Med klimatförändringar och ökad risk för extremväder blir det allt viktigare att förstå vilka faktorer som påverkar angrepp av granbarkborre. En ny studie från SLU tyder på att skogstypen – naturvårdsområden eller produktionsskog – spelar mindre roll för fortplantning och täthet av granbarkborre i granarna än förhållanden som markfuktighet, skogsstruktur och närvaron av insektsfiender.
Granbarkborren (Ips typographus) orsakar stora problem i Europa, inte minst efter extremtorkan 2018 som blev starten på ett omfattande utbrott. I takt med klimatförändringar förväntas extremväder, inklusive torka, bli allt vanligare. Därför är det viktigt att förstå vad som påverkar risken för granbarkborreangrepp. Naturvårdsområden, särskilt naturreservat där åtgärder begränsas av naturskyddsregler, har pekats ut som orsak till granbarkborren sprider sig till närliggande skogar.
Simon Kärvemo, forskare vid SLU Skogsskadecentrum, har i en ny studie tittat in under barken för att ta reda på hur utvecklingen av granbarkborre skiljer sig åt beroende på om träd står i naturvårdsområde (naturreservat och nyckelbiotoper) eller i produktionsskog. Samtidigt undersökte han andra faktorer som kan förklara tätheten och förökningsframgången hos granbarkborren. Studien visade att flera andra faktorer spelar en större roll för risken för angrepp än vilken typ av skog det rör sig om.
Mellan åren 2020-2023 samlade forskningsteamet in totalt 222 barkprover från angripna granar i naturreservat, nyckelbiotoper och produktionsskog. Proverna analyserades noggrant i laboratoriet, där forskarna räknade ingångshål, modergångar, avkommor och antal naturliga fiender till granbarkborren.
I Sverige finns ungefär 60 arter av naturliga fiender till granbarkborren (Ips typographus) men det saknas kunskap om deras framgång i olika skogstyper och vilken betydelse de har för granbarkborrens förökning. I denna studie fokuserade forskarna på 11 artgrupper av fiender.
Utöver barkprover undersöktes även skillnader i skogsstrukturen, såsom markfuktighet och trädsammansättning. Detta gjordes inom en radie av 100 meter runt provträdet på varje provyta, bland annat med hjälp av Nationella Marktäckedata. Informationen ger en indikation på möjligheterna för granbarkborren att sprida sig till närliggande träd.
Ett barkprov tas 2-3 meter upp på en gran. Provet är ca 45 x 15 cm stort. Foto: Simon Kärvemo
1/4
Granar i naturvårdsområde. Foto: Simon Kärvemo
2/4
Gran efter att ett barkprov tagits. Foto: Simon Kärvemo
3/4
Bark och granbarkborrar under provtagning. Foto: Simon Kärvemo
4/4
Studien visade inga större skillnader i granbarkborrens förekomst eller förökningsframgång mellan naturvårdsområden och produktionsskogar. I stället spelar skogliga förhållanden, utbrottets utvecklingsfas och närvaron av naturliga fiender en mer avgörande roll för den lokala risken för angrepp än själva skogstypen.
‒ Allt är inte svart eller vitt. Utvecklingen av barkborrar och fiender beror på en mängd olika faktorer oberoende om granarna exempelvis står i ett naturreservat eller inte, säger Simon Kärvemo.
En större inblandning av lövträd minskade angreppstätheter. Samtidigt minskar risken för angrepp vid hög markfuktighet, troligen eftersom trädens tillgång till vatten förbättrar deras förmåga att försvara sig genom ökad kådproduktion.
Närvaro av naturliga fiender var genomgående likvärdig i de olika skogstyperna även om vissa arter visade skillnader. Stumpbaggen (Plegaderus sp.) var till exempel vanligare i naturreservat än i produktionsskog. Denna fiende visade sig vara särskilt effektiv på att minska granbarkborrens reproduktionsframgång troligtvis genom förmågan att snabbt lokalisera angripna träd via det doftämne borrarna ger ifrån sig.
‒ Det är viktigt att understryka att vår studie har fokuserat på trädnivå. För att kunna uttala oss om hur barkborreangrepp ser ut på bestånds- eller landskapsnivå krävs ytterligare forskning i både naturvårdsområden och produktionsskogar, säger Simon Kärvemo.