Kontaktinformation
Ulf Bergström, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU
ulf.bergstrom@slu.se, 010-478 41 17
I Östersjöns kustområden fångas ibland ovanligt stora strömmingar, vilket länge väckt frågor. Utgör dessa storväxta strömmingar ett separat bestånd, eller handlar det om individer som haft tillgång till mer energirik föda? Svaret: båda hypoteserna stämmer. Nya studier visar att de här stora strömmingarna är en genetiskt unik grupp, och de är stora och snabbväxande eftersom de äter småfisk i stället för plankton.
- Den här unika strömmingen, som vi kallar rovströmming, kan spela en viktig roll för Östersjöns ekosystem och är därför extra viktiga att bevara, säger Ulf Bergström, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Tillsammans med en stor grupp forskarkolleger har han bland annat studerat strömmingens genetik, tillväxt, otolitkemi, födoval och relation till storpigg, en annan mycket vanlig liten fiskart i Östersjön. Resultaten har nyligen publicerats i två vetenskapliga tidskrifter: Nature Communications och ICES Journal of Marine Science.
Att det längs vissa kuststräckor i Östersjön finns ovanligt storväxt strömming har varit känt länge. Enligt fiskare i Norduppland har den här storväxta strömmingen, som lokalt kallats ”slåttersill”, sedan urminnes tider lekt strax före midsommar vid Upplandskusten. Namnet ”slåttersill” kommer av att den är stor som en sill, och leker just vid slåttertiden.
(Sill och strömming är samma art – Clupea harengus. Skillnaden ligger i var de fångas. Fångas fisken i Östersjön norr om Kalmar, kallas den strömming. I övriga hav runt Sverige kallas den sill. Att strömmingen fått ett eget namn beror troligen på att arten kan se väldigt olika ut beroende på var den lever. Sill är oftast större, fetare och har ett kortare huvud, medan strömming är smalare, magrare och har ett längre huvud.)
Med hjälp av lokala fiskare och länsstyrelser har forskarna samlat in ”slåttersill” och annan storvuxen strömming och sill längs den svenska Östersjökusten och bland annat sekvenserat strömmingarnas hela arvsmassa.
- Vår genetiska analys visar att det finns minst två olika bestånd av rovströmming i Östersjön. Den så kallade ”slåttersillen” tillhör den nordliga rovströmmingen som man hittills har funnit i området kring Gävlebukten. Den sydliga rovströmmingen förekommer från Stockholms skärgård och söderut, säger Jake Goodall, forskare vid Uppsala universitet och huvudförfattare till den artikel som publicerats i Nature Communications.
Sill och strömming äter i första hand plankton, men när forskarna analyserade maginnehållet hos strömmingen upptäckte de att de åt väldigt mycket mer småfisk än väntat. Ju större strömmingarna var, desto högre andel fisk hade de i magen. En fiskart var särskilt vanlig i magarna – storspiggen.
Tätheterna av storspigg i Östersjön har ökat kraftigt de senaste årtiondena, vilket har haft stora effekter på kustekosystemet. Storspiggen äter ägg och larver från arter som abborre och gädda, vilket direkt kan påverka dessa bestånd negativt. Indirekt bidrar också stora spiggpopulationer till att tillväxten av trådalger gynnas och förstärker övergödningens effekter.
- De stora strömmingarna verkar äta mycket spiggyngel i kustzonen innan de migrerar ut till öppet hav. I öppna havet såg vi också tecken på ett negativt samband mellan tätheterna av stor strömming och storspigg över tid. Där det fanns gott om stora strömmingar var förekomsten av storspigg lägre, vilket tyder på att rovströmmingen kan hjälpa till att hålla populationen av storspigg nere genom predation, säger Serena Donadi, som är forskare vid SLU och huvudförfattare till studien i ICES Journal of Marine Science.
Forskarnas slutsats; den minskande mängden stor strömming kan vara en bidragande orsak bakom den spiggökning som noterats i Östersjön. Studien om interaktionen mellan strömming och storspigg visar också att spiggökningen delvis kan bero på minskad konkurrens om föda. Storspigg, små strömmingar och även skarpsill äter till stor del samma föda, och när strömmings- och skarpsillsbestånden minskar gynnas spiggen.
Leif Andersson leder den forskargrupp vid Uppsala universitet som genomfört de genetiska analyserna. De har tidigare visat att sillen i Atlanten och Östersjön består av flera genetiska grupper (ekotyper) anpassade till olika miljöförhållanden som salthalt och klimat. Vårlekande strömming och höstlekande strömming i Östersjön är två av dessa grupper. Rovströmmingen är närmast släkt med den vårlekande strömmingen, och kan anses vara en undergrupp av denna.
- Våra undersökningar visar att det finns en betydande biologisk mångfald inom en vanlig art som sillen. Denna värdefulla genetiska mångfald har troligen stor betydelse för hur sillen och strömmingen kommer klara av de accelererande klimatförändringarna och kan vara av en avgörande betydelse för stabiliteten av Östersjöns ekosystem och för vår livsmedelsäkerhet, säger Leif Andersson.
Forskarna menar att deras resultat bör få konsekvenser för förvaltningen.
- Så som den EU-gemensamma fiskförvaltningen i Östersjön fungerar i dag så tas ingen hänsyn till att det förekommer lokala bestånd. Strömmingen i centrala Östersjön hanteras till exempel som ett enda stort bestånd och det finns en uppenbar risk att man fiskar för hårt på en del lokala bestånd. En utflyttning av trålgränsen för det storskaliga strömmingsfisket skulle kunna vara en viktig åtgärd för att skydda just rovströmmingen, som förefaller hålla sig mer kustnära, och säkra dess roll i ekosystemet, säger Ulf Bergström.
Forskningen har finansierats av stiftelsen Baltic Waters, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Vetenskapsrådet, FORMAS och Havs- och vattenmyndigheten.
Goodall J, Pettersson ME, Bergström U, Cocco A, Delling B, Heimbrand Y, Karlsson M, Larsson J, Waldetoft H, Wallberg A, Wennerström L, Andersson L 2024. Evolution of fast-growing piscivorous herring in the young Baltic Sea. Nature Communications
Donadi S, Olin A, Casini M, Eklöf J, Erlandsson M, Fredriksson R, Kaljuste O, Larsson N, Nilsson J, Bergström U 2024. Reduced predation and competition from herring may have contributed to the increase of three-spined stickleback in the Baltic Sea. ICES Journal of Marine Science.
Ulf Bergström, SLU
ulf.bergstrom@slu.se, 073-802 2532
Leif Andersson, Uppsala universitet
leif.andersson@imbim.uu.se, 070 425 0233
Ulf Bergström, forskare
Institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU
ulf.bergstrom@slu.se, 010-478 41 17