Forskarens roll i den hållbara utvecklingen

Det märks att det här är frågor som engagerar forskarna. Under samtalens gång lyfts vid flera tillfällen behovet av ett större helhetstänk i forskningen och att bryta det silotänk som finns på många ställen – både inom akademin, men också inom de organisationer man samverkar med. Samtidigt lyfter flera av forskarna fram SLU:s tradition av praktiknära och tillämpad forskning som en bra grund att bygga vidare på.

Tvärvetenskaplig forskning

– Som forskare på SLU måste vi våga ta på oss rollen att driva en förändring, inte minst när det gäller hur vi använder vår mark. Vi har ett särskilt ansvar att jobba tillsammans med samhällets olika aktörer, säger Lina Berglund-Snodgrass.

Hon betonar hur viktigt det är att forskare tänker holistiskt och tvärvetenskapligt. Det handlar både om att koppla ihop sig med olika aktörer men också med forskare i andra ämnen.

Georg Carlsson och Kes McCormick instämmer i att det behövs mer tvärvetenskap i forskningen:

– Vi har ju en tradition inom akademin att man djupdyker inom sin disciplin och svarar på vetenskapliga frågor, men många av samhällets problem är komplexa och kräver att man kopplar ihop dem, säger Georg och Kes håller med:

– Det kan vara så enkelt som att forskare pratar med varandra och blir uppmärksammade på varandras frågor. Att bara lyssna på forskare från andra områden kan väcka nya idéer, säger han.

Begränsat utrymme för samverkan över gränser

Samtidigt kommer många av forskarsamtalen inför 20-årsjubileet in på att det kan vara svårare än man först tror att i praktiken få till forskarmöten över ämnesgränser. Även om det skulle vara så enkelt som att exempelvis anordna fler öppna föreläsningar gäller det att forskarna också har tid att gå att lyssna på dem.

– I dag är det så begränsat vad man kan göra. Det finns inte utrymme att gå utanför det man har fått forskningsmedel för, säger Oleksiy Guzhva som tillsammans med Rickard Ignell och Anna Karin Rosberg funderar över sätt att öka samverkan i forskningen.

– Jag tror också att vi behöver lära känna varandra och lära känna varandras forskning mer, men det måste finnas medel för att kunna hitta sätt att samarbeta. Och en förståelse för att tvärvetenskapliga projekt vanligtvis tar längre tid eftersom man ju måste sätta sig in i nya områden, säger Rickard.

– Och tid för att hitta fram till gemensamma metoder för forskningen, flikar Oleksiy in.

Samtalet fortsätter på temat tvärvetenskap och det blir tydligt att även om SLU:s forskning ofta ligger nära det praktiska och att resultaten kan vara applicerbara i samhället direkt innebär det inte att forskningen alltid är så lätt att sätta in i ett mer tvärvetenskapligt sammanhang.

– Man måste ha ganska bra förståelse för varandras forskningsområden för att kunna koppla samman dem. Som det är nu premieras vi mest för forskning inom våra respektive grenar och vi kan egentligen ganska lite om tvärvetenskap, säger Anna Karin.

Hon tar också upp hur betydelsefullt nätverkandet med andra forskare är:

– Det känns viktigt med stora internationella nätverk och att få vara en del av något större. Det ger så otroligt mycket att möta andra forskare och få insyn i deras forskning. Då märker man att det jag gör faktiskt gör skillnad.

Nödvändigt att lyfta blicken

Skulle forskningen vid SLU behöva förändras för att möta framtidsutmaningarna bättre? Det är något som Lina, Kes och Georg reflekterar över i sitt samtal:

– SLU har ju sin bas i de areella näringarna och är djupt förankrat i den sektorn, men det kan kanske samtidigt göra det svårare att lyfta blicken och ta ett bredare perspektiv på frågorna. Det är en utmaning tror jag, säger Lina och Kes flikar in att det kanske kommer att behövas mer samhällsvetenskap i forskningen vid SLU framöver.

