Biokol används idag framförallt som jordförbättring. I djurhållning kan biokol användas som tillsats i ströbädden för att binda vatten och näringsämnen och därigenom minska avgången av ammoniak från ströbädden. Ett annat alternativ är att tillsätta biokolet redan i djurens foder. I det här projektet vill vi ta fram vetenskapligt underlag som underlättar för svenska kycklinguppfödare att avgöra om det är motiverat att tillsätta biokol i kycklingars foder.
Biokol har förmåga att binda mögelgifter och antinutritionella substanser i foder, och kan även binda vissa för kycklingen ogynnsamma bakterier. Biokol kan därmed bidra till utvecklingen av en stabil och välfungerande miljö i kycklingens tarm. En frisk välfungerande tarm är en förutsättning för en robust kyckling, och särskilt viktigt då en stor del av kycklingens immunförsvar utvecklas i och utgår från tarmslemhinnan. Det finns internationella studier som visat att kycklingar som ges biokol i fodret får bättre ströbädd och högre tillväxt, och som tänkbara förklaringar nämns förbättrad tarmhälsa och näringsutnyttjande. Samtidigt finns en risk att biokolet i kycklingens tarm binder till näringsämnen vilket försämrar kycklingens möjlighet att tillgodogöra sig näringen i fodret. Sannolikt spelar inblandningsnivå och egenskaper hos biokolet stor betydelse. Råvara och temperatur vid tillverkning av biokol har stor inverkan på biokolets förmåga att binda såväl vätska som näringsämnen.
I ett inledande kycklingförsök studeras effekter av olika inblandningsnivåer av biokol på tillväxt, foderutnyttjande, immunstatus, vitaminupptag och på vilka bakterier som dominerar i kycklingarnas mag-tarmkanal. Även hur mycket ammoniak som avges från gödsel analyseras. Studien kommer att ge svar på vad som är en optimal inblandningsnivå i foder till slaktkycklingar. När vi vet vilken iblandningsnivå som fungerar bäst går vi vidare och utvärderar om foder med optimal inblandning av biokol kan lindra symptom hos kycklingar som drabbats av koccidios. Koccidios orsakas av den hos fjäderfän vanligt förekommande tarmparasiten Eimeria.
Projektansvarig:
Helena Wall (Institutionen för husdjurens utfodring och vård, HUV), helena.wall@slu.se
Projektgrupp:
Eva Wattrang (SVA), Robert Söderlund (SVA), Kristina Mjöfors (RISE Research Institutes of Sweden AB), Anna Silvera (Svensk Fågel), Maja Hoffer (Lantmännen Lantbruk), Søren Krogh Jensen (Aarhus University) & Emma Ivarsson (HUV).
