Sommaren - en riskperiod för skogsbrand

Brandens villkor

För att skogsbrand ska uppstå krävs tre grundförutsättningar. Den första är att det måste finnas bränsle. Det kan det tyckas alltid skulle finnas i en skog, men det bränsle som både startar en skogsbrand och driver dess spridning är inte död ved och stammar, utan mossa, lavar och förna. Här finns en betydande skillnad mellan löv- och barrskog. Undervegetationen i lövskog är svårantändlig. Den domineras av vätskerika örter och gräs, och höstlöven kväver mossan. I synnerhet tallskogens torra växtlighet och barrförna är långt mer lättantändlig. Granar kan visserligen brinna bra om de väl tar eld, exempelvis när en fullt utvecklad brandfront sveper fram, men täta granskogar är oftast mycket fuktigare och förnan vanligtvis för kompakt för att ta eld av gnistor, blixtnedslag och liknande. Tallskogen torkar betydligt snabbare och är därför en mycket vanligare startplats.

Barrskogen har även en annan egenhet som gör den mer besvärlig i ett brandscenario. Alla bränder startar på marken och sprids initialt med brinnande undervegetation, men om omständigheterna är tillräckligt gynnsamma och vindarna tillräckligt starka kan eldsflammorna slå så högt att de antänder trädens kronor. Då uppstår en kronbrand, vilket avsevärt förvärrar situationen. Bränsletillgången mer än fördubblas jämfört med vid en markbrand, och elden kan uppnå betydligt högre spridningshastigheter – i den berömda branden i Västmanland 2014 uppmättes under den femte dagens starka vindar eldens spridningshastighet till 80 meter per minut, eller 2,7 m/s.

Vindarna i sig kan kasta brinnande material och gnistor långt framför brandfronten och därmed hoppa över barriärer som vägar och vattendrag. I riktiga extremfall kan branden dessutom skapa egna vädersystem. De driver dels på vindarna, men de kan också orsaka åsknedslag vilka kan antända mark flera kilometer framför brandfronten. Just vindar är i allmänhet en mycket viktig spridningsfaktor. I motvind är hastigheten sällan över en meter per minut och flammorna små.

Fukt och torka

Det andra villkoret är att det tillgängliga bränslet inte innehåller för mycket fukt, eller som mest 25 %. Förutsättningarna för det ökar ju varmare det är och ju längre uppehållsvädret håller i sig, men i princip räcker det med en vecka utan regn för att mossan i en tallskog ska kunna antändas av en kastad cigarettfimp eller gnistor från en skogsmaskin. Därför är inte just den extrema värmen nödvändigtvis den viktigaste drivkraften bakom brandrisken, även om den naturligtvis bidrar.

Så kallade låsta väderlägen, där exempelvis ett högtryck under mycket lång tid förhindrar all sorts nederbörd, är betydligt mer utslagsgivande. Det märktes inte minst just sommaren 2018, då försättningarna för skogsbrand var i det närmaste perfekta i stora delar av landet i över två veckor i streck. Under en normal sommar upplever en enskild plats sådana omständigheter under bara en eller ett par dagar.

Antändning

Den tredje förutsättningen är förstås att detta torra och tillräckligt rikliga bränsle antänds. I Sverige sker detta i nio fall av tio genom människans förehavanden (slarviga campare, lekande barn, illgärningsmän, gnistbildning från tåg, etc.). Det tionde fallet är antändning genom blixtnedslag. Ju mer mänsklig aktivitet som förekommer i en skog, desto vanligare är förstås den mänskliga inblandningen. Därför finns en skarp korrelation mellan antalet startade bränder och befolkningstätheten i området. Men å andra sidan finns en lika skarp omvänd korrelation mellan befolkningstätheten och brändernas storlek. Ju fler människor det finns, desto fler finns det som kan upptäcka en brand tidigt och varsko räddningstjänsten, eller till och med släcka den på egen hand.

Räddningsstationer

Men än viktigare är att befolkningstäthet även innebär fler räddningsstationer. Exempelvis har Åsele och Lycksele kommuner tillsammans ungefär lika stor skogbeklädd yta som Kalmar län, men bara två brandstationer, medan Kalmar har hela 35. En brand som startat i Åsele kommun löper därför mycket större risk att hinna växa sig stor redan innan den upptäcks, och ännu större innan räddningstjänsten tagit sig dit. Ovanpå det är vägnätet sämre utbyggt och de sammanhängande skogsområdena större i glesbefolkade landsändar, vilket också påverkar möjligheten att snabbt nå brandområdet.

