Skogen i Polen och Tyskland – nära men ändå så olik

Det var en både omtumlande och lärorik studieresa för medarbetarna i FRAS (Framtidens skogsskötsel i södra Sverige) under vistelsen i norra Polen och Tyskland 15–20 september 2024. Ett längre och mer detaljerat resereportage dag för dag finns på programmets Facebooksida. Nedan kommer ett sammandrag.

Resan genomfördes som en förlängning av ett FRAS-projekt som handlar om att samla lärdomar från europeisk skogsskötsel. Projektet ”Kopiera, modifiera eller ignorera” syftar till att sammanställa metoder som används i våra grannländer och diskutera om de kan implementeras i svensk skog – eller om de inte fungerar alls.

Polen – där staten äger det mesta

Av den polska skogen är 77 % i händerna på State Forest National Forest Holding, och ytterligare cirka 4 % har andra publika ägare. Det var därför naturligt att vi togs om hand av statsskogsbrukets representanter, här i regionen Szczecin i nordvästra hörnet av Polen. Regionen har totalt 660,000 hektar skog, är indelat i 35 distrikt och har 2,200 anställda. Årligen avverkas cirka 4 miljoner kubikmeter.

Regionen är talldominerad (70 %), men på de bördigare markerna närmare staden Szczecin är bokskogen vanlig. Stadsborna vill gärna behålla de stora pelarsalarna av uppvuxna bokskogar, och reagerar negativt till och med på de ljushuggningar som är nödvändiga för att föryngra skogen. Det här är en balansgång för förvaltarna.

Från tall till ädellöv

I hela regionen sker en gradvis omställning från tall till en högre andel bok och ek, en omställning som har pågått sedan frigörelsen från kommunismen 1990. De polska förvaltarna har en detaljerad instruktion med en stor mängd definierade skogstyper som var och en ska ha en viss trädslagsblandning. Den tall som nu dominerar i regionen är ett resultat av tidigare storskalig tallplantering, inte minst efter andra världskriget, och ofta på mark där det tidigare har vuxit lövskog.

I distriktet närmast Szczecin fick vi se hur boken föryngras genom stegvis utglesning av skärmträden under 20–40 år med 5–8 år mellan avverkningarna. Omkring 10 % av träden lämnas som evighetsträd. Nu vill man gå över till längre intervall (40–80 års föryngringsperiod) för att få mer skiktning och en form av kontinuitetsskog.

Bokollon samlas in för plantodling i någon av regionens 27 plantskolor, eftersom det fortfarande sker en hel del beskogning av tidigare jordbruksmark. I särskilda frötäktsbestånd täcks hela marken av gigantiska täckvävar som får ligga under hela fröfallssäsongen.

I distriktet nära nationalparken Drawno fick vi demonstrerat hur tallskogen avverkas och föryngras i korridorer. Här är marken torrare och mer anpassad för tall. Hela skogen blir randig – något som syns tydligt när man zoomar in nordvästra Polen i Google maps. Den avverkningsbara skogen tas ner i 60 meter breda korridorer som får en längd så att de inte överstiger den lagstadgade maximala hyggesstorleken på 4 hektar. I varje korridor sparas 5 % som naturvård, oftast som en ”bio-group” i änden på korridoren. Korridoren markbereds och föryngras genom självsådd från den omgivande tallskogen. När föryngringen är säkerställd, normalt efter 3–6 år, avverkas nästa korridor. Resultatet blir en randig skog med lite olika åldrar på de intilliggande korridorerna.

Schackrutehuggning för ek

Det är inte bara ränder utan också rutor som syns på den polska skogskartan. I Sverige har vi lärt oss att ”schackrutehuggning” med luckor är en metod för tallskog. I Polen är luckorna en etablerad metod för att få upp ek i tallskogen. Luckorna är 0,3–0,5 hektar stora och hägnas mot viltbete. Inne i luckan planteras stora ekplantor. Målet är att skogen i detta område ska bestå av 70 % tall och 30 % ek.

I Polen diskuteras nu mycket om man ska förbjuda hyggen helt och hållet. Från miljöorganisationerna betraktas till och med de små luckorna som hyggen, och de riskerar alltså att bli otillåtna. Det innebär ett bekymmer för omställningen av tall till ek i området.

Några andra blandade lärdomar från en innehållsrik dag:

• Skogsägaren är strikt ansvarig om det händer en olycka med fallande träd eller grenar. Det gör att många döda träd fälls för säkerhets skull.
• Sedan andra världskriget har skogsarealen i Polen ökat från 20 % till 33 %.
• All statlig skog är indelad i block som vart och ett har en numrerad sten i sydvästra hörnet. Bra om man går vilse!
• Granen har precis som i Tyskland drabbats av torka och granbarkborre. I regionen planteras bara enstaka gran av naturvårdsskäl.
• Viltstammarna är höga och lövträden måste hägnas in. Trots att vargstammen vuxit till 4–5000 individer i hela landet lyckas den inte hålla viltet i schack. I regionen finns också ett 50-tal visenter (en av 5 flockar i Polen).

