Forskare med natur och hälsa i fokus

Anna María Pálsdóttir är forskare vid IMS, Institutionen för människa och samhälle, SLU. Hennes forskning handlar uteslutande om sambandet mellan naturen och människors hälsa. Hon är en av initiativtagarna till samverkansarenan SOIL, Social Innovation Living Lab, som är ett samarbete mellan flera aktörer. En av aktörerna är den sociala mötesplatsen Botildenborg i Malmö.

Du har genomfört flera studier där nyanlända odlat tillsammans i Botildenborg. Vad visar studierna?
– Att odla är universellt, ingen äger det, alla kan ta plats i odlingen och alla har något att komma med. Det kan vara kunskap om teknik, vad man ska odla eller hur man ska tillaga det man har odlat. Odling främjar samarbete, är tillåtande, man tränar språk. Deltagarna pratar om det de håller på med och vad som händer i samhället. Det blir en trygg plats där man kan rota sig i ett nytt land och växa vidare.

Anna María Pálsdóttir har även gjort en pilotstudie med hjälp av en mastersstudent där drygt 100 friska personer fick prova på skogsbad en gång i veckan i tre veckor, som visar att deltagarna upplevde att de fått bättre hälsa och andrum.

–  Ja, vi ser positiva effekter hos deltagarna men vi måste forska vidare om det säger Anna María Pálsdóttir.

Tillsammans med en läkare i Kristianstad har hon också precis avslutat en studie där kvinnor som har eller har haft cancer deltog i skogsbad under tio veckor som en del av sin rehabilitering. Anna María Pálsdóttir och hennes kollegor har intervjuat dem och de har fått självskatta sin hälsa. Forskarna vill ta reda på vad skogen betyder både när det handlar om läkande och tröstande samt vilka kvalitéer i miljön i skogen som upplevs som stödjande för vistelsen och tillfrisknandet. Nu håller forskarna på och analyserar materialet.

Naturen går som en röd tråd genom hela Anna María Pálsdóttir liv, både professionellt och privat. Hon kommer från Island, där hon växte upp i den lilla byn Akranes och hon har fått sitt naturintresse från båda föräldrarna. Idag bor hon i skånska Staffanstorp. Hon har precis som många islänningar upplevt flera vulkanutbrott.

– Jag minns särskilt ett vulkanutbrott. Jag hör hur det knastrar, stenar som rullar. Det bildas lavabollar. Det var snö då så vi kunde se hur lavan smälte snön. Det luktade bränt och svavel.

Hennes odlingsintresse kommer från mamman.
– Hon var med och startade trädgårdsföreningen därhemma. Pappa växte upp på en gård och på den tiden var det viktigt att förstå naturen och lära sig om vädret. Han fiskade och jagade fåglar. Jag och min bror åkte också ut på olika turer med våra föräldrar, till glaciärer och stora fjäll.

Naturen fanns alltid runt omkring henne när hon växte upp. Men några naturupplevelser sticker ändå ut som minnesvärda.

– Det var mest potatisfält runt omkring oss där vi bodde men så flyttade vi till ett ställe som hade gigantiska, stora träd, rönnar och några björkar. De var egentligen inte så stora men för en 5–6-åring var de stora och att få klättra i dem var – ”wow”! En annan naturupplevelse jag minns var när det var vinter och jag låg på rygg i snön och tittade på norrsken. Det var häftigt!

Vad ser du för skillnader i samhället mellan Sverige och Island?
– Vädret och även naturen påverkar mentaliteten otroligt mycket hos människor. Alltifrån vulkanutbrott till att vädret ändras med kort varsel. På Island har man en plan men man måste vara beredd att ändra planen med kort varsel och också ha en back-up-plan eftersom vädret och naturfenomenen kan ställa till det med kors varsel. Man tänker inte på långsiktig planering på samma sätt som här. Här i Sverige bokar man in saker långt i förväg vilket man aldrig skulle göra på samma sätt på Island. Man tar det som det kommer, säger hon och tillägger:

– Det är olika hur människor reagerar. Vissa gillar flexibiliteten och andra tycker det är jobbigt. Jag kan tycka att det är skönt att det är mer förutsägbart i Sverige men samtidigt saknar jag utmaningarna med oförutsägbarheten som kan ge spännande och oväntade resultat. Saker blir av den dagen och den tiden man har sagt att man ska göra något, speciellt eftersom vädret ofta är rätt förutsägbart i Skåne och inte ändras med kort varsel. I Sverige är man också bättre på att värna om familjen. Om man behöver hämta barn på förskolan är det okej. Det är inte lika flexibelt på Island. Det är ett lugnare tempo här.