Bränder förr och nu

Eftersom dessa tre förutsättningar helt naturligt inträffar hela tiden, är skogsbrand är ett naturligt förekommande fenomen i alla skogliga miljöer. Historiskt sett har runt 1 % av Sveriges skogsklädda yta stått i brand varje år, och varje enskild plats brunnit i snitt vart 50:e till 100:e år. Bränder rasade tills de släcktes av naturliga orsaker, som väderomslag eller höstens ankomst, och kunde därför bli enorma. Utgrävningar och årsringsanalyser har avslöjat spår efter en brand i Fredrika från 1514 som var minst 20 000 ha stor, men förmodligen betydligt större. Det måste förstås ha funnits många ännu större som inte hittats. Branden i Västmanland 2014, som brukar kallas ”den största i modern tid”, mätte 14 000 ha, och var alltså allt annat än märkvärdig ur ett historiskt perspektiv. Ur en mer modern synvinkel var den däremot högst uppseendeväckande.

I det övriga boreala barrskogsbältet, det vill säga Alaska, Kanada och Ryssland, är stora delar av arealen naturskog, mycket avlägsen, och svårtillgänglig. Stora bränder är därför inget ovanligt, och runt 0,5 % av skogen brinner fortfarande varje år. Men i Sverige och Finland ser verkligheten annorlunda ut. Här är nästan 90 % av all skog brukad och förknippad med enorma ekonomiska investeringar och framtida värden. För att vi över huvud taget ska kunna bedriva den sortens skogsbruk är det helt nödvändigt att vi försöker släcka alla vilda bränder vi kan.

Å andra sidan underlättas släckningen drastiskt just av vår aktiva skogsskötsel och vårt utbyggda nätverk av skogsbilvägar. Det är en bidragande orsak till att vi blivit väldigt bra på att begränsa skogsbränder, och nästan all brandskada orsakas av det mycket lilla antal som ändå lyckas växa sig stora och svårkontrollerade. I Kanada sägs att 3 % av bränderna orsakar 97 % av den brända marken, och något liknande gäller förmodligen även i Sverige. Innan vi började släcka bränder brann runt 200 000 ha skog årligen i Sverige. I början på 2000-talet var den siffran nere i ca 5 000 ha under riktigt svåra brandår, där varje enskild brand var mellan 400 och 2 000 ha stor. Under ett genomsnittligt år var inga bränder över 100 ha. Det betyder att den andel av den svenska skogen som varje år brinner minskat från 1 % till 0,01 %.

Brandsommaren 2018

I kategorin särskilt svåra brandår är det särskilt sommaren 2018 som sticker ut i modern tid. Räddningstjänsten i Jämtland beskrev den som ”något som de aldrig kunnat föreställa sig ens i sina vildaste fantasier”. Under två veckor i mitten av juli drabbades regionen av 80-90 bekräftade bränder och i landet som helhet brann det ungefär tio gånger mer än under de gångna decennierna i genomsnitt. Av de 7 000 skogsbränder som bröt ut växte sig bara fyra större än 1 000 ha. Dessa fyra, och ytterligare några andra, stod för ca 20 000 av de 22 000 ha som brann, och samtliga brann mellan 12 och 18 juli. Torkan hade hållit i sig i flera veckor, och tre mycket blixtrika dagar från den 12:e till 14:e juli följdes av tre dagar med extremt bra brandväder, den 16:e till 18:e.

Samtliga av dessa stora bränder inträffade i kommuner med en befolkningstäthet under en person per km2. Allt detta hänger ihop, därför att brandbekämpningsansvaret ligger på kommunerna. Minns exemplet ovan med Lycksele och Ånges två brandstationer mot Kalmar läns 35. Glest befolkade och stora kommuner med ett mindre välutbyggt vägnät får svårt att hinna med när flera bränder utbryter samtidigt, och risken att bränderna växer sig stora ökar.

Detta kommer att bli ett allt större problem i framtiden eftersom befolkningsmängden i många norrländska kommuner minskar. Brandförsvaret drivs där nästan alltid av deltidsbrandmän som får allt svårare att ha andra arbeten i brandstationens närhet. Avfolkning, åldrande befolkning, långa avstånd och stora sammanhängande ytor skog bidrar alla till de ökande utmaningarna.

