Phytophthora i Sverige

Bland all världens mikrobiella skadegörare brukar vetenskapen räkna släktet Phytophthora som det kanske allvarligaste hotet mot vår framtida matproduktion, trädodling och växthandel. Det framgår redan av namnet; Phytophthora betyder ordagrant ”växtförstörare”, och även om det finns arter som har en rent nedbrytande livsstil är de flesta av dem kända för oss därför att de angriper växter. Det kan ske på alla upptänkliga sätt – genom rötterna, genom barken, i lövverk och gröndelar, i frukter och knoppar, på allt från fröplantor och årsgrödor till fullvuxna träd. Och arterna är många. Vi hittar årligen nya, och den som ger sig på att uttala sig om antalet bör vara bra påläst. I en artikel från 1999 konstaterar Clive Brasier att det finns ca 60. 20 år senare var fler än 180 kända, mycket tack vare revolutionen i molekylära arbetsmetoder, och i en artikel från 2023 säger Audrius Menkis och Iryna Matsiakh att det finns 326 upptäckta arter. Clive Brasier uppskattade 2009 att det kan finnas 500 som ännu är obekanta för vetenskapen.

Ett mångsidigt släkte

Dessutom är ett av problemen just med Phytophthora att antalet arter inte verkar alldeles konstant. En av de mer aggressiva arterna, P. x alni, angriper alar och orsakar stor förödelse längs med vattendrag. Den är troligen en hybrid som uppkommit genom korsning mellan andra Phytophthora-arter, bland andra P. cambivora. De flesta sådana hybrider blir sämre anpassade för överlevnad än sina föräldrar och försvinner snabbt, men några förvärvar unika kombinationer av egenskaper och hittar egna nischer att fylla. Denna förmåga till hybridisering är en av farorna med arterna ur detta släkte.

En annan är släktets enorma bredd och mångsidighet. Arterna finns över hela världen och trivs i temperaturer från allt mellan 10 och 30 °C, och är bra på att anpassa sig till nya miljöer. P. cactorum fick sitt namn när den på 1800-talet upptäcktes på kaktus, och gillar således värme. Men den har visat sig kunna angripa hundratals arter och har spridit sig till såväl Kanada som Finland och Sverige. I Finland orsakar den numera störst problem på björk och trivs bäst i 17 °C, och har alltså anpassat sig till såväl klimatet som till de värdar som står till buds i dess nya hemländer. Dessa egenskaper gör Phytophthora-arter extra farliga i och med de pågående klimatförändringarna.

Artspecificiteten är heller inte unik för P. cactorum. Visserligen är flera arter relativt artspecifika, som den nämnda alspecialisten P. x alni, och P. quercina, som är helt inriktad på ek. Men i släktet finns också odjur som P. cinnamomi, som förefaller kunna angripa nästan vad som helst. Den är mest känd för sina utbrott på eukalyptus i Australien, men kan bara i det landet angripa åtminstone 2 284 arter. Enligt Hardham och Blackman (2018) är listan på mottagliga värdar nästan 5 000 arter lång. Förutom Australien är Medelshavsländerna, Mexico och södra USA hårt drabbat. P. cinnamomi är lyckligtvis inte lika anpassningsbar till temperaturer som P. cactorum och överlever inte frost, men i takt med den globala uppvärmningen kommer den med säkerhet bli mer vanligt förekommande i regioner som hittills varit för kalla. I Sverige har vi hittills bara påträffat den en gång, i jorden under en rhododendronplanta i ett växthus 2017. Men det fyndet visar att den kan komma hit, i synnerhet med handeln, och södra Sverige är förmodligen beboeligt för den redan nu.

Phytophtora angripen bok i kungsträdgården i Uppsala. Foto: Audrius Menkis.