Eberswalde – det naturnära skogsbrukets vagga

Norr om Berlin, i delstaten Brandenburg, ligger staden Eberswalde där Thünen Institut of Forest Ecosystems huserar. Här fick vi en guidning i den experimentskog som ligger intill institutet. Det var här som den legendariske skogsprofessorn Alfred Möller (1860–1922) myntade begreppet Dauerwald, som betyder ungefär varaktig skog, eller evig skog.

Alfred Möllers filosofi var att se skogen som en organism. Det ska alltid finnas ett kronskikt och skogen ska skötas så den efterliknar naturens egna processer. När Möller presenterade sina tankar fick han stark kritik, och man tyckte konceptet var mer ”esoteriskt” än förankrat i verkligheten. Efterhand har det dock blivit mer accepterat och utvecklat till dagens olika former av close-to-nature forestry.

I Eberswalde-skogen pågår en omställning till en trädslagssammansättning anpassad till ”naturtillståndet”. I området har det planterats mycket tall efter andra världskriget, men tallen växer dåligt under de torra förhållandena. Nu försöker man konvertera de skogar som skapats från trakthyggen till blandskogar med en större lövinblandning. Före tallplanteringarnas tid var området dominerat av bok, men även boken har drabbats av torka och det varmare klimatet. Därför försöker man nu öka resiliensen med fler trädslag.

Positiv till främmande trädslag

Hyggen är inte förbjudna i delstaten Brandenburg, men allmänheten är starkt kritisk till dem. Enligt federal lag får ett hygge inte vara större än 2 hektar, och är skogen FSC-certifierad är maxgränsen 0,5 hektar. I staden Berlin, som äger mycket skog, är motståndet mot skogsbruk så starkt att man mer eller mindre har upphört med avverkning.

Intressant nog är man i Tyskland positiv till främmande trädslag, även i det naturnära skogsbruket. FSC har ett tak på 20 % främmande trädslag i Tyskland. I Eberswalde finns en mängd bestånd med douglas, rödek, kustgran och andra införda trädarter, men det är ingen klappjakt på att få bort dem ur skogen.

Harzbergen – där granen har dött

Besöket i Harzområdet, som ligger i sydöstligaste delen av delstaten Niedersachsen, var en skrämmande påminnelse om vad som händer om fel trädslag växer på fel mark. Det var dagen när vi färdades genom ett katastrofområde där kilometer efter kilometer kantades av döda granar och gigantiska hyggen som man försöker återplantera efter granbarkborrens härjningar.

Harzområdet hyste för länge sedan mycket bokskog, blandat med lönn, björk, ask och andra trädslag. Granen var naturligt begränsad till de högre altituderna. Gruvindustrin i området har historiskt svalt enormt mycket virke, och för att trygga vedbehovet planterades gran överallt. Efter kriget, när Tyskland skulle återuppbyggas, gick också stora mängder virke åt. De närmaste decennierna efter kriget fortsatte därför planteringen av gran. Resultatet blev att Harzområdet har stora områden med äldre, relativt jämnårig gran. Dessutom på mark som var för torr och genomsläpplig för att passa för granen.

Skogsdöden började komma smygande på 80-talet, då som en konsekvens (kanske) av surt regn. Den stora katastrofen uppstod däremot under de torra och varma åren från 2018, tillsammans med en svår vinterstorm 2017. Under ett normalår, fram till 2017, avverkades 100,000 m³. Med barkborreavverkningarna fyrdubblades siffran och de sista fem åren har 2 miljoner m³ tagits ut i Lauterberg, det distrikt i delstatens skogsinnehav som vi besökte vid sidan av nationalparken i Harz.

Eftersom marknaden svämmade över med skadat granvirke har värdet varit lågt och varje avverkat träd har vissa år kostat mer än det gett i intäkter. Kreativa skogvaktare har till exempel använt rundtimmer i travar som hägn mot viltbete kring de nysatta plantorna.

Debatt om barkborreskador

Det har funnits en infekterad debatt om vem som bär skulden för katastrofen. Barkborreskadorna startade i nationalparken varifrån den spred sig ut i produktionsskogen. En del menar att om åtgärder satts in i tid i det skyddade området (t.ex. avverkning av drabbade träd kombinerat med gifter) skulle angreppen ha kunnat stoppas. Andra pekar på det mer troliga att angreppen ändå skulle ha kommit som en följd av torka, värme och enorma arealer mogen granskog på genomsläppliga marker.

I produktionsskogen lämnas ungefär 20 % av de döda träden stående kvar i grupper på cirka 2–3 hektar vardera. Syftet är både att spara död ved och att ha ett frost- och instrålningsskydd för föryngringen.

