Varför minskar eller ökar populationer av arter? Beror det på att de får färre ungar eller på att fler fullvuxna individer dör? Är det faktorer i det svenska jordbrukslandskapet eller faktorer på platserna fåglarna flyttar till som är viktigast? Hur påverkas arter som anpassat sig till ett visst klimat när klimatet förändras? Det är sådana frågor som forskarna försöker få svar på genom att följa stenskvättan. Projektet leds av Tomas Pärt och Debora Arlt på institutionen för ekologi.
– Att ha en så lång tidsserie är otroligt värdefullt! Annars hade vi till exempel inte kunnat se att ungarna väger två gram mindre nu än för 20 år sedan vilket tyder på att något är på tok, säger Debora Arlt.
Om man studerar en population under bara ett eller några få år så behöver förhållanden under dessa år inte nödvändigtvis avspegla hur det ”brukar” vara. Väderförhållandena kan vara gynnsamma ett år och reproduktionen kan gå bra även om populationen minskar på sikt.
– Dessutom är det otroligt roligt att kunna följa individerna under många år. Vi gläds när en individ som vi känner igen kommer tillbaka. Det är intressant att veta var den har häckat året innan, hur det gick med häckningen och hur många ungar den fick, säger Debora Arlt.
Det skvätter till bland stenarna
Hon har tillbringat mycket tid på slätten mellan Danmarks kyrka och Husby-Långhundra. Där kan man se stenskvättan sitta och knixa på en sten eller flyga iväg så att endast den svartvita stjärten med sitt karakteristiska T-mönster blixtrar till. Det ser ofta ut som att det ”skvätter” till bland stenarna! Stenskvättorna häckar i betesmarker, öppna gårdar, vallar och åkrar med stenrösen eller lador. På vintern flyttar de till Sahelregionen ett område strax söder om Sahara.
Stenskvättorna blir sällan mer än ett eller två år. Men Europas äldsta kända stenskvätta blev över tio år och har i allra högsta grad anknytning till projektet. Han ringmärktes som unge på Uppsalaslätten och återkom för att häcka varje år fram till 2006. Själv fick han 27 ungar varav 5 kom tillbaka för att häcka själva.
Sedan 1975 – startåret för Svensk Fågeltaxering – har stenskvättan minskat kraftigt och uppskattningar antyder att det svenska beståndet mer än halverats till idag. Den största minskningen skedde under perioden 1975–1985, men den negativa trenden fortsätter.
Resultat under 25 år
Sedan 1993 har vi fått mycket ny kunskap om stenskvättor. Här är några exempel:
Stenskvättorna kommer tidigare – men vad betyder det?
Trots att stenskvättorna anländer och häckar cirka 7 dagar tidigare skulle de behöva komma ytterligare 4 dagar tidigare för att matcha de allt varmare vårarna.
Under samma tid har forskarna sett en negativ trend för fågelungarnas medelvikt, antal ungar och överlevnad hos de vuxna fåglarna.
Men hör det ihop? Debora Arlt och Tomas Pärt har tittat på variationen mellan olika år men såg inget samband mellan temperatur under våren (temperaturen styr när det finns som mest insekter) och hur stenskvättorna klarade sig. Det tyder på att den negativa trenden beror på andra faktorer – till exempel att klimatförändringen generellt försämrat miljön för skvättorna eller att betesdriften minskat i beteshagarna.
Stenskvättan flyger inte direkt till Afrika
Genom att märka stenskvättorna med ett instrument som registrerar data, en datalogger, har forskarna sett att de stannar cirka tre-fyra veckor vid medelhavet på hösten och två-tre veckor under våren. Till viss del kan veckorna vid medelhavet handla om att de vilar och äter innan de fortsätter till och från övervintringsområdet söder om Sahara. Men det kan inte vara hela förklaringen. Särskilt förvånande är det att de hänger så länge vid medelhavet under våren. Det är en fördel att vara på plats tidigt och komma i gång med häckningen.