Forskarna återkommer till behovet av mer tvärvetenskaplig forskning för att nå hållbarhetsmålen, och Georg funderar över inriktningen på forskningen vid SLU:

– Vi har i dag mycket tillämpad forskning som ska lösa samhällsproblem vi har i dag, men för att nå ett klimatneutralt och hållbart samhälle om tjugo år krävs att man sätter in frågorna i ett större sammanhang, säger han och fortsätter:

– Vi kan inte komma ifrån att vi lever i en oerhört komplex värld där man inte kan skilja ut tekniska frågor från politiska, ekonomiska eller kulturella frågor. Det är enorma utmaningar som kräver bred samverkan.

Tvärvetenskapliga möten inför ansökningar

Thomas Prade kommenterar funderingarna kring en större helhetssyn i forskningen med att en början kan vara att försöka förstå vilka effekter den egna forskningen har på att samhällets miljö- och hållbarhetsmål uppfylls.

– Sedan kan man inkludera det systemtänkandet i sin egen forskning. Även om forskningsfinansiärerna inte alltid har stött en sådan bred ansats märks nu en förändring i att fler systemstudier, som är ett uttryck av tvärvetenskaplig forskning, finansieras.

Vid flera tillfällen i forskarsamtalen blir det tydligt hur central forskningsfinansieringen är för att forskningen ska kunna få större genomslag i samhällets hållbara omställning. Oleksiy betonar vikten av att skapa fler möjligheter att diskutera över institutions- och fakultetsgränser inför gemensamma tvärvetenskapliga ansökningar. Han menar också att finansieringsmodellerna hade behövt bli mer flexibla för att underlätta nya samarbeten:

– Det fungerar inte att en mängd forskare konkurrerar om mindre projektmedel i stället för att få finansiering för större, gemensamma projekt. På djursidan ser vi att det fungerar enklare i andra delar av Europa genom att man kan få en viss bassumma för viktig forskning och att man sedan får ansöka om alla extra tillägg. Det ger en frihet som underlättar nya kontakter och nya metoder.

Flera av forskarna lyfter också fram att forskningsfinansiärerna har blivit allt mer intresserade av breda tvärvetenskapliga projekt, både i Sverige och EU. Exempelvis nämns olika Missions-utlysningar inom EU kopplat till fem stora utmaningar: anpassning till ett förändrat klimat, bättre förebyggande och behandling av cancer, återställande av skadade ekosystem i hav och sjöar, skapandet av klimatneutrala städer samt utarmningen av våra jordar. Här kombineras forskning och innovation med frågor kopplat till styrning och samverkan.

– Stater behöver vara mer innovativa och verkligen arbeta med att hantera de stora utmaningarna. Jämför med målet att få den första människan till månen där man sa att det fick kosta vad det ville för att lyckas och man fick hela världen engagerade. Den typ av missions-tänk som nu EU finansierar inom forskningen är ett sätt att tillsammans hitta vägar att lyckas med den omställning som behövs för att klara de här komplexa utmaningarna, säger Kes.

Georg nämner ett exempel på en av dessa utlysningar, EU Mission: A Soil Deal for Europe:

– Här ser vi hur EU tar initiativ till att utlysa medel till forsknings- och innovationsprojekt om jordhälsa eftersom man har insett att vi måste vårda vår mark bättre. Nu vill EU stimulera att det blir mer action för ett hållbarare jordbruk och annan markanvändning. Vi behöver ta mer vara på marken och ännu bättre förstå vad som förbättrar eller försämrar jordhälsan, säger han.

Lina tar också upp de senaste Missions-liknande utlysningarna i Sverige, Impact Innovation-programmen från Energimyndigheten, Formas och Vinnova. Det är en nationell  kraftsamling för att bidra till att lösa de globala samhällsutmaningarna och snabba på omställningen till ett hållbart samhälle.

