Trots internationella konventioner och omfattande nationella åtgärder minskar den biologiska mångfalden i Sverige. Betande Gotlandsruss kan vara en metod att stoppa den negativa utvecklingen och samtidigt bidra till att russet, som är en hotad svensk husdjursras, bevaras.
En stor del av odlingslandskapets mångfald är knuten till naturbetesmarker och trots insatser från framförallt betande får och nötkreatur, minskar mångfalden i Sverige. Studier i Europa antyder att betande hästar kan öka den biologiska mångfalden och en svensk studie visar också att hästbetade marker kan ha högre artrikedom än fårbetade.
Om betesdjur ska användas för att gynna mångfalden på bästa sätt, är det viktigt att inte gödsla och stödutfodra eftersom detta påverkar vilka växter och djur som finns på markerna. Det finns flera studier som indikerar att hästar kan ha god förmåga att upprätthålla hälsa och normala fysiologiska funktioner under extensiva förhållanden. Det är därför intressant att utvärdera om hästen är användbar för att främja biologisk mångfald i Sverige, utan att riskera djurvälfärden.
Gotlandsrusset, som funnits på Gotland i flera tusen år, är särskilt intressant för detta ändamål. Rasen har av Jordbruksverket, på uppdrag av FAO (First report on the state of the world's animal genetic resources), klassats som bevarandevärd. Russet anses vara "lättfödd" och har också härdiga egenskaper som många moderna hästraser förlorat, t.ex. tidig och tjock pälssättning. Russet är också är en relativt lätt hästras och eventuella trampskadorna på känsliga marker blir därför begränsade. Trots de senaste årens kraftiga ökning av antalet hästar i landet är antalet russ få och uppfödarna har svårt att sälja hästarna. Enligt russavelsföreningen finns ca 750 ston i avel (dock ej årligen i avel) och man bedömer att antalet skulle behöva vara ca 1000 st för att behålla den genetiska variationen. Det finns sålunda stor anledning att finna en ny funktion för russet i dagens samhälle. Extensiv hållning med syfte att öka den biologiska mångfalden skulle kunna var ett effektivt sätt och skulle också innebära att russets ursprungliga, "härdiga" egenskaper på bästa sätt bevaras.
Syftet med projektet är att utvärdera mångfalds- och djurvälfärdsrelaterade effekter av extensiv hållning av russ. Våra hypoteser är att extensiv, men kontrollerad hållning, av russ på ogödslade naturbetes- och skogsmarker är ett bra sätt att öka den biologiska mångfalden i svenskt jord- och skogsbrukslandskap och att det kan ske med god djurvälfärd. Projektgruppen är tvärvetenskaplig och i den ingår Anna Jansson (professor i djurfysiologi, SLU), Carl-Gustaf Thulin (docent populationsbiologi, SLU), Margareta Stéen (docent veterinärmedicin, Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU), Lars Edenius (professor i viltekologi, SLU), Erik Öckinger (docent i ekologi, Ekologi, SLU), Kristina Dahlborn (professor i integrativ fysiologi, SLU) och Anna Skarin (doktor och forskarassistent i renskötsel, SLU), Sara Ringmark (doktor och adjunkt i djurfysiologi, SLU) och Pablo Garrido (doktor).
För mer information, kontakta Anna Jansson, anna.jansson@slu.se eller Carl-Gustaf Thulin, Carl-Gustaf.Thulin@slu.se
Projektet är hittills finansierat av SLU, Världsnaturfonden, Helge Ax:son Johnson stiftelse och även något via s.k. crowd funding.
Läs mer om resultaten från projektet här.
Russ som påbörjat "slyröjning". Foto: Anna Jansson, SLU.
Läs artikeln ”Släpp hästarna fria” här