Debora Arlt tror att det kan bero på att övervintringsområdet blivit för torrt att insekterna nästan försvunnit i mars. Det finns dock inte tillräckligt med mat i Sverige heller tidigt på våren. Kanske är det därför de avvaktar.
Kort gräs = många ungar
Stenskvättor som häckar i bra miljöer (betesmarker och gårdar) får i genomsnitt nästan två ungar fler på vingarna än de som häckar i miljöer där markvegetationen växer sig hög och tät under våren och sommaren (vallar, sädesåkrar, obetade betesmarker). Vidare är risken för att bon rövas hälften så hög i bra jämfört med dåliga miljöer.
Dessutom får de föräldrar som valt att häcka i en åker arbeta mycket hårdare för att ungarna ska få mat. Många av de insekter som stenskvättorna äter finns främst i bra miljöer som betesmarker och stenskvättorna har också lättare att hitta insekter i kort vegetation. Flygsträckan för en stenskvätta som gjort ett dåligt val kan vara ca 70 meter jämfört med ca 20 meter för de som bor i betesmarker.
Tänk dig att du springer det snabbaste du kan fram och tillbaka mellan mataffären och dina hungriga barn som sitter och ropar vid matbordet i 18 timmar per dag. Och för varje timme springer du till affären minst 10 ggr och till råga på allt får du göra det under 20 dagar i sträck.
Då förstår du hur stor betydelse avståndet till maten har för en stenskvätta.
Hur mycket mat ungarna får och hur mycket föräldrarna får jobba påverkar med all sannolikhet individernas kondition. Våra resultat visar att fler ungaroch fler vuxna som överlever om häckningen ägde rum i bra miljöer.
Ekologiska fällor – unga stenskvättor gör ofta dåliga val
Stenskvättor borde föredra betesmarker och gårdar före vallar och sädesåkrar i landskap om de kan välja. Men SLU-forskarna har visat att nästan hälften av de unga (ettåriga) stenskvättorna valde en sämre bomiljö trots att det fanns lediga platser i en bra miljö.
Forskarna tror att orsaken till det dåliga valet beror på att stenskvättor föredrar miljöer med sparsam eller kort vegetation när de väljer revir i april men att vallar och åkrar får för hög och tät vegetation senare när paren matar ungar.
Dessutom har vallar och åkrar inte alltid varit lika dåliga miljöer som i dag när fälten är stora. För 50 år sedan ingick de i mer heterogena miljöer med en mosaik av kort och hög, sparsam och tät, vegetation. En sådan ”fläckig miljö” är idealisk för många insekter och andra småkryp och naturligtvis även för stenskvättan som äter insekterna. På den tiden kunde en åker vara ett ypperligt val! Dagens unga stenskvättor är troligen bärare på denna ålderdomliga sökbild. Jämför med människors sötsug som var en fördel när tillgången på söt energirik mat var begränsad men som i dag leder till att människor blir sjuka. Det kan ta lång tid innan sådana delvis genetiskt styrda sökbilder förändras.
”Smartare” med åren
Det är tur att stenskvättor liksom många andra djur utnyttjar sin erfarenhet för att förbättra valet av revir. För stenskvättor som gjort ett dåligt val av revir blir allt uppenbart när det är dags att mata ungar eller när de misslyckats med sin häckning.
Då tar dessa ”misslyckade” individer en köplats för nästa års revir genom att snabbt inspektera hur det går för andra par och hur vegetationen ser ut när ungar matas. Individer som misslyckas sätter sig helt sonika på andra matande pars revir och där sitter de och inspekterar och slöar ända fram till augusti. Om de överlever till nästa år kommer de tillbaka till denna nya ”framgångsrika” plats för att häcka.
Valet av revir blir därför mycket bättre för erfarna väljare eftersom de har tillförlitlig information om revirets kvalitet från året innan. Därför väljer de också de allra bästa miljöerna om de inte tvingas bort av de gamla ägarna eller om markanvändningen inte förändrats mellan år (bete till avsaknad av bete).