– Ett exempel inom mitt forskningsområde mobilitet är Shift Sweden, som vill skapa förändring tillsammans med bland annat kommunerna och regionerna. Här försöker man föra samman forskare och aktörer inom samhällsbyggnad och transport för att genomföra vad de menar är nödvändiga skiften i hur vi bygger och förvaltar städer, säger hon.

Samhällsförändrande forskning

I samtalet mellan Anna María Pálsdóttir, Thomas Randrup och Nina Vogel lyfts problematiken med att aktionsinriktad forskning många gånger görs i projekt – och när projektet är slut riskerar också den hållbara omställningen att stanna av. Thomas menar att förändringen behöver bli en långsiktig process och en del av vardagen.

– Jag tror vi är inne på något otroligt viktigt, att forska tillsammans med de personer som arbetar med frågorna i sin vardag till exempel i kommunen. Och att utforska med ett iterativt arbetssätt vilket innebär att integrera lärdomar löpande, säger Nina.

Anna María instämmer och betonar att en av nycklarna till framgång är att komma ifrån projekttänket.

– Det gäller att man har ett långsiktigt samarbete som inte bara tar slut efter fyra år när pengarna tar slut, säger hon och Nina lägger till att forskningen kan behöva hitta nya vägar för att nå framgång:

– Vi behöver människor som går över gränserna, inte bara inom akademin utan även över gränserna inom kommuner och andra organisationer, säger hon.

Samtidigt kan den här typen av forskningssamarbeten och att man gör saker på nya sätt skapa osäkerhet hos beslutfattarna. Nina pekar på att det finns så många osäkerheter kring hur vi bäst tar oss an de problem som samhället brottas med just nu, och att utmaningen är att ändå kunna agera.

–Vi behöver hantera osäkerheter med en annan sorts verktygslåda, säger Nina och kommer in på arbetssättet med "living labs", som till exempel SOIL, Social Innovation Living Lab som skapades i början av 2024.

– I grund och botten handlar det om att bjuda in och forma ett gränssnitt mellan akademi och samhälle. När vi utforska nya processer och kunskap i realtid hjälper det oss att förstå komplexa mekanismer, något som gör det möjligt att också föra över kunskap till andra sammanhang. Att skapa en förståelse för de olika aktörernas perspektiv och behov bidrar till djupinlärning och mer förankrade lösningar. Det handlar om att tillsammans skapa drivkrafter för förändring, säger Nina.

Öppna nya dörrar

Behovet av nya arbetssätt för att lyckas med samhällets hållbara omställning är också något som Fredrik Fernqvist lyfter fram. Han berättar om ett initiativ som ger hopp om framtiden, det strategiska innovationsprogrammet SustainGov, som bland annat ska innehålla tvärvetenskaplig forskning och stimulera nytänkande. Här har dörrarna öppnats till den offentliga sektorns arbete på ett sätt han inte har mött innan i sin forskning:

– I SustainGov har vi kunnat diskutera på ett helt annat sätt än tidigare med aktörer som kan göra skillnad. Vi som forskare har fått en direkt insyn i deras utmaningar och har mötts av en öppenhet att samarbeta för att hitta lösningar och innovationer tillsammans. För mig känns det som något helt nytt. Forskning som sker i samverkan med andra samhällsaktörer har också mycket större möjligheter att snabbare få effekt. 

Fredrik tar upp att det finns studier som visar på att det kan ta tjugo år innan forskningen inom lantbruksområdet får någon effekt i verkligheten, om den alls når ut till branschen.

– Jag tycker att vi generellt är ganska bra på SLU på att samarbeta, men forskningen behöver samverka ännu mer med samhället – med företag, branschorganisationer, offentlig sektor och andra aktörer, säger han och fortsätter:

– Vi kan inte sitta här i vår ensamhet och försöka lösa problemen genom att exempelvis hitta på en ny teknologi utan vi måste ut och göra det tillsammans med dem som faktiskt kommer att använda den.

