Antal nötkreatur som krävs för att nå gynnsam bevarandestatus i svenska naturbetesmarker och djurens metanutsläpp

För att hävda det tillskott av nyrestaurerade gräsmarker på cirka 2,2 miljoner hektar som krävs för att uppnå gynnsam bevarandestatus skulle det utöver dagens betesdjur i en grundberäkning krävas 510 000 dikor, där dessutom alla deras ungnöt föds upp på bete. Detta gäller alltså om hela beteskapaciteten skulle täckas av nytillkomna dikor och deras avkomma. Ytterligare 510 000 dikor innebär en kraftig utökning av dagens dikopopulation om cirka 210 000 djur. Övriga tre undersökta scenarier innebär en ännu större ökning av antalet djur. Om ökningen av betesdjur skulle utgöras av enbart dikor där handjuren, som idag, mestadels föds upp som ungtjurar på stall efter avvänjning, skulle det krävas upp till 600 000 dikor. Om ökningen skulle motsvara dagens sammansättning av mjölkkor och dikor samt kombineras med att alla handjur kastrerades och föddes upp på bete skulle det krävas upp till 700 000 nya kor. Om i stället både sammansättningen av mjölkkor och dikor liksom andelen tjurkalvar som kastreras och föds upp på bete skulle motsvara dagens situation, skulle dagens betesdjur behöva kompletteras med över 1 000 000 ytterligare kor och deras ungnöt.

Flera faktorer påverkar hur många nötkreatur som skulle behövas. Faktorer som minskar betesbehovet är att gräsmarker med återupptagen hävd kan ha lägre betesavkastning än dagens hävdade gräsmarker, framgent kanske man kan tänka sig sänkta avbetningskrav inom miljöersättningarna för betesmarker med åtföljande ökad tillåten mellanårsvariation, vilt utför en del betande, tidigare slåtterängar skulle kunna skötas med slåtter i stället för bete samt att nuvarande ungtjurar som föds upp på stall istället kastreras och föds upp som betande stutar. Med hänsyn taget till samtliga dessa faktorer kan behovet att öka dikopopulationen bli väsentligt lägre, då 150 000 ytterligare dikor med ungnöt skulle behövas för att hävda den areal som behöver restaureras. Det är knappt en tredjedel så många djur som grundberäkningens 500 000 djur.

För att uppnå gynnsam bevarandestatus är det dock tydligt att det krävs fler betande nötkreatur, vilket kommer leda till ökad produktion av enteriskt metan från fodersmältningen. Resultaten från de olika scenarierna visar att det är antalet djur som har störst påverkan på metanproduktionens storlek. Det alternativ som kräver minst antal djur, det vill säga alternativet som innebär en ökning med enbart 510 000 dikor och att alla deras ungnöt föds upp på bete, ger minst ökning av metanutsläppen av de fyra undersökta alternativen. Dessa djur skulle ge en ökning av metanutsläppen på cirka 109 000 ton metan per år, vilket är lika mycket som dagens metanemission från alla svenska nötkreatur, 105 000 ton. Om dikopopulationen enbart behöver öka med 150 000 djur innebär det att metanproduktionen ökar med cirka 30 000 ton per år.

Tillskottet av betande dikor och deras avkomma skulle generera mellan 37 000 och 125 000 ton naturbeteskött, benfri vara, vilket kan jämföras med dagens svenska produktion (90 000 ton benfritt nötkött) eller konsumtion (165 000 ton benfritt nötkött) som även inkluderar importerad vara.

Sammanfattningsvis visar studien att hävd av Sveriges gräsmarker med nötkreatur i den omfattning som krävs för att gräsmarkerna ska uppnå gynnsam ekologisk status kräver ett tillskott på 150 000 – 510 000 dikor och deras avkomma, vilket innebär att produktionen av enteriskt metan skulle öka med 30-100% och att Sverige skulle kunna bli självförsörjande på nötkött.