Barrskogarnas torra humuslager spelade en förödande roll under 2018. Brinnande humus är mycket svårsläckt, och om det varit torrt under lång tid kan glödbädden äta sig långt ner på djupet. Om en sådan glödbrand lämnas osläckt och torkan fortsätter kan elden flamma upp på nytt. Räddningstjänsten ansvarar bara för släckningen av den öppna elden – det viktiga eftersläckningsarbetet lämnas åt markägaren att ta hand om. Vid bränderna 2018 fungerade detta dåligt, och eld som först varit släckt tog fart igen dagen efter. I slutändan stod sådana bränder för 14 700 av 22 000 brända ha eller 73 % av all förstörd skog denna sommar. På fyra ställen inträffade sådana återtändningar dessutom två gånger (räddningstjänsten behövde återvända två gånger för att släcka på nytt).

Förbättringspotential

Om inga sådana återtändningar hade skett, hade bränderna 2018 inte varit mycket allvarligare än ett ”vanligt” extremår. Det har givits flera förklaringar till att det kunde bli så. Alla bränderna som återantändes var mycket stora, och att göra eftersläckning i sådana områden med begränsade, redan utmattade resurser är en utmaning. Skogsägarna menar att problemen i huvudsak uppstod i överlämningen mellan räddningstjänst och markägare, när den aktiva släckningsinsatsen avslutades.

Samtidigt har det framförts att skogsbrukets fältorganisation är tunn med ett fåtal personer involverade, och de som sätts att utföra eftersläckningsarbetet har stor variation i kompetensen. Många är korttidsanställda eller migrantarbetare och språkförbristningar uppstår lätt. Eftersläckning utförs förmodligen sällan av någon som har gjort ett liknande arbete tidigare.

Med det sagt anser en utredning att räddningstjänsterna i mycket klarade 2018 bra, med välfungerande samarbete mellan tjänsterna och med bra mobilisering av utlandshjälp. Däremot pekade den på att brandmansutbildningen lägger för lite tid på skogsbrandsläckning – faktiskt bara två dagar. Det gjorde bland annat att det saknades kunskap i hur den mycket stora frivillighjälpen skulle koordineras. Någon beskrev den som ”mer folksamling än kraftsamling”, och bara 1 000 av 7 000 volontärer kunde ges vettiga sysslor.

Mer utbildning behövs

Utredningen pekar också på att även skogsbrukets egna aktörer behöver mer utbildning i hur skogsbränder startar och motverkas, för att inte den egna verksamheten ska utgöra en brandrisk. Skogsbruket har vidtagit flera åtgärder i den riktningen. Att tidigt kunna upptäcka de bränder som ändå startar är en annan nyckel till bättre bekämpning. Det har hittills skett med brandflyg, men från 2023 används även satellitövervakning för att snabbt identifiera bränder och automatiskt larma räddningstjänsten.

En branddatabas

För att bättre förstå skogsbränders uppkomst och utveckling, och bättre kunna identifiera brandriskfaktorer, har en heltäckande branddatabas förslagits vid flera tillfällen. Trots att en rapport över varje bekämpad brand skickas till MSB finns idag ingen sådan databas över landets bränder. Den information som samlas in är varken lättillgänglig, samlad eller synkroniserad, och saknar mycket information som borde vara med.

Sedan bränderna 2018 har Skogsstyrelsen kartlagt alla bränder större än 0,5 ha. Det görs med SOS-alarm och satellitbilder, men resulterar inte i mer än en prickkarta över konstaterade bränder. Den saknar exempelvis information om när branden ägde rum, och över hur stor areal.

Med GPS-instrument är det idag en smal sak att ange en brands startpunkt och begränsningslinje. Den informationen kan sedan kopplas till databaser hos Skogsstyrelsen och skulle genast kunna ge svar på exakt vilken typ av skog som har brunnit och vilka värden som har förlorats. En utredning av SLU:s Anders Granström föreslog våren 2023 att en sådan databas konstrueras, där den huvudsakliga informationen hämtas från rapporterna som skickas till MSB och förstärks med data över brandens yttregräns och startposition. Branddatabasen kan sedan få uppgifter från SMHI om väderförhållanden och relativ brandrisk vid tidpunkten för branden.

Bränderna och klimatförändringarna

Exakt hur klimatförändringarna kommer att påverka förekomsten av bränder i framtiden, i Sverige och utomlands, är inte enkelt att förutspå. Prognoser pekar dock på att vi kommer att få fler dagar med bättre förutsättningar för brand. De högre temperaturerna kommer dels att leda till torrare marker i allmänhet och dels till en längre sommarsäsong. Torrare klimat kommer också att påverka vegetationen och förmodligen gynna mer torktåliga arter. Vi kommer också att få fler åskoväder; modeller visar att temperaturökning på en grad ökar antalet blixtnedslag med 12 %. Brandrisken kommer att fortsätta att öka i Sverige, i synnerhet i sydöstra Götaland. Förutom den ökade torkan på sommaren får de delarna allt mindre snö på vintern och därför sämre möjligheter för marken att återhämta sig efter den tidigare torrperioden.

Men viktigast, och svårast att sia om, är hur vanligt ett låst väderläge kommer att bli. När ett högtryck ligger orörligt under många dagar i sträck ökar både risken för antändning och för en snabb utveckling till stora och våldsamma bränder. Dessutom ökar risken för att många andra bränder pågår samtidigt, vilket utarmar räddningstjänstens resurser.

Skogsbränderna bidrar också själva till klimatförändringarna genom sitt ansenliga bidrag av växthusgaser i atmosfären. Vegetationsbrand beräknas varje år generera ungefär 1/3 så mycket koldioxid som vår totala förbränning av fossila bränslen. I detta avseende kan brand i boreala skogar vara en extra betydelsefull koldioxidkälla eftersom en så stor mängd kol finns lagrad i förna och humus, även om det kan vara frestande att här invända att denna koldioxidkälla alltid måste ha funnits eftersom det alltid har brunnit i skogarna. Humus har en enorm kapacitet att suga upp vatten. Ju torrare humusen är, desto mer av den brinner, och desto mer kol frigörs. Skogsbrandens bidrag till koldioxidproduktionen är därför starkt kopplad till hur torrt det varit, och om torrperioderna blir fler i framtidens extremväder är det troligt att eldens konsumtion av humus också blir det. Därför är risken stor att klimatförändringarna även kommer att öka skogsbrändernas delaktighet i koldioxidutsläppen.

Ingen koldioxidkälla

Med det sagt utgör skogsbrand i Norden ännu ingen koldioxidkälla att tala om. Det kol som varje år försvinner från skogen beror nästan uteslutande på avverkning: skogsbrändernas roll är försumbar. Men det beror på att vi vårdar skogarna och släcker bränderna. I Alaska, där mycket lite skog alls brukas, står brändernas koldioxidproduktion för 90 % av skogens alla kolförluster. I Kanada är siffran 49 %, och i Ryssland 37 %.

Vi talar fortfarande vanemässigt om klimatförändringars konsekvenser som något som väntar oss i framtiden. Men faktum är att de redan är här. I det boreala barrskogsbältet brinner det numera oftare än vad det gjort på åtminstone 10 000 år, och extrema brandsäsonger har blivit vanligare över hela jordklotet. I både Portugal och Grekland kallades bränderna 2017-2018 för ”de mest omfattande i modern tid”. 2018 rasade också den notoriska ”Camp Fire” i Kalifornien, nästan fem gånger större än Västmanlandsbranden, och bränderna 2019-2020 i Australien har kallats ”the worst fire season ever”. Den säsongen brann 20 % av landets skogar, vilket är den högsta procentandel som någonsin uppmätts någonstans.

En sommar som den i Australien beräknas att utan hjälp av de växthusgaser människan släppt ut kunna inträffa en gång på 400 år. Om våra växthusgaser tas med i modellen är frekvensen en gång på åtta år. Det är inte underligt att den australiensiske forskaren Tim Flannery kallar vår nya tid ”the era of the mega fire”.

Konsekvenser för människor…

Bränderna i Australien orsakade stort mänskligt lidande. 34 personer omkom i själva elden, och över 400 har sedan dess dött av rökskador. ”Camp Fire” i Kalifornien dödade 85 personer och jämnade 18 000 byggnader med marken. Flera samhällen blev mer eller mindre utraderade. Skadorna uppskattas till över 16 miljarder dollar.

I Sverige har skadebilden varit en helt annan. Västmanlandsbranden krävde ett dödsoffer, ett tjugotal nedbrunna byggnader och 1 200 evakuerade människor. I bränderna 2018 förolyckades en brandman, och sammanlagt ett hundratal personer evakuerades. I relation till brändernas storlek får detta anses relativt lindrigt, vilket kan ha flera orsaker. Vi är som sagt bra på att på släcka bränder, men samtidigt är det huvudsakligen i det tidiga skedet vi verkligen påverkar utvecklingen. När skogsbranden är fullt utvecklad är det mestadels brandflyget som kan göra minsta nytta, och även den nyttan är ringa jämfört med den roll vädret och geografin spelar. Som ett exempel kan nämnas alla de mil av brandgator som höggs upp för att hejda de största eldsvådorna under sommaren 2018. Inte en enda gång nådde någon brand fram till dessa barriärer.

Orsaken till att vårt civilsamhälle ofta kommit lindrigt undan är kanske att vi faktiskt inte upplevt verkligt extrem, ihållande torka särskilt ofta, åtminstone inte i jämförelse med Kalifornien, Grekland och Australien. Dessutom upptäcks bränder nära tätbebyggelse snabbt och släcks snabbt. Men det betyder inte att vi är säkra. Branden 2014 utbröt inte i extrem glesbygd, och såväl Fagersta som Norberg hade i ett ännu värre scenario, med ännu några dagar av optimala vindar, kunnat nås av elden.

…och för skog

Även om granskogen oftast inte är startpunkten för en brand, är granen med sina låga grenar och tunna bark mycket känslig för eld om den väl nås av den. Tallarna är mer anpassade för skogsbränder – eftersom tallskogen drabbas av dem så mycket oftare. Äldre träd har tjock bark och inga låga grenar och överlever ofta mindre intensiva bränder. Om branden utvecklas till kronbrand, eller på andra sätt blir särskilt svår och långvarig, dör emellertid även tallarna. Lövskog tenderar att drabbas mindre allvarligt, delvis för att de fuktmättade kronorna inte tar eld. Vad som växer i skogen påverkar därför risken för att elden startar, dess spridning och de olika ekologiska, kulturella och finansiella värden som står på spel.

Men för den faktiska utvecklingen i en given situation är det väl så viktigt hur branden ”träffar” beståndet. En björkskog i uppförsbacke som ansätts av en brand i stark medvind under låg luftfuktighet kommer att drabbas hårdare än en granskog i en fuktig sänka en vindstilla dag.

Naturlig process

För markägaren kan förstås en skogsbrand vara en stor katastrof, men för själva skogen som biologiskt habitat är det en naturlig process. Skogen som brann i Västmanland 2014 var huvudsakligen odlad tallskog men har nu till stor del avsatts som ett 8 000 ha stort naturreservat: ett av de största skyddade områdena i södra Sverige. Växtligheten återvände snabbt till platsen – någon vecka efter branden kom de första mossorna och gräsen, och björkskott sköt upp ur stubbar. Växter som behöver bränder för att gro, som svedjenävan, är numera sällsynta men stormtrivdes första sommaren efter branden. En stor mängd insekter som lockats till de döda träden innebar ett uppsving för den sällsynta tretåiga hackspetten. Utvecklingen för fågellivet skiljer sig markant när de döda träden får stå kvar (bra för rödhakar och grå flugsnappare) jämfört med när de tas ner (gynnar buskskvätta och sädesärla).

Eftersom marken inte längre odlas har de tidiga trädkolonisatörerna björk, asp och sälg tagit över området och det är troligt att reservatet kommer att utvecklas till landets största lövskog.

Skogsbränder i framtiden

Antalet stora bränder i framtiden kommer att bero på balansen mellan å ena sidan brandförsvarets effektivitet och kapacitet, och å den andra antalet riskdagar och antalet antändningar. Detta styrs av bland annat landsbygdens avfolkning, markägarens beredskap med utbildad personal, klimatförändringarnas utveckling och, inte minst, hur vi faktiskt bestämmer oss för att sköta och förvalta skogen.

Vårt fokus i beredskapsarbetet bör uteslutande ligga på en sak – hur vi förhindrar att dessa stora bränder utvecklas. När de väl är ett faktum är våra insatser med brandbilar, helikoptrar och till och med brandflygplan ungefär som om en citronfjäril spottar på en lägereld. Det enda egentligen kan hejda en sådan eld är och förbli vädret.

Text: Mårten Lind