Gynnas av översvämningar

Phytophthora-arter har spridit sig över världen på olika sätt, men den viktigaste faktorn för att sporproduktionen ska stimuleras är vatten. Arter som P. x alni och P. cinnamomi angriper växternas rötter och det är också där sporerna bildas. Phytophthora-sporer är simkunniga, och när de väl hamnat i vattnet kan de på egen hand söka upp nya värdväxter. Färden är mestadels slumpartad men på några centimeters avstånd kan de känna av närvaron av en mottaglig rot och ta sig fram till den.

Vattnets egen kraft är förstås långt viktigare för förflyttning över längre sträckor, och sporer som sköljs ut i vattendrag av regnvatten eller översvämningar kan spridas långt. Översvämningar kan också utsätta träd som normalt sett inte står i Phytophthora-infekterad mark för sporer. Detta inträffar regelbundet i Kalifornien, där valnöts-, körsbär- och äppelodlingar som hamnat under vatten efteråt blivit angripna och fått blödande stamsår. I vissa fall är angriparna inte de arter som vanligtvis går att hitta i floderna som svämmat över, vilket betyder att översvämningen även lösgjort sporer från någon annanstans och satt dem i kontakt med värdträden.

Det måste heller inte röra sig om floder för att översvämningar ska orsaka sjukdom. I Texas drabbades 2019 en citronodling av ett kraftigt regn. En tid senare var ena halvan svårt angripen av stam- och rotskador. Den friska halvan låg en halvmeter högre än den sjuka och hade innan regnen en meter lägre grundvattennivå. Trots att mängden Phytophthora var lika stor i båda jordarna gjorde högre grundvatten, lägre altitud och sämre avrinning att träden i den angripna delen stod i mycket mer vattensjuk mark under längre tid, och blev därför också mycket hårdare drabbade.

I en framtid där mer extremväder och låsta vädersystem präglar klimatet kommer översvämningar bli ett allt vanligare fenomen, vilket vi kan förvänta oss leda till ökade problem med flera Phytophthora-arter. 2023 drabbades stora delar av Sverige av omfattande och kvardröjande översvämningar. Sannolikt har dessa ökat spridningen av Phytophthora i de områden som stått under vatten. Det vore angeläget att där studera förekomsten av stamskador och utglesade kronor under de kommande åren för att förstå hur översvämningarna påverkar skadegörarnas beteende i Sverige.

Handel och transporter

Trots detta är förmodligen inte översvämningar och vattendrag den viktigaste orsaken till att Phytophthora sprider sig över världen. I sin avhandling från 2018 konstaterar Miguel Angel Redondo att Phytophthora-artrikedomen är störst i plantskolor, och att den är större i stadsskogar än naturliga skogar. Med andra ord, ju större mänsklig aktivitet, desto fler arter. I en annan studie undersöktes 700 plantskolor i 23 länder, och Phytophthora hittades i 92 % av dem. Handel med växtmaterial, i synnerhet från plantskolor, är en känd riskfaktor. Eftersom sporerna sprids med vattnet, räcker det förmodligen med att en enda planta är smittad för att hela plantskolan ska bli det, när bevattningen sköljer runt sporerna i jorden. Plantskolorna säljer sedan plantorna tillsammans med jorden de står i, och sprider därmed smittan vidare till alla möjliga platser. Smittad jord kan också hamna på skor, bildäck och arbetsredskap, och spridas över långa eller korta sträckor den vägen.

Det finns därför en stark korrelation mellan intensiteten av skötsel, människans fysiska aktivitet, och artrikedomen. Många av de Phytophthora-arter som idag finns i Sverige, men historiskt sett inte tros ha gjort det, har kommit hit genom i första hand plantskolor, i andra hand omedvetet förflyttad jord. Ur denna aspekt är det också ett problem att inte alla Phytophthoras potentiella värdarter utvecklar sjukdomssymptom. Sådana till synes friska växter kan producera sporer, och därför ändå orsaka stor skada när vi planterar ut dem.

