Syftet med försöket var att undersöka om man kan lära betesdjur att beta bättre. Hos växtätare i vilt tillstånd lär mödrarna sina avkommor vad dessa ska beta genom så kallad social inlärning. I svensk djurhållning är nötkreatur det vanligaste djurslaget som hålls på bete och bland nötkreaturen är majoriteten av mjölkras. När mjölkraskalvar släpps på bete första gången i sitt liv sker det utan sällskap av deras mödrar som kan lära dem hur man bär sig åt. Man skulle kunna tänka sig att kalvarna skulle dra nytta av om de fick sällskap av andra äldre, beteserfarna nötkreatur och att kalvarna därmed snabbare skulle komma igång att beta och att de skulle tappa mindre i vikt i samband med betessläppningen. Unga djur blir också tryggare om de har äldre individer att ty sig till. Många lantbrukare släpper således ut sina förstagångsbetande mjölkraskalvar ihop med några äldre nötkreatur som får agera ”dagmammor” eller ”dagpappor” på betet.
Vad gjorde vi?
Försöket utfördes på Götala försöksstation, Sveriges lantbruksuniversitet, Skara, där vi använde 18 hektar naturbetesmark, som delades in i sex fållor. Varje fålla bestod av såväl fuktiga/våta som friska och torra partier. De fuktiga/våta partierna dominerades av tuvtåtel och halvgräs, de friska partierna av tuvtåtel och rödsvingel, medan de torra partierna bestod av fårsvingel, kruståtel, stagg och olika örter.
De djur som studerades var förstagångsbetande stutar av mjölkrasen SRB (svensk rödbrokig boskap) som vid betessläppningen var 10-11 månader gamla och vägde 260 kg i medeltal. Andragångsbetande SRB-stutar, som var 21-22 månader gamla och vägde 510 kg, användes som ”dagpappor”. Kalvarna delades upp i sex grupper, en grupp till varje betesfålla. Tre av kalvgrupperna fick beta tillsammans med två äldre stutar i varje grupp, medan de tre resterande kalvgrupperna fick beta utan sällskap av äldre djur.
Betessläppning skedde under första veckan i maj, då höjden på betesgräset var 2,9 cm i medeltal. En månad senare var betesgräset 5,8 cm högt. Djurens beteende registrerades med automatisk utrustning på djuren dels under första dygnet efter betessläppningen och under ett dygn en månad senare. Utrustningen bestod av en grimma med en tuggmätare samt ett halsband med en mottagare av satellitsignaler och en accelerationssensor. Tuggmätaren hade en töjbar käkrem, som kände av när djuret betade, när det idisslade och när det inte gjorde några käkrörelser alls. Med mottagaren av satellitsignaler och GPS (global positioning system)-teknik registrerades djurens position. Därmed kunde den sträcka djuren rörde sig under dygnet beräknas. Accelerationssensorn kände av hastighetsförändringar, vilket vi definierade som aktivitet. Djuren vägdes strax före betessläppning, efter första dygnet på bete och efter en månad på bete.
Vad kom vi fram till?
Skillnaderna i kalvarnas beteende var större mellan de två tidpunkterna betessläppning och en månad senare än vad den var mellan kalvar som hade haft sällskap av äldre stutar och de som inte hade haft det. Vi hittade en enda effekt av sällskap med äldre stutar och det var att kalvar med sällskap av äldre stutar hade 13% högre aktivitet under sitt betande än vad kalvar utan sällskap hade.
Kalvarna betade 43% och idisslade 23% av dygnet och det var ingen skillnad om de hade sällskap av äldre stutar eller inte. Däremot idisslade kalvarna mindre vid betessläppning (19% av dygnet) än vad de gjorde en månad senare (28% av dygnet). Under de tre allra första timmarna efter betessläppning åt kalvarna dessutom mindre (17% av tiden) än de gjorde de tre första registrerade timmarna en månad senare (41% av tiden). Vidare var både kalvarna och de äldre stutarna mindre effektiva i sitt betande, det vill säga hade fler och längre pauser i betandet, vid betessläppning än en månad senare.
