För få fiskar, för få ungar: en förbisedd risk i fiskeriförvaltningen

Modern fiskeriförvaltning bygger på antagandet att varje enskild fisk i ett bestånd blir mer produktiv när beståndets storlek minskar. Varje hona förväntas alltså få fler ungar när antalet honor minskar, eftersom konkurrensen om bland annat mat mellan dem minskar. Men verkligheten är mer komplicerad.

- Men när ett fiskbestånd blir för litet kan det faktiskt få motsatt effekt; produktiviteten minskar i stället för att öka. Detta kan till exempel bero på att fiskarna har svårt att hitta varandra för att leka, eller att de blir mer utsatta för rovdjur, säger Massimiliano Cardinale, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU.

Detta fenomen kallas för Allee-effekten, eller depensation.  

Tillsammans med kolleger från Danmark och Finland har Massimiliano Cardinale analyserat 81 fiskbestånd i Nordostatlanten för att undersöka vad som händer om man inte tar hänsyn till den här effekten i fiskeriförvaltningen. Studien har nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskiften Fish and Fisheries.

Forskarna fann att när depensatoriska effekter finns, men ignoreras, leder antagandet om ökad produktivitet vid låg biomassa oftast till en alltför optimistisk bedömning av beståndets status. Detta gäller särskilt för pelagiska arter som sill och skarpsill. Detta kan leda till att bestånden fiskas för hårt, att det tar längre tid för dem att återhämta sig och till och med att de kan riskera att försvinna helt.

 - Våra resultat tyder på att om depensatoriska effekter ignoreras – vilket de gör i alla nuvarande beståndsbedömningar i Nordostatlanten – kan leda till att marina resurser över hela världen utnyttjas på ett ohållbart sätt, säger Massimiliano Cardinale.

Läs den vetenskapliga artiklen: Rebuilding and Reference Points Under Compensatory and Depensatory Recruitment: A Meta-Analysis of Northeast Atlantic Fish Stocks