Hurdan är du privat när det gäller planering?
– Varken jag eller min man vill planera för mycket. När barnen var små ville folk planera in en lekdag tre veckor i förväg men det var omöjligt för oss. Vi vet inte hur barnet har det eller hur läget är för oss.

Vad saknar du från Island?
– Nu bor jag i Skåne och jag saknar en riktig vinter. Det är fortfarande riktiga vintrar på norra, västra och östra delarna av Island. Den glaciären i inlandet där vi brukade åka skidor på sommaren är borta nu.

En bit in på det första året på gymnasiet hoppade Anna María Pálsdóttir av och åkte till Sverige för att läsa ett år på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Klassen reste mycket i de nordiska länderna och då tränade hon på att lyssna in olika språk och dialekter som gjorde att hon idag lätt kan växla mellan svenska, danska och norska. Året därpå åkte hon till USA som utbytesstudent.
– Jag var ett år i USA och det har gett mig vänner för livet. Vi träffas fortfarande.

Samtidigt som hon jobbade läste hon in gymnasiet på handelsgymnasiet Verzlunarskóli Íslands. Därefter började hon läsa på Trädgårdsskolan på Island och utbildade sig till yrkesträdgårdsmästare inom odling och produktion och gjorde sin praktik på Reykjavík Skogssällskap. Där fick hon sedan en fast anställning och stannade i sju år. Hon började läsa till skogsingenjör och vistades i Finland i närmare ett år. Där lärde hon sig om den ekologiska sidan av skogen och det har hon haft stor nytta av i sin fortsatta karriär. Hon blev mer intresserad av plantfysiologi och studerade till trädgårdsingenjör på SLU i Alnarp under två år. Hon och hennes man fick sitt andra barn i samma veva. De trivdes så bra att de bestämde sig för att stanna kvar i Skåne.

Anna María Pálsdóttir jobbade i Botaniska trädgården i Reykjavík under två somrar medan hon studerade. Där fick hon ta hand om barngrupper och började tänka på hur odling kan vara hälsofrämjande och hur man kan främja hälsa, glädje och lärande med hjälp av naturen. Hon tänkte ”att det är det här som är grejen”. 

Vid den här tiden – i början av 2000-talet – startades ett program med titeln Natur, hälsa och trädgård vid SLU:s campus i Alnarp där hon gick första årskursen och kände att det var helt rätt väg för henne. Efter det fick hon jobb som forskningsassistent och sedan en femårig doktorandtjänst. Då arbetade hon med Alnarps Rehabiliteringsträdgårdar. Idag arbetar hon med naturunderstödda interventioner – det som i vården kallas naturunderstödd rehabilitering – i flera olika projekt.

I sitt doktorandarbete följde Anna María Pálsdóttir under fem år 59 personer som deltog i ett tre månaders rehabiliteringsprogram i Alnarps Rehabiliteringsträdgårdar. Personerna, som fick behandling var diagnostiserade med utmattning eller led av stressrelaterad ohälsa. Behandlingen varvade odlingsaktiviteter, naturkontakt, samtalsterapi och fysioterapi.

Den viktigaste lärdomen Anna María Pálsdóttir tar med sig är att det som upplevs som naturligt är det som är mest återhämtande och minst stressande. En trädgård kan dock upplevas stressande. Det kan för tillrättalagt, för fint och harmonierar inte med hur man känner sig inuti. Det mer vildvuxna som får växa fritt, lite högt gräs med slingrande gångar upplevs däremot mer lugnande. Anna María Pálsdóttir påpekar att vi kommer från naturen och vi ska tillbaka dit. Deltagarna som vistades i Alnarps Rehabiliteringsträdgårdar önskade att de hade närmare till naturen i sin vardag.

Du har sagt att du inte tycker att det är något problem att alla människor ska kunna ha nära till natur och grönska där de bor. Men hur är det med den praktiska och ekonomiska aspekten?
– Det är en icke-fråga tycker jag. Jag tycker att man bara försöker komma undan. Vi skickar folk till månen. Herregud! Och det var många år sen vi började med det. Varför kan vi inte lösa det här? Varför kan vi inte enas om att sluta jobba i stuprör och sluta tänka att ”jag äger och du inte” och gemensamt försöka hitta lösningar? Visst kostar det pengar initialt, men i längden kommer vi att ha en hållbar och hälsofrämjande miljö.

Vad gör du när du inte jobbar?
– Då är jag i trädgården, eller bara är, och sitter och njuter. Eller så promenerar jag och min man i skogen. Där är det lugnt.

Läs mer om NUR-dagen och anmäl dig här!

BEATRICE SUNDBERG