För lite drygt ett år sedan berättade Dennis Andreasson, doktorand vid Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning (LAPF) om sina planer, ambitioner och förhoppningar med sitt doktorandprojekt om utvecklingen av Alnarps campus. Nu har han hunnit halvvägs, hur har det gått?
Det har gått framåt även om det till viss del har ändrat inriktning. I början var kopplingen mellan mitt forskningsprojekt och arbetet med utvecklingsplanen för campus tydligare, fast med tiden har dessa delar rört sig allt längre åt olika håll. Projektet har fortfarande potential att vara till stor nytta för campusutvecklingen, men samtidigt utformat för att kunna användas i andra campusmiljöer runt om i Sverige.
En svårighet är att beslutsfattandet om campus Alnarps framtid ofta sker på andra orter, som Ultuna, Stockholm och Uppsala, vilket gör processen långsam och mindre anpassad till lokala förutsättningar. Beslut fattas långt från de personer som forskar, undervisar och studerar här. Det skapar en känsla av distans och bristande förankring.
En lärdom för utveckling av campusområden generellt sett är att det bör inkludera fler perspektiv än bara forskning och ledning. Besökare och de som nyttjar campus för andra syften – som rekreation och sociala aktiviteter – bör få en större roll i processen. Både de studenter som läser hela sin utbildning här och de som kommer från andra länder och stannar på Alnarp under kortare perioder är viktiga att lyssna till.
Internationella studenter bor i större utsträckning på campus, vilket innebär att platsen bli deras introduktion inte bara till Alnarp, SLU och Skåne utan också till Sverige och det svenska samhället. Det finns det mycket att göra för att de ska känna sig välkomna och inte bara, som nu oftast är fallet, bilda en egen community, isolerade från övrig personal och studenter som åker hem efter arbetstid.
Initiativ som den studie jag genomfört under det gångna året och som utforskar medskapande kartläggning (co-creative mapping) ger deltagarna möjlighet att markera ut favoritplatser och problemområden på en karta. Metoden skapar en djupare social relation till campusområdet. Genom att synliggöra olika användargruppers perspektiv kan vi skapa en mer dynamisk och inkluderande campusmiljö.
Två lyckade exempel på campusutveckling är Landskapslabbet och Alnarps Farm. Landskapslabbet har genom noggrant arbete bevarats trots konkurrens om marken och det visar att långsiktiga visioner kan bli verklighet. Alnarps Farm har lyckats skala upp och ta plats, även om det inneburit dilemman för de studenter som driver det. Ett annat spännande framtida projekt är initiativet att göra parken till en botanisk trädgård, vilket kan höja och tillgängliggöra dess värde och synlighet utan att större fysiska förändringar krävs.
Jag upplever att jag har en stor frihet. Samtidigt vill jag att min forskning ska vara intressant och relevant för alla finansiärer och ibland är det svårt att tolka vad finansiärerna förväntar sig för resultat. Friheten som forskare innebär möjligheter men också svårigheter, då projektets konkreta inverkan i slutänden är svår att förutsäga.
För den som vill engagera sig i Alnarps fortsatta utveckling så finns stora möjligheter – både för studenter och för kollegor, men även andra intressenter som brinner för att utveckla Alnarp. Hör gärna av er till mig för idéutbyte och för att gemensamt hitta vägar framåt till ett levande och dynamiskt campus här på Alnarp.
Dennis Andreasson började sin doktorandtjänst vid Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning (LAPF) i oktober 2022. Hans position är unik eftersom projektet växte fram ur, och finansieras genom, ett samarbete mellan Akademiska hus, LAPF, SLU Tankesmedjan Movium och SLU Urban Futures. Läs mer om projektet i denna intervju.