Oron för skogsdöden blev starten för ICP Forests; ett program för övervakning av luftföroreningar, och ett snart 40-årigt exempel på hur globala program kan harmoniseras med nationella.
Idag är kolinbindningen en av de största frågorna när det gäller skog, både nationellt och globalt.
Men på det tidiga 80-talet var inte klimatförändringar den stora skogsanknutna miljöfrågan; det var "skogsdöden”. Över hela världen observerade man under flera år att skogen mådde dåligt och att barrträdens kronor blev glesare. Huvudspåret var att nedfall från förbränning av fossila bränslen sakta dödade skogarna.
ICP Forests föds
För att samla in data och hålla koll på skogars hälsa startades en rad initiativ under FN:s luftvårdskonvention, som ligger under FN:s ekonomiska konvention för Europa, UNECE. Ett av dessa var International Co-operative Programme on Assessment and Monitoring of Air Pollution Effects on Forests – ICP Forests. Samtidigt startades även programmet(länk sist)
– I princip var man orolig för försurningsskador på grund av olja och kolkraft. Den debatten kom snabbt till Sverige eftersom vi såg samma sak här, säger Sören Wulff, miljöanalysspecialist vid institutionen för skoglig resurshushållning på SLU, och den som har samordnat fältinventeringen och skött de svenska dataleveranserna till ICP Forests.
Inbakat i “rikstaxen”
1984 började Sverige inventera de nya skogsskadesymptomen. Inventeringsmomentet innebar att kronutglesning, som sågs som ett mått på trädens hälsa, introducerades i Riksskogstaxeringen (RT). Data sammanställdes på riks- och regionalnivå och så fortsatte det i ett tiotal år, fram till 1994. Då gjorde den politiska utvecklingen att arbetet förändrades:
Nödvändiga anpassningar och harmonisering
Istället för att lägga ut ett helt nytt stickprov, valde Sverige att nyttja de permanenta provytor man redan hade inom Riksskogstaxeringen. Man använde då den RT-provyta som låg närmast skärningspunkten för ICP:s rutnät. Den typen av harmonisering – för att göra arbetet smidigare men också bibehålla kompatibiliteten – har Sören Wulff ofta stått för.
– ICP har en manual och jag har länge försökt jobba för att vi ska hålla oss till den och arbeta enligt plan. Till exempel genom att vi använder närmsta permanenta provyta. Men vi har också gjort anpassningar. I södra Sverige har vi 16x16 kilometers rutnät, längre norrut är det 32x16 och i Lappland 32x32. Det är en kompromiss eftersom vi annars skulle få flera träffar på samma provyta, säger Sören Wulff.
Mot ett nytt arbetssätt
Arbetet med Sveriges ICP-rapportering som infördes med EU-inträdet fortsatte till 2006. Då upphörde finansieringen från EU. Surt nedfall var inte längre en ”het” miljöfråga”.
I länder där inventeringen genomfördes separat från nationella skogliga inventeringar, upphörde man i många fall med dataleveranserna. Eftersom Sveriges leveranser var knutna till Riksskogstaxeringen, var det inte ett problem här på samma sätt. I Sverige inventerar man varje år inom Riksskogstaxeringen, med ett rullande schema som innebär att man kommer tillbaka till en provyta efter fem år.
Fältsäsongen 2018 fanns det ett förslag om att avsluta registreringen av kronutglesning – och därmed också dataleveranserna. ”Räddningen” blev EU:s så kallade takdirektiv om att minska nationella utsläpp av luftföroreningar:
– För att uppfylla åtagandet gentemot EU data som levereras till ICP Forests. Därför fortsätter verksamheten. I alla fall för en tid, säger Sören Wulff.