Första dygnet efter betessläppning gick såväl kalvar som äldre stutar längre sträckor, 18 km, än vad de gjorde en månad senare, då de gick 12 km. Medelaktiviteten under hela dygnet, mätt med acceleratorsensorerna, var hos kalvarna 36% högre vid betessläppning än vad den var en månad senare. Däremot var aktiviteten under just betande 19% lägre vid betessläppning än senare. Detta var tvärtemot vad det var för de äldre stutarna, som hade högre aktivitet under betandet vid betessläppning än en månad senare.
Sällskap av äldre stutar påverkade inte kalvarnas viktförändringar. Under det första dygnet på bete tappade kalvarna, som en effekt av förlorat våminnehåll, 4,6 kg i vikt. I medeltal över den första månaden på bete tappade de 0,3 kg i vikt per dag. För de äldre stutarna var viktförändringen -7,4 kg under första dygnet och +0,1 kg per dag under den första månaden på bete.
Jämförelser med tidigare forskning
Att såväl kalvar som äldre stutar gick längre sträckor och hade lägre beteseffektivitet vid betessläppning än en månad senare kan förklaras med att de vid betessläppningen var nyfikna och strosade runt och undersökte sin nya omgivning. När djur kommer till en ny miljö vill de gärna spana in tänkbara födokällor, vilket i förlängningen leder till bättre möjligheter att hitta föda och därmed större foderintag. Särskilt uttalat är detta beteende i områden med relativt lite och utspritt foder där tillgångarna inte är jämnt fördelade över området, såsom på heterogena naturbetesmarker. Att våra djur strosade runt mer vid betessläppning än efter en månad skulle även kunna förklaras med att de letade efter mer och godare bete, då betestillgången vid betessläppningen var ganska knaper och de smakliga årsskotten gömdes bland gammalt, näringsfattigt fjolårsgräs.
Att kalvar i vår studie med sällskap av äldre stutar var mer aktiva under födosök såväl vid betessläppning som en månad senare skulle kunna förklaras med att de via social inlärning av de äldre djuren lärde sig att bättre spana av sin omgivning än kalvar utan sällskap. I tidigare studier har man undersökt social inlärning vid födosök hos såväl nötkreatur som andra idisslare. Resultaten har varit olika. Ibland verkar unga oerfarna djur ha kunnat dra nytta av äldre djurs erfarenhet och ibland inte. I vår studie skulle man också kunna tänka sig en annan förklaring än social inlärning till att den högre betesaktiviteten hos kalvar med sällskap av äldre stutar var högre. Kanske kalvarna med äldre stutar i gruppen kände sig tryggare och kunde ägna sig mer helhjärtat åt att beta? Att kalvarna generellt idisslade mindre vid betessläppning än vad de gjorde en månad senare skulle kunna tyda på att de kände sig otrygga i sin nya omgivning till att börja med.
Slutsatser
Sällskap av äldre, beteserfarna nötkreatur ökade inte betestiden eller tillväxten hos förstagångsbetande mjölkraskalvar, men kalvar med sällskap av äldre stutar var mer aktiva under betandet.
Finansiering
Studien finansierades av MISTRA, Sparbanksstiftelsen Skaraborg och Sveriges lantbruksuniversitet. Studien ingår i ett stort forskningsprogram rörande naturbetesmarker, Hagmarks-MISTRA.
För mer information om försöket kontakta Anna Hessle.
Prefekt: Anna Wallenbeck, tel. 018-674504.
Ställföreträdande prefekt: Anders Karlsson, tel. 0511-672 10.
Biträdande prefekt för forskarutbildning: Katarina Arvidsson Segerkvist, tel. 0511-671 44.
Biträdande prefekt för grundutbildning: Lisa Lundin , tel. 018-671650.