I Cecilia Hammenhags forskning handlar det mycket om att ha ett helhetstänk. Hon berättar om samverkansplattformen SLU Grogrund som inrättades 2018 för att göra en kraftsamling mellan akademi, samhälle och näringsliv. Syftet är att snabbare få fram nya växtsorter som kan odlas i vårt land och i ett förändrat klimat.

– Vi jobbar längs hela värdekedjan så att vi vet hur behoven ser ut innan vi förädlar fram nya grödor. Därför är en nära dialog med både lantbrukare och växtförädlingsföretag så viktig. Som forskare kan vi bara driva utvecklingsarbetet själva till en viss gräns, men sedan behöver vi hitta samarbetspartner så att hela flödet fungerar, från frö till produkt, säger hon.

Stuprörstänk begränsar många organisationer

När samhället försöker hitta lösningar på utmaningar isolerar man många gånger problemet och försöker lösa det med en isolerad åtgärd utan att se till helheten, säger Fredrik. Han upplever att ett av grundproblemen till att man inte får till ett helhetstänk inom både offentlig sektor och inom akademin är att man ofta arbetar i stuprör.

– I kommuner finns det ju exempelvis olika förvaltningar som arbetar med olika frågor som rör livsmedel. Och det finns även en rad andra myndigheter som arbetar med olika perspektiv inom livsmedelsområdet. De har helt separerade ansvarsområden och ofta kommunicerar de inte tillräckligt med varandra. Även inom akademin arbetar man också i stuprör. Man skulle kunna stimulera en samarbetskultur ännu mer – inte bara utåt utan även inåt mellan fakulteter, institutioner och forskare.

– Även om man inte exakt vet vad som händer i den typen av samarbeten stimulerar det kreativitet. Och om ska bryta silostrukturerna i samhället och arbeta på andra sätt måste vi ju också själva kunna göra det, säger Fredrik.

Forskaren som kunskapsspridare

När Kes, Lina och Georg blickar framåt och funderar på forskarrollen som en del av den hållbara omställningen kommer de in på den andra stora rollen forskare har utöver sin egen forskning – att bidra till lärande och att sprida ny kunskap vidare.

– De flesta personer i ledande positioner har läst vid universitet så det är förstås en oerhört viktig roll vi har. En annan roll är att samverka med organisationer som vill förändra världen till det bättre. Det behöver inte vara mer än att man lyssnar och kommer med input, säger Kes.

Lina upplever att forskarens röst i den allmänna debatten är viktig. Ibland är forskaren kanske den enda som vågar anta en obekväm position eller visa på viktiga perspektiv i en aktuell fråga. Samtidigt framhåller hon att det kan vara rätt hotfullt att kliva fram i den allmänna debatten, inte minst i en infekterad fråga. Universitetet behöver därför stötta forskarna. Georg instämmer och pekar på att medielandskapet är en svår miljö – inte minst alla informella kanaler och hur man som forskare kan bli ansatt där.

– I min värld tycker jag ändå att akademins roll i första hand är att söka svar på svåra frågor. Visst ska vi vara med i det offentliga samtalet, men jag menar att vi inte kan ta primärt ansvar för att samhället ska förändras, men det måste finnas en ansvarsfull styrning av samhället också. Jag tycker inte att politiken tar ansvar fullt ut i de frågorna just nu, säger Georg.

Vem ansvarar för att driva en förändring?

Kes kommer in på frågan om forskarna borde ha varnat mer för klimatförändringen:

– Vad mer kan vi egentligen göra som forskare? Forskare började ju uppmärksamma klimatförändringen redan på 1980-talet. Det har kommit forskarrapporter i många, många år nu som varnar för klimatförändringen och det har pågått årliga internationella konferenser med alla klimatforskare i snart trettio år. Vi forskare har deltagit i medierna och i debatten, men nu behöver myndigheter och företag ta ansvar så att vi kan arbeta tillsammans för en transformativ förändring.

