Resurseffektiv utfodring av dikor - populärvetenskaplig sammanfattning

Foderstater till dikor i dikalvsuppfödning baseras framförallt på olika typer av gräs, antingen i form av bete, eller som konserverat foder i form av ensilage eller hö. I Sverige hålls de flesta dikor på stall under vinterhalvåret och utfodras då oftast med ensilage. Kostnaden för skördat foder är vanligtvis högre än kostnaden för att hålla korna på bete sommartid. Därmed utgör foderkostnaden under stallperioden en betydande andel av de totala foderkostnaderna för dikon under året.

En majoritet av de svenska dikalvarna föds under våren. Det innebär att dikons näringsbehov är relativt lågt under en stor del av stallperioden, eftersom kon inte producerar någon mjölk. Dikor utfodras vanligtvis i fri tillgång under vintern av rationella skäl. Dock medför den fria tillgången på foder, i kombination med det låga näringsbehovet under den två första tredjedelarna av dräktigheten, att dikorna riskerar att överutfodras med både energi och protein under denna tid.

En vanlig metod för att reglera foderintaget hos dräktiga dikor vid utfodring i fri tillgång är att senarelägga vallskörden. Detta resulterar i ett grovfoder med hög koncentration av fiber (NDF) och låg smältbarhet, vilket ger hög vomfyllnad och därmed begränsar kons intag. Fältstudier har dock visat att traditionella gräsblandningar, trots en sen skörd, kan ha en för bra näringsmässig kvalitet för dräktiga dikor. Överutfodring av dikor under dräktigheten kan leda till feta kor som löper ökad risk för komplikationer vid kalvning. Underutfodring som resulterar i negativ energibalans och ett dåligt hull vid kalvning kan å andra sidan få negativa effekter på kons förmåga att bli dräktig igen efter kalvning, samt på kalvens tillväxt och avvänjningsvikt. Överutfodring med protein kan leda till onödiga förluster av kväve från gödseln, eftersom ett intag av protein som överstiger kons och vommikrobernas behov utsöndras i urinen. Ur ett ekonomiskt, miljö- och produktionsperspektiv finns det alltså mycket att vinna på att hushålla med foderresurserna och utfodra rätt kvalitet och kvantitet i rätt tid.

Den lätta köttrasen Hereford och den tunga köttrasen Charolais är två av de vanligaste köttraserna I Sverige. Historiskt sett har dessa raser utvecklats för att vara anpassade till system baserade på låg- respektive högkvalitativa grovfoder. De svenska avelsmålen säger än i dag att hereford ska avlas för en mer extensiv produktion än charolais. Frågan har därmed väckts om intag och foderutnyttjande skiljer mellan dessa raser på grund av deras olika evolutionära bakgrund. Information kring detta är önskat, eftersom det i så fall skulle kunna innebära att utfodringsrekommendationerna bör skilja mellan de olika raserna.

Syftet med detta projekt var att utvärdera den näringsmässiga kvaliteten på olika typer av fiberrika grovfoder, samt jämföra dessa med en traditionell blandad gräsvall, genom att utfodra dem i fri tillgång till dräktiga dikor. Vårt fokus har varit att studera grovfodrens effekter på foderintag, foderutnyttjande, kväveutsöndring, kons energistatus före och efter kalvning, samt kalvens prestation, för att på så sätt förbättra effektiviteten i foderanvändningen till vårkalvande dikor.

Tre utfodringsförsök genomfördes på forskningsanläggningen SLU Götala nöt- och lammköttsforskning i Skara. I det första försöket studerades hur tre sent skördade grovfoder; ensilage av timotej, rörflen och helsäd av havre, påverkade foderintag, fodrens smältbarhet, idisslingstid, partikelstorlek i träck och kväveutnyttjande hos dräktiga dikor av raserna hereford och charolais när de utfodrades i fri tillgång. In nästa två utfodringsförsök utfodrades fyra grovfoderstater baserade på ensilage av timotej och ängssvingel, rörsvingelhybrid, rörflen eller kornhalm kompletterat med rapsmjöl till dikor av rasen hereford under de sista 16 veckorna före kalvning. Dagligt foderintag, förändringar i vikt, hull och vissa blodmetaboliter före och efter kalvning registrerades kontinuerligt, medan fodrens effekt på kornas kväveutnyttjande utvärderades i mitten av dräktigheten. I det tredje försöket registrerades också fodrens effekt på kalvens födelsevikt, tillväxt och avvänjningsvikt.

Trots att alla perenna gräs i studierna skördades i ett liknande mognadsstadium, blomning, uppvisade de skillnader i fiberkoncentration och smältbarhet som var stora nog för att ge upphov till skillnader i foderintag. Korna konsumerade större mängder av de mer smältbara grovfodren, dvs. av timotej, timotej/ängsvingel, och rörsvingelhybrid, jämfört övriga grovfoder. Kornas dagliga intag av NDF var ca 0.9% av kroppsvikten, vilket kan användas som en grov "tumregel" på gårdsnivå när man vill förutsäga foderåtgången. Detta förutsätter dock att kons vikt är känd och att fodret analyserats.

Resultaten visade tydligt att en foderstat bestående av en sent skördad traditionell blandvall av timotej och ängsvingel, eller av rörsvingelhybrid, blev för näringsrik för dräktiga dikor, vilket avspeglade sig i både vikt- och hullökningar före kalvning. Däremot begränsade den låga smältbarheten på rörflensensilaget och halmfoderstaten kornas möjlighet att öka foderintaget för att möta det högre näringsbehovet av den växande kalven i slutet av dräktigheten, vilket resulterade i vikt- och hullminskningar och i en uppenbar negativ energibalans hos de kor som utfodrades med halmfoderstaten. Nivån av näringstillförsel under dräktigheten hade dock ingen signifikant effekt på kornas dräktighetsresultat eller kalvens prestation under den efterföljande betesperioden.

Kornas utnyttjande av kvävet i de olika foderstaterna förbättrades vid ett högre intag av smältbara kolhydrater, vilket resulterade i en lägre utsöndring av kväve i urinen. Utfodring med rörflen ledde till den högsta kväveutsöndringen, vilket troligtvis kunde förklaras av dess låga smältbarhet i kombination med dess relativt höga koncentration av kväve

Korna av rasen Charolais hade en högre daglig foderkonsumtion jämfört med korna av rasen Hereford, men denna skillnad försvann när intaget relaterades till kornas kroppsvikt. Alltså verkade storleken på foderintaget vara mer relaterat till storleken på kon än till rasen i sig. Vi observerade inga skillnader mellan raserna vad gällde fodrens smältbarhet, även om de två raserna uppvisade ett par skillnader i idisslingstid och partikelstorlek i träck.

Studierna i detta projekt visar att det finns potential att öka effektiviteten i utfodringen av dikor under dräktigheten. Genom att använda fiberrika grovfoder med låg smältbarhet kan foderintaget och därmed foderkostnaden reduceras, likaså risken för överutfodring med energi och protein, utan några efterföljande negative effekter på kons prestation. För att uppnå de önskade foderegenskaperna måste traditionella gräsvallar baserade på timotej och ängssvingel skördas i ett sent utvecklingsstadium, till och med senare än blomning. Sent skördad rörflen verkar då vara ett bättre alternativ, eftersom den resulterade i en måttlig vikt- och hullminskning före kalvning, samt i en låg foderkostnad tack vare det lägre foderintaget.

Kontaktperson: Mikaela Jardstedt

Projektorganisation: Projektet var ett samarbete mellan Inst. för husdjurens miljö och hälsa, SLU, Köpenhamns universitet och Saxony Milk Recording Association, Lichtenwalde, Tyskland.

Finansiering: Finansiärer av detta projekt är EU:s regionala utvecklingsfond interreg Öresund-Kattegatt-Skagerrak, Västra Götalandsregionen, SLU, Agroväst, Skaraborgs kommunalförbund och Anders Elofssons fond.