SLU-nyhet

Vägen mot ett hållbart samhälle

Publicerad: 28 augusti 2024

Det finns en rad ambitiösa mål för det hållbara och klimatneutrala samhället, men hur vägen dit ser ut är inte alltid så tydlig. Vad krävs för nå målen? Vem har ansvaret att driva på den omställning som behövs? Och vad kan forskare bidra med?

– Det finns lösningar och hållbarare alternativ inom alla fält och överallt på jorden. Och människor som driver en hållbarhetsagenda. Det ger hopp. I Australien byggs inga fler kolkraftverk. Den tiden är över. Sol och vind är mer ekonomiskt hållbara alternativ nu. Snart kommer det också en tid när inga fler fossila bilar byggs, säger Kes McCormick som är professor i affärsutveckling och hållbar utveckling vid institutionen för människa och samhälle. I sin forskning har han bland annat arbetat med den fossilfria energiomställningen och vägen mot klimatneutrala städer.

Det är lätt att smittas av Kes övertygelse om att det är möjligt att nå de tuffa klimatmålen. Samtidigt säger han att det kanske finns en alltför stor tilltro i dag till att teknikutveckling och tillväxt är lösningen.

– Vi behöver också göra mindre av vissa saker för att få en bättre värld – som att flyga mindre, äta mindre kött och så vidare. Sverige, och många andra länder i världen, behöver debattera hur vi vill ha vår framtid och enas om konkreta framtidsvisioner som får människor, regeringar och företag att arbeta tillsammans mot ett hållbart samhälle.

Större helhetstänk i jordbruket

Inom lantbruket krävs det också långtgående förändringar om vi ska klara utmaningarna med bland annat klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald. Även om man får ha förståelse för att det är svårt och att det finns många målkonflikter som ska hanteras, menar Georg Carlsson att det behövs mer ansvarstagande politiker.

– Politiken spelar roll. Den spelar roll för jordbruket. Den spelar roll för hur vi konsumerar. Det behövs politiska styrmedel för att nå det hållbara samhället.

Georg är professor i hållbara odlingssystem vid institutionen för biosystem och teknologi vid SLU och han tar upp frågan om dagens sårbara livsmedelssystem. En stor del av det vi äter, liksom det vi behöver för våra odlingar som konstgödsel, växtskyddsmedel och fossila bränslen, importeras i dag. Vi behöver bli mer motståndskraftiga mot kriser – oavsett om de orsakas av klimatförändringen, pandemier eller av krig i vår omvärld.

– Utvecklingen har gått snabbt framåt inom jordbruket de senaste decennierna genom att produktionen har blivit allt effektivare med större gårdar och färre människor. Det har krävt tillförsel av foder, konstgödsel och energi. I stället behövs det en större mångfald av grödor, bättre växtföljd, kortare perioder där jorden är bar, fler sätt där jorden kan lagra mer kol, att växtnäringsförluster minimeras och så vidare.

Georg berättar att sjuttio procent av jordbruket i vårt land går till foderproduktion och att det behövs ett skifte mot att odla mer baljväxter och grönsaker.

– Djur behövs ju också i ett hållbart odlingssystem, men inte i den omfattningen som vi har i dag.

Behövs mandat för att driva förändring

Forskarna kommer in på frågan om varför omställningen till det fossilfria samhället går så långsamt och vad som behövs för att man ska kunna driva förändring framgångsrikt.

– Går omställningen egentligen så långsamt? Tänk dig hundra år tillbaka och fundera på hur världen då såg ut... Världen förändras extremt snabbt nu, nästan för fort. Vi skulle behöva dra ner på takten, säger Kes och Lina flikar in att människan hela tiden har fått anpassa sig till de teknikframsteg som har gjorts. Vi behöver se på städerna och hur vi lever på ett annat sätt.

– Städernas utveckling har tidigare drivits på av tillgången på billiga fossila bränslen och vi har historiskt sett anpassat våra städer till ny teknik såsom bilar. Nu behöver vi tänka om när det gäller hur vi bygger våra städer samtidigt som vi säkerställer att vi inte låser in oss i nya energi- och teknikberoenden, säger Lina.

Lina Berglund-Snodgrass är docent i landskapsplanering vid institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, samt verksamhetsledare för SLU Tankesmedjan Movium. Hennes forskning är framför allt inriktad mot stadsplanering, framtidens resande och innovationsarbete.

– Vi måste koppla ihop transportplaneringen med hur vi planerar och bygger våra städer, men det saknas någon som tar ansvar för helheten, säger Lina och pekar på att i dag har staten, regionerna och kommunerna ansvar för olika saker och har inte alltid så lätt att samarbeta.