Vi förväntar oss att handeln även i fortsättningen kommer orsaka sjukdomsspridning. Men de invasiva arter som orsakar sjukdomsutbrott har ofta inte varit kända som sjukdomsalstrande innan utbrottet. Det gäller för exempelvis almsjukan, askskottssjukan och den smaragdgröna asksmalpraktbaggen. Om vi känner till vilka potentiella skadegörare som finns i ett land, har vi bättre förutsättningar att hantera handeln med det landet. Exempelvis vet vi att tallvedsnematoden finns i Portugal, och kan därför se till att all tallved som exporteras från Portugal först värmebehandlas. Dyrt, men bättre än att sprida sjukdomen.

Phytophtora angripen bok i Göteborg. Foto: Mårten Lind. 

Farlig okunskap

En studie från 2019 uppskattade hur många Phytophthora-arter som borde finnas i ett stort antal av världens exportländer. Beräkningen är gjord med hjälp av alla de över 12 000 kända Phytophthora-utbrott som skett och tar hänsyn till sådant som landets mångfald av ekosystem och sätt att bedriva jordbruk och skogsbruk. Detta antal har sedan blivit jämförda med hur många Phytophthora-arter landet faktiskt rapporterat. Artikelförfattarna tänker sig att när det estimerade antalet är högre ökar risken med handel med landet, eftersom det förmodligen finns okända Phytophthora-arter där. Om däremot landet upptäckt fler Phytophthora-arter än vad modellen säger, är förmodligen mörkertalet litet och de som handlar med landet kan därför veta ungefär vilka arter som de behöver ta hänsyn till. Enligt studien är handel med Kina det största riskmomentet, eftersom där borde finnas 30-40 ännu oupptäckta Phytophthora-arter. Därefter följer Indien, Indonesien, Brasilien, Ryssland och Turkiet, medan Australien sticker ut som det land som förmodligen gjort mest för att kartlägga sina inhemska artflora.

Audrius Menkis och Iryna Matsiakh, analytiker vid SLUs Skogsskadecentrum, har tagit ett stort steg i ett sådant arbete för svenskt vidkommande. De redogör för vårt kunskapsläge om Phytophthora i vedartade växter i Norden, hotet de utgör i olika miljöer, deras härkomst, värdspecificitet, symptom och skadebild, introduktionsvägar, och geografiska utbredning. De konstaterar att det finns en risk för spridning inom och mellan angränsande länder, och att medvetenheten om risken med exempelvis import av växtmaterial behöver bli högre.

Enligt Menkis och Matsiakh finns det 17 påträffade Phytophthora-arter i Sverige, i plantskolor, städer, naturliga eller brukade skogar, och vattendrag. Av dessa räknas nio som invasiva, och av dem orsakar sex skador på vedväxter. Här följer ett axplock.

Phytophthora i Sverige

Den ovan nämnda P. x alni är utbredd i europeiska vattendrag där alar finns. Den upptäcktes i sydvästra Sverige under 1990-talet och hade importerats med växtmaterial till plantskolor.  Dess mest aggressiva form har hittills bara påträffats i södra delarna av landet. Kalla vintrar har hittills begränsat dess utbredning, men klimatförändringar förväntas ändra på den saken. Det tycks finnas mycket litet naturligt försvar mot P. x alni i alpopulationen, varför det är troligt att problemen kommer att öka i framtiden.

P. cambivora angriper också trädens rötter och orsakar ofta blödande stamsår. I Sverige finns den i plantskolor, städer och naturliga skogar, och är mycket virulent på bok, björk, lind, ek och asp. Störst problem orsakar den på bok, men den har påträffats så långt norrut som Oslo och verkar inte överdrivet påverkad av köld. Det är viktigt att hålla god uppsikt i plantskolor och på utplanterat material för att begränsa ytterligare spridning.

P. cryptogea upptäcktes i Sverige2019, bland annat i julgransodlingar. Arten är mycket aggressiv på gran i allmänhet och riskerar kunna orsaka stora besvär i framtiden, dels för julgransbranschen men kanske även för skogsbruket. Den trivs mellan 10 och 20 grader och tycks väl anpassad för att etablera sig i större delen av den svenska granskogen.