Nu pågår ett gigantiskt restaureringsarbete. Bok, ek, björk och andra lövträd får ersätta det mesta av granskogen. Man planterar också mycket douglas, rödek och lärk. Det är hela tiden en lärprocess och man räknar med att restaureringen pågår till minst 2035. Målet är att få en riskspridning med många olika trädslag, där varje bestånd är högst 2 hektar. Även om man planterar ett enda trädslag, som douglas eller lärk, räknar man med att få en blandskog genom naturlig insådd av lövträd. På hela arealen lämnas också 30 % för naturlig föryngring (resten planteras eller sås). Viss andel gran planteras, men bara där vattenhållande förmågan är god, och då oftast i blandning med bok.

En avslutande promenad i nationalparken kring byn Torfhaus gav en inblick i hur skogen ser ut när den får sköta sig själv. Skeletten av många äldre granar står kvar, men under kommer trots allt mycket smågran. I produktionsskogen saknades ofta den här underväxten.

Lübeck – staden som gett namn åt en skötselmetod

Många svenskar har besökt Lübeck för att ta del av Lübeckmetoden – en modell för naturnära skogsskötsel. Metoden har också spritt sig, om än med vissa modifieringar, till många andra tyska städer.

Staden Lübeck äger 5000 hektar varav 4500 ha är skog. Fram till 1980-talet bedrevs ett hårt skogsbruk med hyggen. Folk var missnöjda och politikerna ville ställa om skötseln. 1986 anställdes den legendariske Lutz Fähser som fick i uppdrag att hitta på något nytt. En yngre generation, bl.a. Eckhard Kropla och Knut Sturm, anställdes och ett expertteam anlitades. Efter Riokonferensen 1992 presenterades konceptet i ett fyrsidigt dokument som fortfarande är vägledande. Det finns ett flertal principer, bland annat att bara bygga på bara potentiellt naturlig vegetation (PNV), inga körspår, ingen dikning, inga gifter. Viktigt är de referensytor som lämnas på minst 20 hektar (oftast större) där naturen får sköta sig själv. Hur utvecklas skogen när människan inte ingriper? Det ska vara vägledande för hur den övriga skogen sköts.

Skogen har höga virkesförråd, i snitt 460 m³ per hektar på hela skogsinnehavet. Eftersom avverkningen bara är 2 m³ per år och hektar ökar förrådet hela tiden. Först när volymerna nått 700–800 m³ vill man öka uttagen. I framtiden (om 100 år) räknar man med att 6–7 m³ kan skördas per ha och år. Idealskogen ska enligt våra värdar innehålla minst 80% av den biomassa, död ved och trädslagsblandning som finns i naturskogen. Det är då den levererar som mest ekosystemtjänster.

Hur ser ekonomin då ut när man avverkar så lite, och dessutom manuellt? Bara de grövsta träden som nått sin måldiameter plockas ut. Virkespriset är i snitt 130 € per m³, och det kostar 30–40 € att avverka det. Ett träd som fällts kan ha tre olika köpare som alla tar sin del av stocken. De värdefullaste träden säljs på auktion. På de 4500 hektaren finns fyra skogsdistrikt med distriktschef och 3–4 skogsarbetare. På huvudkontoret jobbar 5 personer, och dessutom finns ett sågverk och snickeri som sysselsätter 4 personer. Det är tydligt att ekonomisk vinst inte är det viktigaste. I stället ger skogen andra vinster åt stadens medborgare.

Inga luckor i skogen

I den skog vi besökte syntes inga luckor annat än då något enstaka träd har fallit för vinden. I naturnära skogsskötsel måste volymerna vara höga för att hålla uppe tillväxten. Volymen får ingenstans understiga 200 m³. Även om snittvolymen idag är 460 m³ så förväntas den öka kraftigt med tiden. Det är uppenbart att skogen är i omställningsfas och att ett lönsamt skogsbruk med jämnt virkesuttag kommer först i framtiden.

Det var många tankar som flög genom FRAS-forskarnas huvuden efter besöket. Kommer det att fungera i svensk skog? Hur lång tid tar det innan skogen hittar en balans mellan tillväxt och uttag? Vad händer på sikt när träd dör och ramlar, och skogen blir oframkomlig pga. död ved? Vad händer med pionjärträdslagen som björk, asp och ek om det aldrig blir några ljusare luckor? Och de arter som trivs i ljusa miljöer? Och vad säger den skogsägare som eftersträvar ekonomi? Kommer hen kunna sälja enskilda stammar till skyhöga priser? Och den skogsägare som främst värnar sociala värden, till exempel kommuner? Är detta lösningen? Det finns många frågor som forskningen behöver arbeta med. De närmaste 100 åren.

Deltagare på resan:

Karin Hjelm, Erika Olofsson, Mattias Berglund, Alfred Deutgen, Delphine Lariviere, Bassam Dahy, Annette Eilert, Mikolaj Lula, Edzus Romans och (endast i Polen) Mateusz Liziniewicz.

Våra värdar:

Bartosz Standio med kollegor – Polen, Andreas Bolte och Albrecht Opitz – Eberswalde (Tyskland), Hendrik Rumpf och Markus Pfeffer – Harz (Tyskland), Eckhard Kropla och Jonas Gardlo – Lübeck (Tyskland).

Läs mer: