Barkskalning - nytt faktakompendium

Kronvilt finns idag i nästan alla län i Sverige, trots att arten en gång var nära utrotning. Den svenska stammen uppskattas nu bestå av cirka 30 000 djur. I takt med att kronviltet fortsätter att sprida sig till nya områden, kommer sannolikt fler jägare, skogsägare och markägare att komma i kontakt med både djuren och de skador som barkskalning kan orsaka.

Kronviltet och skador

Kronvilt är en flocklevande art som trivs i flera levnadsmiljöer. En stor del av deras breda och varierade födoval består av gräs och risväxter, men även bark utgör en naturlig del av dess kost. Gran är ett av de trädslag som är mest utsatta för kronviltets gnag och flängningar av bark.

Konsekvenser och motåtgärder

Skador som gnag och flängning kan leda till problem som bland annat röta och risk för stambrott. Det är dock en stor variation mellan olika områden och olika typer av landskap. I vissa områden uppstår stora skador redan vid låg täthet av kronvilt, i andra områden är skadorna ringa, trots hög täthet av kronvilt.

‒ Risken för barkskalning leder till oro hos skogsägare. Det finns en brist på kunskap om dessa skador och det förekommer även missförstånd och direkta feluppfattningar. Att öka kunskapen om kronvilt, barkskalning och tänkbara motåtgärder är därför viktigt, och är anledningen till att vi tagit fram ett kompendium, säger Anders Jarnemo, forskare vid högskolan i Halmstad.

I faktakompendiet beskriver forskarna skadornas konsekvenser, vilka faktorer som påverkar risken men också vilka potentiella motåtgärder som kan tas till för att minska risk för skador.