Skadegörare orsakar ödeläggelse i naturreservat

Naturreservat bildas av Länsstyrelsen, på initiativ av myndigheten själv eller efter önskemål från allmänheten eller markägaren. För att så skall ske måste reservatet anses uppfylla ett syfte: bevara den biologiska mångfalden; vårda och bevara värdefulla naturmiljöer; sörja för människans behov av friluftsliv; skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer; eller skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter.

Om Länsstyrelsen bedömer att så är fallet och syftet har tillräckligt stort miljövärde kan reservatet inrättas. I samband med reservatsbildningen skrivs en detaljerad skötselplan som beskriver detta syfte samt vilka regler som måste åtföljas för att det skall kunna uppfyllas.

Dessa regler har formulerats på olika sätt under olika tidsperioder. Under 1900-talet låg ofta tyngdpunkten på förbud mot åtgärder. Bevarandet antogs förutsätta mänsklig passivitet – så kallad ”fri utveckling”. Idag vet vi att detta inte alltid är det som bäst gynnar reservatets syfte, i synnerhet inte när det syftet är att vårda och bevara naturmiljöer. I reservat anlagda på senare år ges därför förvaltaren större handlingsutrymme. Det är dock svårt att ändra äldre reservats syftesbeskrivning eller regler i efterhand, vilket begränsar möjligheten att vidta skyddande åtgärder i äldre reservat.

Fallet Örups almskog

Almskogen, den enda egentliga i sitt slag i Sverige, utgöres till största delen av alm med inblandning av ek, ask, avenbok och lönn och en mängd vildapel.                                                                                                          Valdemar Bülow, 1916

Strax söder om Tomelilla i Skåne ligger Örups slott, ett gods med anor från sent 1400-tal. 1913 styckades dess ägor upp och såldes, och i samband med det skänktes ett 8,5 hektar stort område till Skånes Naturskyddsförening. Området präglades av en almskog, den största i Sverige. Några av träden var gamla, men de flesta härstammade från 1800-talet, då området upphört vara hagmark åt godsets hästar. Utan betande djur växte träden fritt, och almarna trivdes bäst. Skogen utvecklades snart till en alldeles unik svensk biotop, ett nästan helt rent almbestånd, och Naturskyddsföreningen fick den fridlyst som naturreservat 1928.

Örups almskog blev ett begrepp och ett omtyckt utflyktsmål för såväl ekologer som naturälskande barnfamiljer. Ännu mer omtyckt var skogen av ett sextiotal arter av mossor, lavar, insekter och svampar som var helt beroende av alm för sin existens, och av ytterligare 400 som på ett eller annat sätt använde trädet.

Bild från Örup naturreservat, året är 1982. Foto:Gunvor Lind

Almsjukan kommer

Detta paradis finns inte längre kvar. 1978 kom almsjukan till skogen, som sporer av svampen Ophiostoma, ditburna av almsplintborrar. Det är oklart hur svampen hamnade i Sverige, men dess spridning över längre sträckor sker genom att människan transporterar infekterat almvirke. Svampen hade vid den tidpunkten inte påträffats i övriga Skåne, och anlände kanhända med någon båtlast från Polen, Tyskland eller Baltikum med destination Ystad eller Simrishamn, men ingen vet säkert. Skogsvårdsstyrelsen började inventera händelseutvecklingen 1980 och fann redan det året att var sjunde alm var död. 1982 var det fyra av tio. Två år senare, sju av åtta.

Det är svampen som dödar almarna, men det är skalbaggen som sprider sjukdomen. Den lägger sina ägg i de sjuka träden, och när de färdiga skalbaggarna kryper ut ur barken fastnar sporerna på deras sköldar. De söker upp nya träd att gnaga på, och sjukdomen förs vidare. Därför är ett av mycket få kända sätt att bromsa dess framfart att ta bort alla träd som visar symptom. Står de kvar över vintern genererar vart och ett av dem hundratals nya skalbaggar till våren.

Det har skrivits mycket om Naturskyddsföreningens agerande när almsjukan 1979 konstaterades i Örup. Eftersom skogen var ett naturreservat motsatte sig föreningen allt ingripande, med motiveringen att sjukdomsutbrott är naturliga förlopp och att i ett naturreservat ska naturen ha sin gång. De stödde sig även på en uttalad förhoppning att några motståndskraftiga träd skulle överleva, ur vilka en ny almskog kunde spira. I det fridlysta områdets bestämmelse stod visserligen att ”all åverkan är förbjuden”, men också att detta ”inte skulle utgöra hinder för åtgärder i form av gallringar och röjningar som befinnes nödvändiga för att, såvitt möjligt, bibehålla området vid den typ fridlysningen avser att bevara.” Naturskyddsföreningen hade alltså möjligheten att agera, men valde att låta bli.

Detta representerar en inställning som var omodern redan 1980 och som förhoppningsvis försvunnit idag, och föreningen fick utstå en hel del ovett för sitt beslut. Belackarna ansåg bland annat att en sjukdom som introducerats av människan inte kan ses som naturlig, att almsjukan kunde ha hejdats eller bromsats och att ett unikt ekosystem kunde ha räddats, samt att det inte fanns några vetenskapligt grundade anledningar att tro att några träd skulle vara motståndskraftiga. Det gjordes till och med en polisanmälan där Naturskyddsföreningen anklagades för att avsiktligt ha låtit almsjukan få fäste i Skåne.

Sett i retrospektiv är det visserligen lätt att vara kritisk mot Naturskyddsföreningens argumentation, men det är samtidigt oklart vilken skillnad en kampinsats skulle ha gjort i det långa loppet. Det skulle aldrig ha varit möjligt att utrota sjukdomen. Den hade kunnat bromsas, och det hade i sig haft ett värde. Almskogens funktion som smitthärd, epicentrum för det skånska utbrottet, hade blivit mindre intensifierad. Men Örups almar hade tvivelsutan fortsatt att dö varje år, och så småningom hade de varit borta. Kanske hade de funnits kvar i 25 år istället för de ca 10 som nu blev fallet. Vad de femton åren hade varit värda i efterhand är en öppen fråga.

Ett upprop för almen

Hursomhelst försvann almskogen. Eftersom almsjukan är mindre aggressiv på de minsta träden, lyckas emellanåt några almar än i dag bli tillräckligt gamla för att fröa av sig och generera nya träd. Arten alm finns kvar i Örup, men inte trädet alm. Det är reducerat till sporadiska buskar och sly. Området är fortfarande ett naturreservat, men nu med helt andra värden än de som skulle värnas 1928. Hur många av de sextio almberoende arterna som finns kvar är inte känt, men de flesta av dem var epifyter som mossor och lavar, som specialiserat sig på de stora almarnas ovanliga bark (de räknas tillsammans med askar till s.k. rikbarksträd, med betydligt högre pH än andra lövträd). Sådan bark är sedan länge förlorad i Örup.

Hoppet om att almskogen en gång ska återuppstå står främst till att hitta individer som råkar vara motståndskraftiga. Sådana finns, men de är försvinnande få. Skogforsk har tagit initiativ till ”almuppropet”, en vädjan till allmänheten om att höra av sig om friska almar påträffas i närheten av sjuka och fick under 2023 in ett hundratal tips som ska följas upp. Dessutom pågår förädlingsarbete för att ta fram motståndskraftiga individer. I en statlig utredning som presenterades i maj 2024 föreslås att staten skjuter till ytterligare medel för att fortsätta och utveckla detta arbete. Om det blir så är det möjligt att vi i framtiden kan plantera ut resistenta almar i Örup och återskapa skogen. Kanske kommer de förlorade följearterna då också att återkomma, liksom barnfamiljerna och ekologerna. Men även om sådana träd skulle finnas tillgängliga idag, vilket de verkligen inte gör, skulle det dröja 150 år innan Örups almskog återfått sin forna prakt.

Fallet Fiby urskog

Sedan januari 2022 möts besökaren i naturreservatet Fiby urskog av en skylt:

Varning!

På grund av hög risk för fallande träd är stigen avstängd tills vidare och kommer inte att underhållas. Besök i reservatet sker på egen risk.

Fiby är ett 87 hektar stort naturreservat strax väster om Uppsala. Det är en typisk urskogsmiljö huvudsakligen bestående av blandad barrskog men även av stora områden lövskog med inslag av ädla lövträd. Marken är kuperad med sänkor och dalgångar, och strödd med stora mosstäckta klippblock. Reservatets norra del upptas av en sjö. Stämningen inne bland de mörka träden är (eller var) som tagen ur en tavla av John Bauer. Trolsk, nästan andäktig.

Skogen ”upptäcktes” under en växtbiologisk exkursion 1910, ledd av professor Rutger Sernander. Han beskrev efteråt en urskogsmiljö med jättelika granar, nästan en meter i diameter, och enar stora som träd. Undersökningar skulle senare visa att skogen varit i princip helt orörd sedan slutet av 1700-talet. Under de kommande decennierna arbetade Sernander hårt för att få området skyddat och den unika miljön bevarad. Skogen fridlystes 1920, men fick inte status som naturreservat förrän 1966, tjugo år efter professorns död. Den enda påverkan den utsatts för de sista 250 åren är att Länsstyrelsen hållit stigarna öppna genom att flytta undan nedfallna träd och liknande. Något skogsbruk har inte försiggått.

Fiby urskog är förmodligen Uppsalas mest kända naturreservat. Det är en plats för skolutflykter, mykologiska exkursioner och avkopplande skogsvandringar, och antalet årliga besökare är så stort att skogen stundtals utsätts för påtagligt slitage. I beslutet att inrätta reservatet står att Länstyrelsen därför har rätt att förbjuda allmänheten tillträde till vissa områden.

Torkan och barkborren

Som texten på skylten anger är dock reservatet idag i princip stängt, även om det inte är uttryckligen förbjudet att vistas i det. Orsaken till detta beslut är det granbarkborreangrepp som allt sedan den svåra torkan 2018 har plågat Sverige och stora delar av övriga Europa.

Granbarkborren är en skalbagge, bara några millimeter stor. Som namnet antyder gräver den sig in i granens bark, och lägger där sina ägg. När de kläcks äter larverna av barken, och när de förpuppats och skalbaggen är färdig äter även den bark i några veckor innan den gräver sig ut i friheten och flyger iväg. Granen försvarar sig dock förtjänstfullt. Under normala omständigheter rår inte skalbaggarna på ett friskt träd, och de riktar därför in sig på de sjuka och stressade. Men ett sådant träd ger upphov till en stor mängd nya skalbaggar, och om många närstående träd är stressade samtidigt, av exempelvis torka, kan mängden skalbaggar bli så stor att även friska träd dör – vilket sker efter ungefär 4 000 angrepp på en och samma gran. Precis som i fallet med almsjukan är det därför viktigt att ta bort de döda träden innan skalbaggarna kryper ut, vilket tar ungefär 8-10 veckor från det att äggen läggs.

Det pågående utbrottet rullar fortfarande på det momentum det fick av torkan 2018. Det har inte kunnat begränsas genom att ta bort angripna träd – de har helt enkelt varit alldeles för många, och sju av tio har fått stå kvar. Men i just naturreservat är detta ett problem även under mindre utbrott än det nuvarande. Föreskrifterna kan omöjliggöra mänskliga ingrepp, och även när de inte gör det är sökandet efter angripna träd mycket resurskrävande. Det gör att naturreservatets granar angrips hårdare. Eftersom skalbaggarna dessutom föredrar stora, äldre träd, vilka är mångtaliga i reservaten, blir effekten ännu värre. Detta orsakar ibland spänningar mellan skogsägare och myndigheter, eftersom de produktionsskogar som ligger intill de angripna reservaten förstås också drabbas när skalbaggarna flyger ut ur dem. Eller omvänt, att ett stort angrepp i en närliggande produktionsskog sprider sig in i ett reservat där åtgärder är förbjudna.

Stängda reservat

I Fiby urskog står (eller ligger) ett mycket stort antal döda granar, och de som inte angripits ännu lever på lånad tid. De döda träden ruttnar snabbt och kan knäckas eller vältas även i svaga vindbyar, varför det nu är förknippat med fara för hälsan att röra sig inne i skogen. Detta är förstås orsaken till att Länsstyrelsen avrått från besök. Men en annan orsak är att det faktiskt är nästan omöjligt att ta sig fram i den oländiga terrängen med mindre än att oupphörligt behöva klättra över stora stammar. Det ser ut som att en storm dragit fram och fällt nästan allt i sin väg.

Så här lär det förbli under överskådlig tid. Så länge utbrottet pågår är det både farligt och meningslöst att rensa upp stigarna, och kanske kommer det inte att hända förrän snart sagt varenda gran i urskogen är död. Dessutom saknar Länsstyrelsen för närvarande medel att lägga på det mycket omfattande uppröjningsarbetet. Fiby urskog kommer inte att ta emot några besökare på länge ännu.

Fiby är inte det enda naturreservatet i Upplands län som drabbats av detta öde. I skrivande stund är sex andra reservat också avstängda. Reservaten kommer förstås att förbli reservat även efter granbarkborrens härjningar, men landskapet i dem kommer att se väsentligt annorlunda ut, och några över 200 år gamla granar lär det inte finnas kvar i dem. Sådana träd är nästan obefintliga utanför reservaten, och för varje angripet reservat blir de allt ovanligare, både att uppleva för besökarna och att bo i för de arter som är beroende av just gamla granar för sin överlevnad. Granbarkborrens härjningar har således en stor inverkan på oss. Den påverkar inte bara skogsbrukets avkastning utan även vår, och många andra arters, tillgång till gammal granskog.

Formella hinder mot insatser

Fiby urskog är, som många äldre reservat, ett exempel på hur välvilligt formulerade, men idag omoderna, föreskrifter leder till en skyddsvärd naturmiljös förstörelse snarare än dess räddning. Syftet i Fiby är ”att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturområden genom att låta området utvecklas fritt utan mänskliga ingrepp.” Reservatets föreskrifter kretsar främst kring vad som inte får göras, och ett av tretton särskilt formulerade förbud rör att “avverka, röja, skogsodla eller utföra annan skogsbruksåtgärd eller på annat sätt skada levande eller döda träd och buskar eller annan växtlighet”. Det är lätt att förstå logiken: här finns något fint och värdefullt som vi vill bevara, och för att bevara det förbjuder vi alla slags åtgärder. Finns det 200 år gamla granar, måste vi skydda dem genom att förbjuda att de huggs ner.

Resultatet blev alltså det motsatta. I såväl Fiby urskog som i Örups almskog ledde varje döende träd till ett högre infektionstryck på de träd som stod kvar. Om målet var att bevara det som fanns, det vill säga urskogen eller en unika almskogen, var skötselplanens laissez-faire-inställning direkt kontraproduktiv.

Möjligheten finns för ansvarig myndighet att i särskilda fall söka dispens för avsteg från reservatets föreskrifter, men aldrig från dess syfte. Eftersom ”utvecklas fritt utan mänskliga ingrepp” är inskrivet som ett syfte i Fiby kan det inte ges några dispenser, och det var därför omöjligt att skydda reservatet mot granbarkborren.

Med en annan syftesbeskrivning hade saken kommit i ett annat läge. Naturreservatet Granliden i nordöstra Uppland bildades 2017. Här är syftet ”att bevara områdets kalkbarrskog och sumpskog med dess ekosystem och biologiska mångfald, särskilt den kalkgynnade svamp- och kärlväxtfloran”, vilket bland annat ska uppnås genom att ”genomföra åtgärder som gynnar prioriterade arter”. Med den beskrivningen behövs inte ens någon dispens för att exempelvis utföra fällning och barkning av angripna träd.

Men även när en dispens formellt vore möjlig att söka är de praktiskt svåranvändbara mot granbarkborrar. 150 av Upplands naturreservat förvaltas av Länsstyrelsen. Myndigheten letar efter angripna träd på våren för att hinna fälla dem innan skalbaggarna kläcks under försommaren, men dispensansökningar har flera månaders handläggningstid. Både en och två generationer barkborrar hinner bli flygfärdiga i reservatet innan den byråkratiska processen hunnit klart. Undantaget är när granar fällts av vinterstormar och en dispens kan göra det möjligt att avbarka träden innan vårens granbarkborrar kläcks.

Begränsande resurser

Därför fokuserar Länsstyrelsen huvudsakligen på de reservat där åtgärder är tillåtna, och där den växande granskogen är central för reservatet syfte, som i fallet Granliden ovan. Arbetet görs med helikopter, hundar som specialiserats på granbarkborreangripna träd, och genom att handläggarna själva söker i skogen. Med sådana metoder har en handfull naturreservat i Uppland räddats från Fiby urskogs öde.

Det hade varit möjligt att rädda fler, men det hade krävt större resurser än vad myndigheten nu förfogar över. Länsstyrelsens arbete med granbarkborrebekämpning utförs huvudsakligen av två personer. De beskriver det som en omöjlighet att hinna med mer än en bråkdel av de 150 reservaten.  Dessutom är sommaren den viktigaste tiden för arbetet, vilket kolliderar med semestertider. Krav på tidsödande upphandlingar av arbeten som avverkning och helikopterflygningar påverkar också möjligheten att hinna fälla angripna träd.

Dessa resursbegränsningar påverkar också nybildningen av reservat. Det är dyrt att genomföra de regelbundna sök- och saneringsinsatser som krävs för att aktivt skydda natur mot granbarkborreangrepp, men billigt att låta reservaten klara sig själva utan mänsklig hjälp. Därför väljs ibland syftesformuleringar som lutar mer åt den fria utvecklingen, trots vetskapen om att en större handlingsfrihet vore bättre för de miljövärden som ska skyddas.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att två slags brister förvärrar skadorna i naturreservaten. Den ena är den rent monetära. Granbarkborreangreppet är för omfattande för att mer än en handfull av reservaten ska kunna skyddas med de finansiella medel Länstyrelsen kan lägga på arbetet idag. Naturvård kostar pengar, och hur reservaten ska prioriteras är förstås i grunden en politisk fråga.

Den andra bristen är en historisk brist på kunskap om skadegörarnas förödande potential. Den har lett till att reservat fått regelverk som omöjliggjort åtgärder som varit nödvändiga för att rädda dem. Dagens större förståelse för skogspatologi gör att dagens naturreservat räddas från just sådana misstag. Men framtiden kommer att medföra nya utmaningar efter granbarkborren, vilka på samma sätt måste mötas med ny kunskap. I arbetet med att utveckla denna kunskap spelar SLUs Skogsskadecentrum en viktig roll.

Text: Mårten Lind på uppdrag av SLU Skogsskadecentrum