En lav är en symbios mellan en svampart och en algart, där svampen innesluter algen och bestämmer utseendet. Eller? Ny forskning visar att ibland är det två eller ännu fler svamparter plus en alg. Ibland visar sig två olika lavar bestå av samma svampart, trots att deras yta och färg ser helt olika ut.
Forskning på lavar har lång tradition i Sverige då Carl von Linnés siste lärjunge, Erik Acharius räknas som lavforskningens fader. Han disputerade vid Uppsala universitet 1776, och ända sedan dess har det funnits en livaktig forskning om lavar i Uppsala. På Sveriges lantbruksuniversitet, SLU och institutionen på ekologi har man fortsatt kartlägga lavarnas värld.
Lavar består av svamphyfer som innesluter alger och en mängd bakterier. Svampen ger fukt och skydd, algerna skapar näring genom fotosyntes (förenklat uttryckt, lite näring får laven också via ämnen lösta i regnvatten som svampen suger i sig) och bakterierna hjälper till med transporten av ämnen mellan svamp och alger. När man artbestämmer lavar brukar man utgå från svamparten (sporsäcksvampen). Det är lätt att förutsätta att det är den svampen som bestämmer utseendet på laven. Men kanske är det inte självklart. Göran Thor, professor på institutionen för ekologi, SLU, beskrev och namngav lavarten blyertslav Buellia violaceofusca på 1990-talet. År 2018 visade han och andra forskare med genetisk analys att exakt samma svampart fanns i gammelekslav Lecanographa amylacea. Därmed klassificerades de som samma lavart. Det som skiljer är istället algarten.
De båda lavarna är så olika att de tidigare inte bara räknats som olika arter utan också till olika familjer och klasser i släktträdet. Gammelekslaven har en matt, kritvit bål som avgränsas av en tunn brunsvart kant. Den före detta blyertslaven har blekt grå bål med mörkt brunvioletta fläckar. Lavarna förökar sig också på olika sätt. Gammelekslaven förökar sig sexuellt med sporer. Dessa sporer sprids och kan bilda en ny lav om den träffar på rätt alger. Blyertslaven förökar sig istället bara vegetativt. Båda lever på gamla ekar i Europa, men sällan på samma ekar. Gammelekslaven växer ofta på dammiga ekar vid vägkanter och blyertslaven trivs på ekar som står skuggigt, till exempel i igenväxande betesmark.
– I och med detta har vi fått ännu fler frågor att fundera på, säger Göran Thor
– Är det vanligt bland lavar att ha två så här olika former? Vad är det som styr att de är så olika? Den enda skillnaden vi har sett är grönalgerna. Men om det är det som gör att de får två olika utseenden och levnadssätt är det ännu ingen som vet.
Länge har man trott att en lav består av en svampart och en algart som lever i symbios, men 2016 kunde Veera Tuovinen och Göran Thor från SLU tillsammans med andra forskare, visa att det ibland finns ytterligare en svamp. Veera arbetade med modern teknik, Fish (Fluorescerande in situ-hybridisering) och konfokalmikroskopi. Tack vare det kunde hon och hennes kollegor lokalisera svampen till barken, lavens yta (läs mer om tekniken i Flora och Fauna nr 2 2017). Tidigare har man trott att en lav är en symbios mellan en sporsäckssvamp, bakterier och grönalger eller cyanobakterier. Den nya svampen är en basidiesvamp, och även om den hade hittats tidigare trodde man att det var en främmande parasit.
– Jag hoppas att det här öppnar mer för tänkandet att lavar är ett litet samhälle med svampar, alger och bakterier, säger Veera Tuovinen.
– Vi har varit väldigt låsta vid att lavar är en symbios mellan en alg och en svamp och att alla andra organismer i lavbålen är på något sätt sekundära och inte spelar större roll för symbiosen. Jag tror att man kan hitta fler svampkomponenter i framtiden då man börjar bredda forskningen till flera lavgrupper.
Forskarna hittade basidiesvampen i lavar som blåslav, garnlav, och varglav, men dessutom i många andra busk- och bladlavar. I dagsläget har forskargruppen hittat basidiesvampen från 52 olika släkten i familjen Parmeliaceae från olika delar i världen.
Basidiesvampen upptäcktes genom att Toby Spribille, nu på University of Alberta, Kanada, undersökte varför lavarna talltagel och olivtalltagel är så olika trots att de består av exakt samma sporsäckssvamp och alg. Talltagel är brun medan olivtalltagel är gulfärgad på grund av att den innehåller mycket av det giftiga ämnet vulpinsyra. I samband med den genetiska analysen upptäckte han basidiesvampen. Mängden av basidiesvampen verkar vara den enda skillnaden mellan olivtalltagel och talltagel, och den är därmed knuten till produktionen av vulpinsyran. Veera Tuovinen studerade den vackert gula varglaven som också innehåller mycket vulpinsyra.
Exakt vilken roll denna basidiesvamp spelar i symbiosen vet inte forskarna men den skulle kunna förklara skillnader i innehåll av kemiska ämnen och utseende även hos andra lavar.
– Det vore spännande att lyckas odla svampen på labb för att få veta mer om vilken roll den har i laven, säger Veera Tuovinen.
– Det skulle också kunna få en tillämpning inom medicinen. Lavar har använts mycket inom folkmedicinen och man vet att det finns ämnen som kan motverka cancer och som har antibakteriella egenskaper.
År 2019 publicerades ytterligare resultat av Veera, Göran och resten av forskargruppen vid Uppsala universitet, University of Alberta och Indiana University, USA. De visade sig att nästan alla varglavar innehåller tre svampsläkten. Forskarna analyserade DNA från över 300 prover från varglavar Letharia insamlade i Nordamerika, Europa och Asien. De upptäckte att 95 procent av proverna innehöll det tredje svampsläktet, Tremella. Även denna är en basidiesvamp lokaliserad till lavens yta. Att den återfinns i direkt kontakt med algen tyder på att den är aktiv i symbiosen.
Steg för steg avslöjas lavarnas hemligheter – men allt talar för att forskarna kommer att göra fler upptäckter i detta lilla samhälle av alg, bakterier och svamp.
Göran Thor. Foto: Svante Hultengren
1/2
Veera Tuovinen. Foto: Anna Lundmark
2/2