Han tar upp att det kommer till en punkt när man kräver alltför mycket av forskarna och gör forskarrollen nästan omöjlig.

– Det känns som om man blir en bricka i ett politiskt spel. Visst kan vi vara mer aktiva, men ur ett globalt perspektiv är det framför allt regeringar och företag som nu måste agera kraftfullt, säger Kes.

Frågan är om forskarrollen behöver förändras och att fler forskare skulle behöva samarbeta med samhällets olika aktörer som driver den hållbara omställningen.

– Ansvaret att driva en förändring kan inte bara vila på akademin utan det måste finnas en koppling till de aktörer som har mandat att besluta om förändringen. Samverkan är viktig men samtidigt behöver vi inom akademin inte bara arbeta med att förankra lösningar som redan finns utan även fortsätta att ställa nya frågor och söka nya svar, säger Georg.

Forma framtiden genom utbildningarna

Den största rollen som kunskapsspridare går förstås via utbildningarna och några av forskarna kommer in på vilken betydelse dessa har för att i grunden förändra normer och beteenden i en mer hållbar riktning.

–Jag tror vi ska tänka helt annorlunda. Ta till exempel våra landskapsingenjörer eller landskapsarkitekter. De har stenkoll på det tekniska inom området men de har ingen kunskap om att involvera människor i samhällsförändringar, säger Thomas och Anna María håller med:

– Vi behöver se över våra utbildningssystem och verkligen få in tankarna om hållbar utveckling där. Ingenjörer, hälso- och sjukvården … ja, alla som är med och skapar samhället. Vi måste äga det här tillsammans, säger hon.

Thomas flikar in att det nya tänket inom hans område med multifunktionella och naturbaserade lösningar i städer inte speglas av organisationen i hans egen institution, snarare tvärtom:

– Vi är indelade i fyra grupper – vi har en planeringsgrupp, en designgrupp, en teknisk vegetationsgrupp och en skötselgrupp. Men det är ju inte naturbaserat, det är superuppdelat. Redan här bygger vi in stuprör. Vi behöver förändra oss själva också om vi ska kunna förändra samhället i en hållbarare riktning, säger Thomas.

Även om institutioner och fakulteter fortfarande följer traditionella indelningar i mångt och mycket pekar Nina på att olika perspektiv och kunskaper har börjat kombineras på nya sätt i utbildningarna som i till exempel programmen Food and landscape och Forest and landscape.

– Ja, de är jätteintressanta! Det är något revolutionerande nytt, säger Thomas och fortsätter:

– Samtidigt är det svårt administrativt när det är två fakulteter som äger en utbildning tillsammans. Hur tar vi betalt för varandras lärinsatser? Hur fakturerar vi varandra? De administrativa systemen vid SLU är inte utformade för att hantera samarbeten över fakultetsgränserna.

Studenterna är framtiden

I flera av samtalen tar forskarna upp hur viktigt det är att inte glömma att en viktig roll på universitet och högskolor är att utbilda studenter som sedan kan hamna i sammanhang där de har makten att förändra. Allt från politiska vägval och regelverk, till innovationer och nya samarbeten.

– Det är ofta spännande att genom studenterna upptäcka nya perspektiv och se vad som är nästa generations fokus. Plus att man breddar sig mycket genom att undervisa i och med att man får läsa in sig på delvis nya ämnen, säger Anna Karin.

Det är något som även Oleksiy kan känna igen sig i:

– Jag gillar att det är tvåvägskommunikation. Det är också superspännande och en konst att berätta om spetsforskning med enklare ord. Och jag kan känna en viss stolthet när jag träffar studenterna några år senare och de jobbar med något spännande. När man får höra att våra studenter är duktiga då känner jag att vi har bidragit till jordbrukets utveckling, säger han och fortsätter:

– Studenterna är ju framtiden. När vi blickar framåt tjugo år får vi inte glömma att då driver nuvarande studenter samhällsutvecklingen.

Text: Nina Nordh