Hästars hovkvalité är av central betydelse för hur de fungerar som sporthästar. Idag är det också populärt att träna och tävla barfota inom flera hästsportdiscipliner.
Kunskapen om vilka egenskaper som karaktäriserar "bra" (slitstarka, oömma) och "dåliga" hovar är dock mycket bristfällig och det finns inga validerade biologiska eller fysikaliska mått att beskriva hovkvalité.
Vi vill undersöka vilka egenskaper hovar har som tål barfotakörning och om det går att utveckla enkla metoder för att avgöra om en hästs hovar klarar att tävla barfota utan risk för ömhet.
Vi vill också undersöka hur prestationen påverkas, om det finns årstider och banor som är olämpliga, om det finns gener som kan förklara skillnaden mellan "bra" och "dåliga" hovar samt om hästar som tävlar barfota "slår sig" mer eller mindre än de med skor.
I den första studien undersökte vi hur prestationen hos travhästar påverkas av att de tävlar barfota. Vi analyserade över 75 000 starter gjorda av drygt 5000 hästar som tävlat både med och utan skor. Hästarna sprang i genomsnitt 0,7 s snabbare per kilometer när de gick helt utan skor jämfört med om det hade skor på alla hovar. Om de tävlade utan skor bara på bak- eller framhovarna gick det också fortare än om de hade alla skor på (0,3-0,4 s/km). I analysen togs alltid hänsyn till en rad andra faktorer som också påverkade hur snabba hästarna var (t.ex. ålder, kön, årstid, banans skick, startspår och startmetod). Att tävla barfota var dock i nästan alla fall förknippat med en ökad risk för galopp och att bli diskvalificerad. Den ökade risken var 15-35 % beroende på årstid. En situation som dock inte medförde ökad risk var om hästarna tävlade barfota bara på framhovarna. Att tävla barfota fram ökar sålunda prestationen utan att öka risken för galopp och diskning. Hela den vetenskapliga artikeln finns här:
Benefits and risks of barefoot harness racing in Standardbred trotters