I slutet av februari träffades länderna som anslutit sig till FN:s konvention om biologisk mångfald i Rom. På dagordningen stod hur räddningsplanen för naturen – som de beslutade om 2022 – ska finansieras och följas upp.
Det var förvisso inga nya frågor. Beslut skulle ha fattats redan i höstas på COP 16 i Colombia. Men positionerna var låsta, och förhandlingarna fick fortsätta i Italien.
När klubban till sist föll drog många en lättnadens suck. I en tid då det globala samarbetet kan kännas skakigt hade världens länder ändå kunnat enas.
– Det är helt avgörande för den fortsatta processen att man nådde en kompromiss i Rom. Nu finns en verktygslåda på plats med indikatorer som gör det möjligt att utvärdera och följa upp hur arbetet går på global nivå, säger Torbjörn Ebenhard, forskningsledare vid SLU Centrum för biologisk mångfald.
Under de senaste 30 åren har han deltagit som expert och förhandlare i arbetet med FN:s konvention för biologisk mångfald. När det globala ramverket för biologisk mångfald – även kallat en räddningsplan för naturen – togs fram representerade han EU vid förhandlingsbordet.
Mycket står på spel
Det globala ramverket innehåller fyra övergripande tillståndsmål för 2050. Dessutom finns 23 konkreta delmål som ska vara uppnådda om fem år. Tillsammans ska de hejda den snabba utrotningen av djur, växter och livsmiljöer.
– Vissa vill begränsa biologisk mångfald till en naturvårdsfråga, hur vi ska bevara vissa djurarter. Men det är större än så. I grund och botten handlar det om människans försörjning och hur vi ska värna kommande generationer. Ingen människa i världen kan leva utan det naturen producerar, säger Torbjörn Ebenhard.
Förtroendeklyfta nord - syd
Knäckfrågan i förhandlingarna har varit pengar. Det har inte främst handlat om summor, utan på vilket sätt pengar ska kanaliseras till länder som inte själva har råd att skydda sin natur. I hopp om större inflytande och mindre byråkrati har utvecklingsländerna tryckt på för en ny fond. Givarländerna däremot har varit noga med att en oberoende organisation måste granska hur pengarna används. De har velat fortsätta att använda den globala miljöfonden GEF – som redan finns inom FN-systemet.
Under ytan finns en förtroendeklyfta mellan nord och syd. Rika länder har råd att skydda sin natur – och har därmed större möjligheter att rapportera framsteg. Samtidigt kan de fortsätta att nyttja naturens tjänster i fattigare länder, ifall inte dessa får resurser att skydda sin biologiska mångfald på samma sätt.
För att ett beslut om utvärdering och uppföljning skulle kunna fattas behövde först finansieringsknuten lösas. Till sist kunde detta ske genom en gemensam färdplan framåt.
Ohållbara subventioner ska styras om
– Man kom överens om att konventionen behöver en finansiell mekanism som fungerar bättre än idag – och att formen för den ska beslutas 2028, säger Torbjörn Ebenhard.
Två år senare ska 200 miljarder dollar per år samlas in från allt från företag till stater.
– Pengar ska mobiliseras från alla som använder naturens resurser. Beslutet liknar mer smörgårdsbord med förslag att jobba utifrån, än skarpa åtaganden, säger Torbjörn Ebenhard.
Rika länder har dock tidigare lovat att bidra med 20 miljarder dollar per år fram till 2030. Därefter 30 miljarder dollar per år.
Totalt beräknas det kosta 700 miljarder dollar per år att finansiera åtagandena i räddningsplanen. Den allra största delen, 500 miljarder dollar, utgörs av subventioner av ett ohållbart nyttjande av naturen som nu ska styras om. Det är upp till varje land att identifiera, åtgärda och rapportera hur de gör detta.
Viktig uppföljning
Om mindre än ett år ska nu länderna lämna besked hur arbetet går med att nå alla mål. Svaren ska sedan sammanställas till en global lägesrapport inför COP 17 – som äger rum hösten 2026.
– Visar det sig att vi inte är på god väg måste nya beslut fattas, säger Torbjörn Ebenhard.
Sverige måste komma ikapp
Sverige ligger redan efter i tidsplanen. Inför COP 16 i höstas skulle alla länder ha inkommit med en nationell strategi och handlingsplan – en så kallad NBSAP – för hur arbetet ska läggas upp fram till 2030.
Regeringen missade deadline med hänvisning till miljömålsberedningen, som haft i uppdrag att titta på hur Sverige uppfyller sina internationella åtaganden gällande biologisk mångfald. Beredningen presenterade sina förslag i februari, men i betänkandet saknade Torbjörn Ebenhard tillräckligt med konkreta förslag på etappmål, styrmedel och åtgärder.
– Regeringen har nu elva månader på sig att både komma fram till en NBSAP och rapportera resultat, säger han.
Läs mer i artikeln: SLU-forskare om miljömålsberedningens förslag: Biologisk mångfald kräver mer än naturvård
Varför är det då viktigt att länderna lämnar in sina NBSAPs?
Jo, det handlar om att i god tid kunna se om de nationella målen ligger i nivå med de globala och om tillräckligt med resurser har avsatts, förklarar Torbjörn Ebenhard.
Naturrestaurering viktig del
Ett av de mest omtalade målen i det globala ramverket handlar om att 30 procent av jordens yta till havs och på land ska vara skyddade senast 2030. Något som inte är meningsfullt utan att natur också restaureras, menar Torbjörn Ebenhard.
Därför ser han Sveriges arbete med EU:s nya förordning om restaurering av naturen som ett viktigt redskap även i arbetet med det globala ramverket för biologisk mångfald. Nästan hälften av målen överlappar, och förordningen gäller som lag i hela EU.
– Naturrestaureringsförordningen tar oss en bit på vägen, och följer vi inte den kan vi ytterst bli bötfällda.
Läs mer om naturrestaureringsförordningen i senaste numret av Biodiverse: Biodiverse nr 1 2025
Fortfarande på spåret
Utmaningarna är stora, tiden knapp – och flera länder ligger efter i arbetet. Trots detta understryker Torbjörn Ebenhard vikten av processen.
– Med besluten på COP 16 är vi fortfarande på spåret. Att enskilda länder ligger efter i arbetet är inte själva konventionens fel. Utan arbetet som bedrivs inom ramen för den hade det varit svårt att överhuvudtaget få en bild av det globala läget för den biologiska mångfalden, säger Torbjörn Ebenhard.