– För att arbeta framgångsrikt med förändringsprocesser behövs framför allt tre saker: Det måste finnas en vilja göra saker på nya sätt. Man måste också ha kapacitet och resurser i form av tid och kunskap att arbeta med förändring och lärande. Slutligen det kanske viktigaste är att ha mandat att driva förändringen långsiktigt.

Framtidens resande i städer är ofta politiskt omstritt vilket gör att det inte alltid är så lätt att driva förändringsarbetet. Planerare på en kommun måste ha stöd från politik och ledning att driva förändring – eller från medborgarna. Lina tar också upp att det cirkulerar många mobilitetstjänster som alternativ till bilen, exempelvis hyrcykelsystem och bilpooler, men att det är inte lika enkelt att tjäna pengar på kollektiva resor och delningstjänster som det är kring försäljning av fordon och drivmedel.

– Det gör att dessa färdmedel inte skalas upp tillräckligt fort. Här kan det kanske behövas subventioner för att få utvecklingen dit man vill, funderar Lina.

– Man märker också att när politiken inte anstränger sig tillräckligt mycket så finns det stora företag som driver på den hållbara utvecklingen. Samtidigt finns det fortfarande mycket pengar att tjäna på det ohållbara, kommenterar Georg.

– Och också mycket greenwashing relaterat till alla de hållbara lösningarna som nu lyfts fram, flikar Lina in och pekar på att det finns en allt större marknad av färdiga lösningar och ”best practices” som exempelvis kommuner och regioner måste kunna navigera bland; lösningar som kanske alltför ofta är ”quick fixes”.

Känna på förändringen i verkligheten

Samtalet glider över på frågan om hur världen kunde agera med så stor kraft för att hantera covid-pandemin, men har så svårt att gå från ord till handling för att hantera klimatkrisen – trots att man har känt till konsekvenserna av de fossila utsläppen sedan 1980-talet.

– Exempelvis i Australien, därifrån jag kommer, såg vi att staten hade stora möjligheter att agera snabbt under pandemin. Staten har stor makt, men det är inte helt enkelt att använda den under normala tillstånd. För ett demokratiskt samhälle är det en balansgång. Samtidigt närmar vi oss en klimatkris nu och det hade varit bättre att göra förändringarna så snabbt som möjligt innan problemen blir för kritiska, säger Kes.

– En skillnad är också att vi kunde känna av covid-pandemin direkt och visste också att den går över så småningom, men det gör ju inte klimatförändringen, inflikar Georg och Kes funderar vidare:

– I början visste vi inte heller hur dödlig den var. Den spreds fort vilket gav myndigheterna möjligheter att reagera snabbt. När det gäller klimatförändringen har den inte haft så stora konsekvenser än i Sverige. I länder som till exempel Australien märker vi redan av dödligt heta värmeböljor och akut brist på dricksvatten. Och från öar intill kommer snart klimatflyktingar att komma. Det kommer att bli enorma utmaningar att hantera framöver.

Georg pekar på att det kan vara svårt att uppfatta något som en kris om man inte själv upplever det direkt.

– Det är intressant med dina reflektioner från Australien som ju är ett rikt land som därigenom bidrar med stora utsläpp av växthusgaser. Samtidigt har Australien drabbats väldigt konkret av klimatförändringen. I Sverige är det helt annorlunda – vi kanske på vissa sätt till och med gynnas av klimatförändringen. Även om vi mentalt kanske kan förstå hur fruktansvärt det är när länder drabbas hårt av ett förändrat klimat så är det inte så nära oss, säger Georg.

Testa att leva i framtidens samhälle

Lina märker i sin forskning att politikerna många gånger inte är redo att ta risker i innovationsprojekt.

– När nya lösningar testas är det viktigt att våga ta risker och prova annorlunda sätt att göra saker på, men ofta ger man sig in i projekt som har ”avriskifierats” eller där det finns en plan B som man kan återgå till, och då blir det en begränsad transformationseffekt. Tekno-utopiska projekt med robotar eller självkörande fordon där tidshorisonten är långt borta är politiskt lättare att säga ja till. Man riskerar inget här och nu. Om konsekvenserna ligger närmare i tid blir det svårare politiskt. Det upplevs som ett större politiskt risktagande. Kanske måste vi först drabbas negativt innan vi är redo för större förändringar, säger Lina.

Forskarna samtalar om hur viktigt det är att visa på möjligheterna i praktiken för att människor ska kunna uppleva dem i verkligheten.

– Vi behöver ändra bilden av hur framtiden skulle kunna se ut. Ett välkänt experiment gjordes 1980-talet i Melbourne. Man ville få ut bilarna ur staden och stängde av en gata en månad och fyllde den med gräsmattor och träd. Det var ett extremt motstånd innan, men människorna trivdes i grönskan och det visade sig också att affärerna längs den nya gågatan sålde mycket mer än vanligt, säger Kes.