P. plurivora kan precis som många andra Phytophthora-arter angripa en lång rad värdar. Den är betraktad som en av de allvarligaste skadegörarna i släktet, med världsomspännandeutbredning. Den hittades iSverige 2012, och i Malmö i 2016. Det är en av de vanligaste Phytophtora-arterna i våra skogar och städer och orsakar stora skador på både ek och bok. En farhåga är att den ska destabilisera bokskogar och andra lövträdsbaserade ekosystem i södra Sverige.

P. quercina är strikt associerad med olika arter av ek, och bidrar till ekdöd i Sverige, främst i träd som är åtminstone 100 år gamla. Sambandet är dock inte alldeles linjärt och förmodligen är det även andra faktorer, biotiska eller abiotiska, som gör att ekarna dör.

P. ramorum, en av de mest aggressiva Phytophthora-arterna, skiljer sig från många andra genom att den kan spridas med vinden. Den är dock fortsatt beroende av vatten, och är huvudsakligen smittsam i regn eller i extremt hög luftfuktighet. I Sverige påträffade forskare den redan 2002 och troligen har den importeratsvia infekterade rhododendronplantor i plantskolor. Om klimatförändringarna leder till mildare vintrar och mer regniga vårar skulle den kunna orsaka stor förödelse i Sverige, inte minst i bok och björk, men även på en lång rad andra arter.

Motåtgärder

På 1960-talet inträffade ett förödande utbrott av P. cinnamomi bland Australiens eukalyptusträd, och allt sedan dess har antalet fall ökat exponentiellt. De allra flesta svenska fynden är gjorda på 2000-talet, och har främst berott på att skadegörare liftat med plantor importerade för utplantering. Ett varmare, fuktigare och extremare klimat kan leda till växande problem med ett flertal Phytophthora-arter. Olika modeller förutspår en temperaturökning i Sverige mellan 3 och 7 grader, och en ökad sommarnederbörd med upp till 40 %. Allt pekar på att det kommer att gynna extremt allvarliga patogener som P. x alni, P. cinnamomi, P. ramorum och P. plurivora.

Menkis och Matsiakh menar att vi redan nu måste se närvaron av aggressiva Phytophthora-arter, i framförallt södra Sverige, som ett allvarligt hot. Ekologiskt viktiga lövträd som bok, ek, ask, björk och alm blir allt oftare angripna, och för att minska skadorna behöver vi uppdaterade kunskaper om nyupptäckta arter och planer för att hantera de redan kända.

Det bästa sättet att skydda sig mot Phytophthora-arter är att inte förflytta dem över huvud taget. När de väl etablerat sig kommer de bli kvar i många år eftersom dess sporer och andra övervintringsstrukturer är mycket långlivade. För att begränsa skadorna och den fortsatta spridningen måste skötseln vara medveten. Menkis och Matsiakh listar ett antal effektiva förhållningssätt. Vi bör inte slänga organiskt avfall i närheten av skogar, stadsträdgårdar och parker, och vi behöver minimera all slags förflyttning över infekterade områden.

Redskap och maskiner som vi använt i infekterade områden måste desinficeras, och så mycket arbete som möjligt bör vi utföra på frusen mark för att minska risken att flytta infekterad jord. Växtmaterial från infekterade växter i naturen måste vi hantera som potentiella spridningskällor, och dikning och dränering kan motverka problemen med översvämningar. Bekämpningsmedel kan vara viktiga metoder i t.ex. plantskolor. Arter som är känsliga för angrepp kan ibland bytas ut mot mer tåliga: gran är mindre känslig än silvergran och kan användas i julgransplanteringar. Invasiva arter som kan sprida Phytophthora-arter vidare, som mördarsniglar, bör också kontrolleras.

Rudimentär kunskap om dessa principer i hela växtodlingsbranschen är en förutsättning för att bromsa spridningen av Phytophthora, i såväl Sverige som övriga världen.

Text av Mårten Lind på uppdrag av SLU Skogsskadecentrum

Phytophtora angripen bok i Göteborg. Foto: Mårten Lind.