Fallet Fiby urskog
Sedan januari 2022 möts besökaren i naturreservatet Fiby urskog av en skylt:
Varning!
På grund av hög risk för fallande träd är stigen avstängd tills vidare och kommer inte att underhållas. Besök i reservatet sker på egen risk.
Fiby är ett 87 hektar stort naturreservat strax väster om Uppsala. Det är en typisk urskogsmiljö huvudsakligen bestående av blandad barrskog men även av stora områden lövskog med inslag av ädla lövträd. Marken är kuperad med sänkor och dalgångar, och strödd med stora mosstäckta klippblock. Reservatets norra del upptas av en sjö. Stämningen inne bland de mörka träden är (eller var) som tagen ur en tavla av John Bauer. Trolsk, nästan andäktig.
Skogen ”upptäcktes” under en växtbiologisk exkursion 1910, ledd av professor Rutger Sernander. Han beskrev efteråt en urskogsmiljö med jättelika granar, nästan en meter i diameter, och enar stora som träd. Undersökningar skulle senare visa att skogen varit i princip helt orörd sedan slutet av 1700-talet. Under de kommande decennierna arbetade Sernander hårt för att få området skyddat och den unika miljön bevarad. Skogen fridlystes 1920, men fick inte status som naturreservat förrän 1966, tjugo år efter professorns död. Den enda påverkan den utsatts för de sista 250 åren är att Länsstyrelsen hållit stigarna öppna genom att flytta undan nedfallna träd och liknande. Något skogsbruk har inte försiggått.
Fiby urskog är förmodligen Uppsalas mest kända naturreservat. Det är en plats för skolutflykter, mykologiska exkursioner och avkopplande skogsvandringar, och antalet årliga besökare är så stort att skogen stundtals utsätts för påtagligt slitage. I beslutet att inrätta reservatet står att Länstyrelsen därför har rätt att förbjuda allmänheten tillträde till vissa områden.
Torkan och barkborren
Som texten på skylten anger är dock reservatet idag i princip stängt, även om det inte är uttryckligen förbjudet att vistas i det. Orsaken till detta beslut är det granbarkborreangrepp som allt sedan den svåra torkan 2018 har plågat Sverige och stora delar av övriga Europa.
Granbarkborren är en skalbagge, bara några millimeter stor. Som namnet antyder gräver den sig in i granens bark, och lägger där sina ägg. När de kläcks äter larverna av barken, och när de förpuppats och skalbaggen är färdig äter även den bark i några veckor innan den gräver sig ut i friheten och flyger iväg. Granen försvarar sig dock förtjänstfullt. Under normala omständigheter rår inte skalbaggarna på ett friskt träd, och de riktar därför in sig på de sjuka och stressade. Men ett sådant träd ger upphov till en stor mängd nya skalbaggar, och om många närstående träd är stressade samtidigt, av exempelvis torka, kan mängden skalbaggar bli så stor att även friska träd dör – vilket sker efter ungefär 4 000 angrepp på en och samma gran. Precis som i fallet med almsjukan är det därför viktigt att ta bort de döda träden i god tid innan skalbaggarna kryper ut. Det gör de ungefär 8-10 veckor från det att äggen läggs, men träden bör helst tas tidigare eftersom fullbildade skalbaggar kan överleva i de stora mängder bark som lossnar vid avverkningen.
Det pågående utbrottet rullar fortfarande på det momentum det fick av torkan 2018 , men har alltsedan 2022 minskat kraftigt i omfattning. Att ta bort angripna träd har dock inte haft någon relevant betydelse för denna minskning – de har helt enkelt varit alldeles för många, och sju av tio har fått stå kvar. Men i just naturreservat är detta ett problem även under mindre utbrott än det nuvarande. Föreskrifterna kan omöjliggöra mänskliga ingrepp, och även när de inte gör det är sökandet efter angripna träd mycket resurskrävande. Det gör att naturreservatets granar angrips hårdare. Eftersom skalbaggarna dessutom föredrar stora, äldre träd, vilka är mångtaliga i reservaten (och ofta en orsak till att reservaten alls inrättades), blir effekten ännu värre. Detta orsakar ibland spänningar mellan skogsägare och myndigheter, eftersom de produktionsskogar som ligger intill de angripna reservaten förstås också drabbas när skalbaggarna flyger ut ur dem. Eller omvänt, att ett stort angrepp i en närliggande produktionsskog sprider sig in i ett reservat där åtgärder är förbjudna.