Han tar också upp att ett alternativ är en långsammare förskjutning på tio till tjugo år, som i exempelvis Köpenhamn där man har minskat antalet parkeringsplatser i centrum och successivt bygger om bilvägar till mer grönskande områden som kan klara översvämningar och hetta bättre. Kes nämner också Västra Hamnen i Malmö som ett annat exempel på en successiv förändring av en stadsdel där nya hållbarhetslösningar utvecklas. Ett annat exempel på en långsammare omställning är att blanda i förnybart bränsle i det fossila för att successivt minska bränslets klimatbelastning utan att konsumenterna märker så mycket av det jämfört med om hela förändringen hade gjorts på en gång.

Ytterligare ett sätt att arbeta med radikala förändringar är att först införa saker på prov. Kes lyfter fram trängselskatten i Stockholms innerstad som efter en lokal folkomröstning infördes på prov ett halvår 2006 men som året därpå blev permanent. Syftet var att minska köer och förbättra miljön, samtidigt som intäkterna från skatten skulle gå till investeringar i kollektivtrafik och vägar.

– Trängselskatten i Stockholm är ett bra exempel där det först var ett stort motstånd. Efter försöksperioden svängde opinionen eftersom den minskade trängseln på vägarna i centrum uppskattades, säger Kes.

Odling som en social kraft

Både matkonsumtionen och matproduktionen är komplexa och känsloladdade frågor, men samtidigt centrala i omställningen till ett hållbarare samhälle. Det gäller även odling i städerna, som kanske inte kommer att ha så stor betydelse för mängden mat som produceras totalt sett men desto större betydelse för att vi ska komma närmare maten och naturen, funderar forskarna och betonar den sociala kraft som finns i att odla där människor bor – de får en närmare kontakt med maten. Det kan handla om kollektivodlingar, odlingar på hustak, inomhusodlingar och så vidare.

– Det är inte hela lösningen men en pusselbit, säger Georg och Kes instämmer. Dessutom, menar Kes, behövs det ett skifte i hur människor prioriterar och använder tiden.

– Det har faktiskt visat sig att om människor får tid över när de jobbar mindre är det just mat många lägger den på. De odlar mer av sin egen mat och lagar mer mat själva. Att få mer tid över skulle kunna förändra hur vi lever, säger Kes.

Georg tar upp att vi måste tänka mer lokalt när det gäller lantbruket. I sin forskning har han på senare tid haft allt mer fokus på agroekologi, ett sätt att producera livsmedel med ett större helhetstänk från producentnivå till försäljning och konsumtion. Balansen mellan grödorna är viktig, och att produktionsmetoderna är hållbara. Agroekologin är också en kritik mot storskalig produktion och en social rörelse där lantbrukare och konsumenter går samman för att skapa nya försäljningskanaler med färre mellanhänder, liksom att lantbrukarna minskar sitt beroende av insatsvaror.

– I slutändan är inte dagens storskaliga produktion av livsmedel hållbar. Agroekologin har fått mer och mer uppmärksamhet eftersom den bygger på att vara både lokal och hållbar. Våra odlingssystem behöver vara mer lokalt förankrade och bygga på en mångfald av växter och djur samt olika produktionsmetoder, säger Georg.

– Vi behöver odla på ett mer markvårdande sätt för att inte tappa så mycket växtnäring. I dag ersätts de flesta näringsförluster med näringsämnen framställda av fossil energi. Lantbruket är hårt drivet av små marginaler, och gödsel och drivmedel framställda med fossil energi kan inte vara billigare än de förnybara om vi ska lyckas med omställningen.

Lina håller med och nämner att även inom hennes forskningsområde ser hon ett behov av att i framtiden tänka ännu mer lokalt:

– Om tjugo år reser vi kanske mindre och på andra sätt. Jag ser framför mig att elektrifieringen och digitaliseringen har fortsatt, samtidigt som bilen i städerna till stora delar har ersatts av kombinerade resor med cykel och kollektivtrafik. Vi måste skapa en ny kultur för stadsplanerare där vi mycket mer utgår från lokala behov.

Kes instämmer i att det behövs ett mer lokalt tänk och tar upp att många har förlorat känslan för så grundläggande saker som varifrån maten och vattnet kommer, och hur vår energi produceras.

– Jag tror att nyckeln är att vi behöver komma mycket närmare naturen. Vi måste gå ifrån en fossil- och konsumtionsbaserad ekonomi till en naturbaserad ekonomi. Vi har tekniken och ser tendenser till det nu, men det behöver ske en omställning i en mycket större skala, säger Kes.

Text: Nina Nordh

Fakta:

Den här texten är en del i artikelserien Framtidens forskning, där tolv forskare för tvärvetenskapliga resonemang med anledning av att LTV-fakulteten firar 20 år. Fler delar hittar du på www.slu.se/framtidens-forskning-LTV.

Relaterade sidor: