära vattenytan – och efter omkring två och en halv timme skymtar Coats island genom flygplansfönstren.

Efter en gastkramande inflygning över vassa klippor landar vi på en grusig strand. Men var är våra kollegor? Stor förvirring uppstår. Genom satellittelefon visar det sig att piloten landat på fel strand. Efter livets kortaste flygtur – mindre än tre minuter – landar vi någon kilometer österut, närmare fältstationen.

Livet på fältstationen - 25 juni

Börjar morgonen med skjutträning. Coats island är en av de kanadensiska fältstationerna i Arktis med flest isbjörnsmöten. Vi bär ständigt vapen – hagelgevär med fem slugpatroner i magasinet och lika många i fickan. Alla förflyttningar rapporteras med komradio till kollegorna. Vapenhanteringen känns märklig och osäker i början, men blir till en vana. Runt de två stugorna där vi sover och äter finns sjutrådigt elstängsel.

Vi bor i en enkel stuga, sju personer i våningssängar. Väggarna består av enkla spånskivor och det finns ingen uppvärmning eller isolering. Skönt med en sovsäck som är graderad ner till -10 grader! I en annan stuga finns kök och matplats. Vi är välförsedda med mat, konserver, torrvaror och en del mejerivaror för drygt 100 000 kr har flugits in i början av säsongen.

Sjösättning - 27 juni

Vi blåser upp gummibåten. Fyller på olja i båtmotorn. Kopplar upp oss med en Starlink-antenn, ansluten till en bensingenerator, för att kommunicera med vår segeldrönare. Allt verkar fungera!? Vi släpar ner båten till stranden, drar på oss överlevnadsdräkter, paddlar oss ut i det lugna men ganska isfyllda vattnet.

Båtmotorn startar! Kryssar oss mellan isflak och med uppsikt för isbjörnar och valrossar, ut i viken. Ett stort drivisbälte hindrar oss för att släppa drönaren precis vid stranden – vi kör mot fågelbergen. Svärmar av spetsbergsgrisslor flyger mot och över oss, simmar tätt in till båten, dyker ibland från ytan ner under vattnet, alla samtidigt, som på en given signal.

Vi släpper drönaren med en kurs norrut – ut från land – ut mot det ännu okända.

Åter i land kollar vi position, riktning, och de data som var tionde minut skickas från drönarens satellitkommunikation. Allt ser ut att fungera! Stor lättnad – och stor spänning i de data som från och med nu strömmar in. Vattentemperaturen varierar mellan 0.9 och 2.8 grader, inte precis några badtemperaturer.

En riktig nagelbitare - 29 juni

Datainsamlingen kommer att pågå några veckor, med transekter i en solfjäder ut från fågelkolonin.

Vi seglar idag i nordvästlig riktning medan vinden är från sydväst, vilket generellt bör vara gynnsamma förhållanden. Men plötsligt händer något. Drönaren viker av och börjar driva i sydvästlig riktning, med vinden.

Sensorerna på seglen tyder också på att något inte stämmer – seglet slår fram och tillbaka och rodret verkar inte ha en möjlighet att parera. Drönaren reagerar inte på kommandon utan driver med stadig fart och fel håll. Det är för långt ut för att ge sig ut med gummibåten i dessa förhållanden, och för långt ut för att se något i kikaren.

I horisonten får vi en indikation av vad som troligtvis pågår. Ett enormt isflak, flera kilometer långt, driver med vinden. Förmodligen sitter vår drönare fast, och är stadigt på väg ut i okända vatten. Efter fyra timmars nagelbitande tar sig drönaren på något sätt loss och tar upp kursen mot nordväst igen. Närmaste veckan minskar havsisen snabbt, och i mitten av juli är det bara enstaka små isflak synliga från ön.

Utflykt med isbjörnsmöte - 1 juli

Så länge drönaren seglar runt och samlar data kan vi passa på att utforska ön. Coats island är nästan dubbelt så stor som Gotland men för närvarande obebodd. Den besöks regelbundet av jägare från det hundra kilometer norrut belägna samhället Salliq (Coral harbour). På Coats island kan man jaga såväl valross som isbjörn, men framförallt vildren. Fram till 1800-talet bodde en numera utdöd gren av Inuit-befolkningen, Sadlermiut, här och på den närbelägna Shugliaq (Southampton island).

Vi vandrar över ön och ser spår av boplatser och gravar. Söder om Cape Pembroke närmar vi oss en stor valrosskoloni. Men vi ser också färska isbjörnsspår i snön och i sanden.

Sveper med kikaren längs en bergssida och där ligger den – på rygg – lekfullt rullande runt i snön. Avståndet är omkring trehundra meter – och det är så många känslor på samma gång, rädsla, upphetsning, triumf, vördnad, spänning. Vi tar några bilder och viker av – om vi hade fortsatt framåt hade vi gått rakt på den. Det verkade inte som den någonsin fick syn på oss, vi håller den under uppsikt den närmaste timmen när vi avlägsnar oss från området.

Studier av spetssillgrisslor - 4 juli

Medan vi jobbar med drönaren studerar våra kollegor fåglarna i klipporna. Spetsbergsgrisslorna ligger nu på ägg som förväntas börja kläckas om någon vecka. Vissa fåglar har under vintern haft ljusmätare som registrerat var de befunnit sig. Andra förses med GPS-mätare som detaljerat kan beskriva var de flyger och finner föda under häckningsperioden. Från specialbyggda gömslen, nästan hängande ut från klippavsatserna, kontrolleras dagligen ett antal hundra fåglar. Ringmärkningar från tidigare år avläses för att exempelvis beräkna deras överlevnad, och studera trohet till sin klipphylla och sin partner.

Spetsbergsgrisslan, och den närbesläktade sillgrisslan, som vi själva studerar på Stora Karlsö utanför Gotland, tillhör de mest studerade havsfågelarterna i världen. Genom att använda jämförbara metoder kan forskare världen över använda grisslorna som temperaturmätare på tillståndet i haven.

Kalibrering av ekolodet - 6 juli

Drönaren ha varit ute ett par veckor. Förutom detaljerade väderdata, vattentemperatur och salthalt har den med ett ekolod mätt mängden fisk nere i vattenmassan. I södra Östersjön, där vi normalt arbetar, är det syrebrist under sjuttio meters djup, så ingen fisk kan simma djupare än så. Här vet vi inte exakt hur djupt det är – men spetsbergsgrisslorna dyker ofta djupare än hundra meter – och vi registrerar därför data ner till hundrafemtio meters djup. Varannan sekund skickar ekolodet en högfrekvent signal, vars eko kan tolkas för att bestämma mängder av både fisk och plankton. Men för att få korrekta data måste ekolodet kalibreras – en speciell procedur som kräver noggranna förberedelser.

Vi har seglat in drönaren till kusten, och bogserat ut den till en plats nära fågelberget. Förankrade med en förtöjningslina i fören och ett ankare i aktern ansluter vi drönarens ekolod till en dator. Vi sänker sedan ner en 38.1 mm stor tungstenskula med sex meter rakt under ekolodet, och sätter i gång. Genom att mäta styrkan på träffarna kan vi sedan vara säkra på att vi får riktiga värden när vi bedömer mängden fisk från våra data. Tobisgrisslor, den mest nordligt utbredda av alla världens havsfåglar, simmar runt kring båten. Nu ökar vinden stadigt och förankringslinorna spänns alltmer. Men efter en halvtimme är vi klara, och kan skicka ut drönaren igen på nästa datainsamlingsäventyr.

Dags för hemfärd - 12 juli

Det börjar bli dags att packa ihop för att ge oss av. På drygt två veckor har ön skiftat karaktär – från vårvinter till sommar. Mängden smältvatten i bäckarna har minskat, havsisen är nästan helt borta, och på hedarna blommar miljontals hjortronblommor. När bären är mogna är väl långt härifrån.

Vi skulle flugit igår men vindar på upp till 25 m/s gjorde att planet från Iqaluit inte ens gjorde ett försök. Nu ser det med lovande ut och vi gör våra sista insatser – märker upp utrustning som ska tillbaka till Sverige, packar, och plockar ihop. Kring halv två hörs ett surrande ljud och flygplanet dyker upp, drar en lov över stranden och landar sedan resolut i strandgruset.

Vi flyger på ett tusen fots höjd rakt norrut till Salliq för tankning, och sedan ytterligare två och en halv timme till Iqaluit. Medan drönaren fortsätter köra ett par veckor till, styrd via satellit från Sverige, är vi plötsligt i ett 27-gradigt Ottawa, och mindre än ett dygn senare tillbaka i Sverige.

Torrsättning på distans - 24 juli

Förhållandena är goda. Vind och tidvattenströmmar möjliggör optimal segling in mot stranden på nordöstra Coats island. Vi kommunicerar med fältteamet via satellittelefon, och styr 11:30 lokal tid upp drönaren på stranden, ett par hundra meter väster om fågelkolonin.

Drönaren lyfts upp på en fyrhjuling och ställs i strandskjulet i väntan på nästa flyg till Iqaluit.

Analyser pågår! - 4 Oktober

Tidigt i oktober flyger lådan med drönaren, övrig utrustning och alla data tillbaka till Sverige.

Nu under hösten påbörjas analysarbetet som för första gången ska klarlägga fiskmängderna i norra Hudson Bay, och koppla samman havsfåglarnas födosök med det dynamiska och föränderliga Arktiska havsekosystemet.

En första titt på data visar på spännande mönster – vissa områden med stora fiskstim (ljusgröna områden i bilden, klicka på länken ovan), på andra håll nästan tomt vatten. Parallellt med analyserna är planerna för nästa års fältsäsong i Hudson Bay redan igång. Preliminärt kommer vi då att jobba kring Digges island, en av världens största kolonier av spetsbergsgrissla, med flera hundratusen par.

/Joakim Eriksson (t.v.) och Jonas Hentati Sundberg (t.h.)