Vår tid uppmanar till reflexion

Vi befinner oss i en tid av omvärdering och reflexion. Vårt slöseri med resurser innebär att vi nu står på tröskeln till en epok där ett nytt landskap måste utformas – ett resilient och adaptivt landskap. När landskap restaureras behöver frågor om vårt moderna kulturarv ställas: Vad ska bevaras och på vilka grunder? I detta skifte spelar landskapsarkitekturen en avgörande roll – men bara om vi vågar blicka tillbaka på dess kärna och reflektera över framtiden.

Människans relation till landskapet är komplex och i en era av linjär tillväxt och innovation har platsens unika karaktär ibland fått stå tillbaka. När bygg- och anläggningstempo varit som snabbast har det saknats tid för att utgå från platsens förutsättningar och gestalta i samklang med den. En bedömning av dess framtida kulturvärde prioriteras sällan eller aldrig. Kanske skönjer vi nu en förändring, ett återtåg till modernistiska idéer där platsens material och berättelser får ta större plats.

Med minskade resurser i form av både pengar och råvaror ser vi att det långsammare exploateringstempot kan ge oss chansen att reflektera över landskapsarkitekturens grunder. Att läsa landskapets spår och dess förutsättningar och skapa koncept kopplade till användning och tillgänglighet är inte bara hållbart – det är nödvändigt.

EU:s taxonomi och krav på hållbarhetsredovisning har dessutom öppnat dörren för landskapsarkitekter att ta en nyckelroll i den hållbara omställningen. I interdisciplinära samarbeten kan vi klimatanpassa, stärka den biologiska mångfalden och samtidigt skapa vackra och hälsosamma livsmiljöer med stark arkitektonisk kvalitet.

Det är viktigt att förstå att gestalta resurssnålt och minimalistiskt inte behöver betyda att avstå från stark formgivning. Tvärtom! Att utgå från platsens unika förutsättningar och arbeta cirkulärt öppnar för kreativa och långsiktiga lösningar. I grunden handlar vår överlevnad om att minska människans fotavtryck och säkerställa att resurser används om och om igen, med landskapet som vår främsta tillgång.

Vi som värnar om landskapet måste enas och samarbeta, både inom och utanför vår profession. Tillsammans kan vi möta utmaningarna genom att använda platsens resurser med respekt och låta arkitekturen vara så stark och självklar att den talar för sig själv. Landskapet är evigt, men vår påverkan på det är inte det. Genom att omfamna cirkulära tankemönster kan vi börja forma en framtid där naturens cykler respekteras. Låt oss dra nytta av det förändrade läget i branschen; reflektera, fatta genomtänka beslut, samskapa och gestalta landskap som är både hållbara och inspirerande.

Med hjärta och mod kan vi omfamna denna förändring – och därigenom inte bara bevara landskapet, utan låta det växa och blomstra på nytt.

MOA HANSSON BROMAN
MARELD