Stängda reservat
I Fiby urskog är angreppet över. Nästan alla stora granar som fanns i reservatet är döda, och det finns inte längre något kvar för skalbaggarna att leva i. De döda träden ruttnar snabbt och kan knäckas eller vältas även i svaga vindbyar, varför det nu är förknippat med fara för hälsan att röra sig inne i skogen. Detta är förstås orsaken till att Länsstyrelsen avrått från besök. Men en annan orsak är att det faktiskt är nästan omöjligt att ta sig fram i den oländiga terrängen med mindre än att oupphörligt behöva klättra över stora stammar. Det ser ut som att en storm dragit fram och fällt nästan allt i sin väg. Eller snarare en tromb, eftersom alla träden ligger huller om buller som i en timmerbröte.
Så här lär det förbli under överskådlig tid. Så länge utbrottet pågår är det både farligt och meningslöst att rensa upp stigarna, och kanske kommer det inte att hända förrän snart sagt varenda gran i urskogen har fallit. Dessutom saknar Länsstyrelsen för närvarande medel att lägga på det mycket omfattande uppröjningsarbetet. Fiby urskog kommer inte att ta emot några besökare på länge ännu.
Fiby är inte det enda naturreservatet i Upplands län som drabbats av detta öde. I skrivande stund är sex andra reservat också avstängda. Reservaten kommer förstås att förbli reservat även efter granbarkborrens härjningar, men landskapet i dem kommer att se väsentligt annorlunda ut, och några över 200 år gamla granar lär det inte finnas kvar i dem. Sådana träd är nästan obefintliga utanför reservaten, och för varje angripet reservat blir de allt ovanligare, både att uppleva för besökarna och att bo i för de arter som är beroende av just gamla granar för sin överlevnad. Granbarkborrens härjningar har således en stor inverkan på oss. Den påverkar inte bara skogsbrukets avkastning utan även vår, och många andra arters, tillgång till gammal granskog.
Formella hinder mot insatser
Fiby urskog är, som många äldre reservat, ett exempel på hur välvilligt formulerade, men idag omoderna, föreskrifter leder till en skyddsvärd naturmiljös förstörelse snarare än dess räddning. Syftet i Fiby är ”att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturområden genom att låta området utvecklas fritt utan mänskliga ingrepp.” Reservatets föreskrifter kretsar främst kring vad som inte får göras, och ett av tretton särskilt formulerade förbud rör att “avverka, röja, skogsodla eller utföra annan skogsbruksåtgärd eller på annat sätt skada levande eller döda träd och buskar eller annan växtlighet”. Det är lätt att förstå logiken: här finns något fint och värdefullt som vi vill bevara, och för att bevara det förbjuder vi alla slags åtgärder. Finns det 200 år gamla granar, måste vi skydda dem genom att förbjuda att de huggs ner.
Resultatet blev alltså det motsatta. I såväl Fiby urskog som i Örups almskog ledde varje döende träd till ett högre infektionstryck på de träd som stod kvar. Om målet var att bevara det som fanns, det vill säga urskogen eller en unika almskogen, var skötselplanens laissez-faire-inställning direkt kontraproduktiv.
Möjligheten finns för ansvarig myndighet att i särskilda fall söka dispens för avsteg från reservatets föreskrifter, men aldrig från dess syfte. Eftersom ”utvecklas fritt utan mänskliga ingrepp” är inskrivet som ett syfte i Fiby kan det inte ges några dispenser, och det var därför formellt omöjligt att skydda reservatet mot granbarkborren. I just fallet med Fiby 2018 hade det emellertid förmodligen ändå varit omöjligt att skydda skogen, eftersom utbrottet blev mycket intensivare än något tidigare och förloppet mycket snabbt. Länsstyrelsen skulle ha behövt identifiera ett mycket stort antal angripna träd redan under hösten samma år och sedan avverka alltsammans under 2019, vilket hade varit svårt av många orsaker – inte minst för att samma torka även drabbade alla andra reservat i länet. Även om dessa ansenliga resurser hade kunnat mobiliseras, hade avverkningen i sig fört med sig nya risker eftersom den leder till att nya friska granar hamnar i skogsbryn och beståndskanter, och sådana träd är mer utsatta för barkborreangrepp än träd inne i skogens skugga. Ovanpå det skulle Länsstyrelsen dessutom behöva medialt försvara en stor avverkning inne i ett populärt naturreservat, vilket hade varit en pedagogisk utmaning.
Men under mer normalstora utbrott kan en annan syftesbeskrivning göra det möjligt att skydda skogen bättre. Naturreservatet Granliden i nordöstra Uppland bildades 2017. Här är syftet ”att bevara områdets kalkbarrskog och sumpskog med dess ekosystem och biologiska mångfald, särskilt den kalkgynnade svamp- och kärlväxtfloran”, vilket bland annat ska uppnås genom att ”genomföra åtgärder som gynnar prioriterade arter”. Med den beskrivningen behövs inte ens någon dispens för att exempelvis utföra fällning och barkning av angripna träd.
Men även när en dispens formellt vore möjlig att söka är de praktiskt svåranvändbara mot granbarkborrar. 150 av Upplands naturreservat förvaltas av Länsstyrelsen. Myndigheten letar efter angripna träd på våren för att hinna fälla dem innan skalbaggarna kläcks under försommaren, men dispensansökningar har flera månaders handläggningstid. Både en och två generationer barkborrar hinner bli flygfärdiga i reservatet innan den byråkratiska processen hunnit klart. Undantaget är när granar fällts av vinterstormar och en dispens kan göra det möjligt att avbarka träden innan vårens granbarkborrar kläcks.
Begränsande resurser
Därför fokuserar Länsstyrelsen huvudsakligen på de reservat där åtgärder är tillåtna, och där den växande granskogen är central för reservatet syfte, som i fallet Granliden ovan. Arbetet görs med helikopter, hundar som specialiserats på granbarkborreangripna träd, och genom att handläggarna själva söker i skogen.
Länsstyrelsens arbete med granbarkborrebekämpning utförs huvudsakligen av två personer. De beskriver det som en omöjlighet att hinna med mer än en bråkdel av de 150 reservaten. Dessutom är sommaren den viktigaste tiden för arbetet, vilket kolliderar med semestertider. Krav på tidsödande upphandlingar av arbeten som avverkning och helikopterflygningar påverkar också möjligheten att hinna fälla angripna träd.
Dessa resursbegränsningar påverkar också nybildningen av reservat. Det är dyrt att genomföra de regelbundna sök- och saneringsinsatser som krävs för att aktivt försöka skydda natur mot granbarkborreangrepp, men billigt att låta reservaten klara sig själva utan mänsklig hjälp. Därför väljs ibland syftesformuleringar som lutar mer åt den fria utvecklingen, trots vetskapen om att en större handlingsfrihet vore bättre för de miljövärden som ska skyddas.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att två slags brister förvärrar skadorna i naturreservaten. Den ena är den rent monetära. Granbarkborreangreppet är för omfattande för att mer än en handfull av reservaten ska kunna skyddas med de finansiella medel Länsstyrelsen kan lägga på arbetet idag. Naturvård kostar pengar, och hur reservaten ska prioriteras är förstås i grunden en politisk fråga.
Den andra bristen är en historisk brist på kunskap om skadegörarnas förödande potential. Den har lett till att reservat fått regelverk som omöjliggjort åtgärder som varit nödvändiga för att rädda dem. Dagens större förståelse för skogspatologi gör att dagens naturreservat räddas från just sådana misstag. Men framtiden kommer att medföra nya utmaningar efter granbarkborren, vilka på samma sätt måste mötas med ny kunskap. I arbetet med att utveckla denna kunskap spelar SLUs Skogsskadecentrum en viktig roll.
Text: Mårten Lind på uppdrag av SLU Skogsskadecentrum
